Du gör rätt!

Det finns rätt och så finns det RÄTT!
Henrik skall fria till sin älskade Anna, han skall sätta en diamantring på hennes finger och hoppas att hon svarar JA!
Henrik, du kan inte göra mer rätt! Mitt i er mardröm så är det så skönt med lite större glimtar av glädje!
Du och Anna har min eviga beundran och respekt! Hoppas att Anna kommer hem snart från sjukhuset!

Krönikan på Cancerfonden….jag börjar bli klar med min första krönika! Jösses vad svårt det är!
Att bara skriva ner tankar är lätt, att bara skriva ur sig det som finns bakom pannbenet är ju hur enkelt som helst!
Att skriva om ett speciellt ämne gör det lite svårare…men att det skall bara vara 2500 tecken inklusive mellanslag är ju stört omöjligt!! 
En vän som heter Lena hade hållt med om att det är omöjligt för en skitsnackare som mig….

Jag HATAR begränsningar, om det är cancer, för små kalsonger eller antal eller avstånd, begränsningar är ett mindre populärt hinder!
Uppdraget jag har är att skriva om smärtan, inte den mentala smärtan över att ha cancer, jag skall skriva om den fysiska smärtan….
Problemet är att smärtan är individuell, personligen har jag en smärttröskel som är oerhört hög, man kan skära i mig utan bedövning, visst gör det ont, men det går att hantera. Oftast…
Smärtnivån hos en patient är ju bereonde på hur just den individens smärttröskel är, vi är ju alla olika.
Smärtan påverkar som vanligt inte bara patienten, det är ju hela familjen som lider. Det är ju hela familjen som lider, hjälper och märker hur ont patienten har.

Jag har otrolig ångest för att jag vet att min älskade Sara har total kontroll på mig och min smärta, hur mycket jag än försöker dölja att jag har ont så ”läser” hon mig!
Hon märker att jag stelnar till, att min andning snabbar på eller att jag håller andan.  Jag kan inte lura henne!
24 timmar om dygnet håller Sara koll på mig!
Denna medvetenhet om mitt smärtläge är en belastning för Sara, detta är en påfrestning för henne! Den konstanta kollen på ( varför ryckte han till, hur ont har han egentligen) mig!
Hur skall jag återgälda denna kärlek, hur skall jag återgälda hennes uppmärksamhet?

George

PS, berätta gärna för mig om ni har något knep att lindra smärta förutom smärtpiller…

1:a Advent

Den 1:e i November och December månad har en speciell betydelse för mig!
Den 1:e November påminner mig om när jag blev inlagd på MAS och man började tömma min högra lungsäck på vätska, 8 liter pleuravätska tömdes från min högra lungsäck…..Initialt….jag slutade räkna efter 30 dagar, då hade jag blivit tömd på 10,5 liter pleuravätska, en vätska full av cancerceller!
Min fiende var funnen!

Dagen då jag fick dräneringsstålröret inlagt i min bröstkorg fanns det fortfarande lite löv på träden kvar, lite grönt skimrade ibland grenarna och jag hade fortfarande inte fått diagnosen, det skulle dröja ytterligare två veckor innan odlingarna av mina celler bekräftade att det var Mesotheliom, det skulle dröja ytterligare två veckor till att beskedet skulle komma: du har cancer, du har metastaser från halsen ner till höften, du har mellan tre till nio månader kvar att leva, jag hade fortfarande ett leende på mina läppar som en rest av vår bröllopsresa….jag hade fortfarande inte fått min diagnos…
1:e advent, beskedet hade kommit, löven på träden var borta, jag hade fortfarande en slang inopererad i min bröstkorg!
Jag låg i min säng och var förvånad över att läkaren på Limhamns Läkargrupp/Vårdcentral inte hört att min högra lungsäck var full av vätska, så arg jag var! Tre gånger sökte jag hos Dr Diestel, tre gånger missade han min diagnos. Jag fokuserade min ilska på en dålig läkare på en vårdcentral, istället borde jag fokusera på att kämpa för att överleva denna cancer!
Den 1:e advent, min och Saras julmånad, julmarknader, pyssel, glädje och skoj med familjen, god mat, den obligatoriska kyrkmässan på Julafton….Julafton i sig självt…Juldagen!
Alla dessa rutiner och glädjeämnen byttes till intensiv-vård, behandlingar, Julafton på AVA, massor av kärlek mellan Sara och mig. Skuldkänslor för att Sara hade gift sig med skadat gods…..

Detta var 2006…..
2007 den 1:e Advent började jag misstänka….jag kommer nog uppleva en Jul till….
Hoppet började vakna, det sanna hoppet, jag började bli mänsklig igen!
Under den första tiden på en cellgiftsbehandling får man en sorts tunnelseende, man blir tuffare, hårdare, mer inställd på kamp! Lite mindre mjuk, lite mindre mänsklig! Men vid liv!!

2007 Julafton, jag grät och grät av lycka, jag fick en jul till! En jul med min älskade Sara!!

2008 Julafton, kroppen blivit bättre, Kroppen har blivit starkare! Familjen firade jul här i huset på juldagen. En dröm har gått i uppfyllelse, Jul i eget hus! Julmarknader, vår tradition att åka till Bosjöklosters Julmarknad! Jag kan stappla fram 15 meter i taget! Jag är lycklig igen!

Idag är det 2009, 1:e Advent!
Julstjärnorna  hänger i fönstret, kroppen har blivit ytterligare bättre, mina tumörer står stilla! Framtiden börjar ge tid för planer. Jag kan ta promenader, inte alla dagar är bra, men jag HAR bra dagar! Vita snökristaller hänger i fönstren, girlangerna i rött och grönt ger ett löfte om en glad Jul!
Sara har Julpysslat! Så underbar hon är!
Ett nytt liv, det är det jag håller på att lära mig! Ett nytt Liv med Sara trots den skadade kroppen! 
Och jag är lycklig, hata cancern, sparka cancern på kulorna!

Tack för att cancerforskningen går framåt, tack för att spjutspetsforskningen inom cancermediciner rädadde mitt liv i sista sekunden!

Älska Livet!

George

Pappa hemma, syrran går bärsärk

Livet är åter tillbaka på normalläget! Pappa är hemma och enligt honom så är ”allt Perfekt”
Min far är precis exakt som den där riddaren i Monty Pythons film ”The Holy Grail”
Ni vet den där svartklädda riddaren som får benen och armarna avhuggna, sedan står han där och skvätter blod och skriker ”i can still bite you, come back!
Hur illa det än är så säger pappa  att ”allt är perfekt”

Han har fått strikta order att ta sina värden hos distriktssköterskan i Limhamn. Han skall åka till denna sköterska VARJE dag för att lämna sina värden!  Detta för att man skall justera in hans nya blodtrycksmedicin.
Han fick ett telefon-nummer på sjukhuset han skulle ringa för att komma i kontakt med Distriktssköterskan.
Numret var ett gammalt nummer!!
Han ringer tillbaka till sjukhuset och får två nummer som skall gå till distriktssköterkan, han ringer dessa två nummer….och det svarar …..INGEN!! Inte ens en raspande röst på en telefonsvarare.
Det går alltså inte att få tag på Distriktssköterskan i Limhamn…pappa ringer sin vårdcentral i Bunkeflo och de kan tyvärr ej heller få tag på uppgifter om hur man når distriktssköterkan! För säkerhets skull bokar han en tid för mätning av blodtrycket på Bunkeflo Vårdcentral!

Nu börjar min syster koka av ilska, hon inser, smart som hon är att det inte kommer att ge något resultat att ringa någonstans, så nu får ni föreställa er följande: En kvinna, ca 40…..med ånga pysande ur öronen, märk väl, det är inte vit ånga, det är SVART ånga som pyser och ryker ur öronen på denna kvinna! När hennes fötter nuddar marken vissnar granarna, gräset rycker upp sina egna rötter och springer kvidande därifrån så som bara gräs kan göra.
Hon letar upp distriktssköterskan och ser till att pappa kommer dit för att mäta sitt blodtryck
Pappa har alltså 222 / 95 i blodtryck samt att maskinen säger att han har hjärtflimmer. Igen!

Direkt efter detta besked så åker pappa till den vårdcentral där han är listad, Bunkeflo Vårdcentral, där blodtrycket också mäts och konstateras vara farligt högt samt att han har hjärtflimmer. Pappa får en klapp på axeln för att ”han är så duktig på att mäta sitt eget blodtryck”! och följande sker: den enda informationen pappa får är att han skall komma tillbaka på Torsdag för nästa läkarmöte på Bunkeflo Vårdcentral, alltså om 6 dagar!
Ingen justering av hans blodtrycksmedicin förrän på Torsdag för att då har antagligen hans läkare fått Journaluppgifterna från MAS.

Jag ringer den bra och vettiga delen av sjukvårdsrådgivningen, den personliga servicen!
Jag drar hela historien för dem och beskedet jag får av dem är: Tag med din far till akuten omedelbart! Han måste läggas in och den nya medicinen måste justeras in när han ligger inne på en avdelning!
Hans blodtryck är farligt högt och att flimret är tillbaka visar att han inte är färdigbehandlad, han skrevs ut för tidigt!

Är jag för orolig?
Är detta rätt att han egentligen skulle få sin nya medicin justerad dagligen eller har det blivit fel någonstans?
Är jag orättvis i mina tankar över att jag anser att han borde få akut vård med tanke på att hans hjärtflimmer är tillbaka?
Varför har vi en primärvård i Sverige?
Är detta rätt sätt att ge patienterna rätt vård?
Har min far just nu den bästa vården han kan få?

Hur gör man?

Min pappa är en stålman!
En envis liten kort ettrig charmig man med ett konstant värmande leende och ett glatt humör (samt en urusel hörsel)!
Han har absolut ingen förståelse över folk hela tiden pratar tystare och tystare, att det är hans egen hörsel som behöver ”förbättras” är ju en ren omöjlighet.

Nu ligger min far inne på MAS för ett hjärta som började krångla för några dagar sedan.  

Jag och min fru Sara har genomgått en mardröm och kommit ut på andra sidan med livet i behåll och de flesta av organen kvar i fungerande skick!
Nu vill man ju göra allt för pappa, denna underbara 80-åriga goda person! Nu vill man överföra all styrka, all kampvilja och alla knep för att kunna besegra hotet.
I mitt fall var det en dödlig cancer. I pappas fall är det ett krånglande hjärta!

Nu för första gången är jag inte patient….jag är en anhörig!
Nu förstår jag, det är ju faan så mycket jobbigare att vara anhörig än patient…..
Nu lider man ju mer!!!! Man vill hjälpa till, man vill göra pappa frisk, men hur gör man?
Nu beundrar jag de som har barn som är sjuka, den gruppen som har det svårast och jobbigast är definitvit de som är föräldrar till ett sjukt barn!
Alla ni föräldrar, alla ni som har befunnit er i situationen med ett sjukt barn! Ni har verkligen mer än min respekt, ni har min beundran!

Det är NI som är hjältarna!

Men den som får min styrka denna dag är pappa! Världens Bästaste Pappa!

George och Sara

 

Orolig…

Älskade pappa som ligger på akutvårdsavdelningen i Malmö!
Kom igen nu! Bli bättre! Kom hem!
George med hela Familjen och en massa hundar, vi vill ha hem den ”gamle gubben”!!!!

Överlev din cancer, var svensk!

Överlev din cancer, var svensk! 

Nya uppgifter bekräftar att Sverige har gjort rätt i sina satsningar, uppgifterna bekräftar att satsningen på att skapa 5 spjutspetsanläggningar i Sverige som skall bekämpa cancerns härjningar är rätt!
Rosa Bandet har gjort rätt!
Alla kvinnor som undersöker sina bröst själv har gjort rätt!
Vi svenskar har haft rätt attityd mot den förhatliga cancern!

Uppgifterna som gör att jag kan skriva så kraftfulla påståenden visas av följande fakta!

Antalet patienter som överlever bröstcancer är 7 % fler i Sverige än i andra länder i Europa!

Antalet patienter som överlever tjocktarmscancer är 4 % fler i Sverige än i andra länder i Europa.

 Antalet överlevare av ALLA cancertyper har ökat till 88% inom själva femårsramen! Från 1960 har det gått från 65% överlevnad till dagens 88%.

Patienterna är nöjdare med både vården och med tillgången av vård!

Alla satsningar på bättre kontakt mellan patientföreningar så som Bröstcancerföreningarna, Tjocktarmscancerföreningarna samt Lungcancerförbundet Stödet och med kontaktytan i vården har gett resultat!
Vården förstår bättre vilka patientbehov det finns!
Vården satsar mer på en fungerande kontaktyta mellan vårdtagare och vårdgivare!

Nu sitter det patienter här i hela Sverige, patienter som Anette Axmacher, Anna Jansson, Lotta Grey Ewa Larsson och jag och hoppas att siffran 88% kommer att stiga till 99% inom detta året.

Kom ihåg att siffran ännu inte är där uppe! Ni som arbetar med utvecklingen av att öka överlevnaden för oss som har cancer, ni har gjort ett fantastiskt arbete, ni har vår tacksamhet.

 Men snälla vila inte, fortsätt ert arbete i samma takt, med samma hängivenhet ni haft de senaste åren!
Jag vet att det sker felbehandlingar och missar, att det finns problem i den svenska sjukvården fortfarande, men det går åt rätt håll!
Överlevnaden ökar, Läkemedelsbolagen hitta rätt lösningar på cancerproblemet.

Var stolt över svensk sjukvård, även om ni kanske råkat ut för ett missöde någon gång, men var rättvisa! Det går åt rätt håll!
Jag var på en lungcancerträff anordnad av Lungcancerförbundet Stödet för några veckor sedan, där diskuterades det kort varför Sverige bidrar med 3 av 10 publikationer inom lungcancerforskningen. Hur kan ett litet land som Sverige vara så totalt överrepresenterat som att stå för nästan 30% av alla nya publikationer?

Jag är stolt!
Stolt över sjukvården och stolt över alla patienter som har turen att säga” Jag är en överlevare” George

PS
När vi nu pratar om att göra rätt!
Ta en titt på Cancerfondens nya satsning, de har gjort om sin site och den är nu enastående bra!
NI på cancerfonden som har gjort denna förändring, Ni som tagit fram dessa uppgifter, ni har gjort rätt. Ni har genom ert arbete gett lindring till de patienter och anhöriga som står där med sin nya diagnos! Kampen mot cancer kommer att vara lite, bara lite lättare på grund av ert arbete!
För detta har ni mitt tack!
George

Smärtan som gör en glad!

Normalitetens smärta är värd sin upplevelse!
Denna helg har varit fylld av sådant som ”livet” bestod av tidigare, glimtar av ett liv som frisk, glimtar av ett normalt liv. Denna helgs upplevelser har gett mig ett fånigt flin på läpparna samtidigt som maxdosen av smärtstillande är långt överskriden. Svordomarna när smärtan kravlar sig igenom barriären av tabletter är både grova, högljudda samt klart icke rumsrena!

Men det är värt det!

Helgen började sorgligt, en vän som jag är skyldig min eviga tacksamhet, är i sorg. Min vän har blivit av med sin mor, sin bästa vän, sin confidant! Min vän var här i fredags och vi bara pratade och skämtade, var allvarliga, var fånig och allvarliga. Lena och Magnus, ni har förutom min beundran även mitt stöd! Detta är en del av livet och ingen av oss kan undfly döden, säg till mig vad jag kan hjälpa till med och jag gör det för Er!

Därefter har helgen verkligen varit ett fönster till normalitetens förlovade land! Först hade vi vänner från Göteborg på plats, de kom med gåvor av oanat slag och lite bildmontage så nu är det dokumenterat, jag ÄR Elvis! (åtminstone på en del manipulerade bilder)
Men kvällen fortsatte i samma tema för mig, även om kroppen slutade fungera och att jag bara ville ligga ner så ville hjärnan fortsätta! Det var ju så kul! Det var ju så jag levde ”innan”! Men trots smärtorna som är det ändå en förbättring, kroppen funkar bättre och bättre, jag klarar av mer och mer! Så kul, så underbart, Så ont!

Bobergarna / Schrewelius från Göterborg lämnade huset och några timmar senare och efter en jätteinsats  med hjälp från min Älskade Sara var huset åter i skick för nästa gäng!

Nu var det dags för mina barndomsvänner, eller rättare sagt en delar av dem! Ivebergarna uppfyllde en kidnappning av sin 40-års drabbade broder! En del av vännerna som bor i andra delar av landet sitter ju fast där….(läs 08-området) och nästa träff blir först i februari!
Men resten, M Wessfeldt, M Wiklund, O Esser och Dr Lindén anlände med glädje, nu var det dags  Mat, vin, sprit, skratt, skämt, så många skratt att tårarna rann på oss och man fick kramp i skrattmusklerna! Vänner som dessa är värt mer än guld!
Återigen smärtan kommer som ett brev på posten! Max W var den enda som riktigt klurade ut att se hur mycket jag dolde av min smärta (tack Max) men skit samma. Jag hade så kul!!
Klockan två på natten så skrek kudden efter mitt namn och ZZZZzzzzZZZzzz……

Idag betalar jag priset för glädjen och glimtat av framtiden! Med smärta.
Men jag har ett glatt flin på läpparna ändå!
Lite kuriosa: det finns en sägen om att det en gång på en svensexa för ca 6-7  år sedan fanns ett gäng på ca 30 killar som alla klippte en bit av sitt pubishår….lade håret i en påse från buttericks och sedan på svensexedagen klistrade håret i ansiktet som ett skägg på killen som skulle gifta sig! Det har även diskuterats på radio om detta kan vara sant, man beslutade sig för att det inte kunde vara sant!
FEL!
Det är sant!
En av deltagarna hemma hos mig denna kväll är den mannen som hade ”lös-skägget”, vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Dr Christian L….

Alla andra deltagare på denna oerhört roliga middag var ”donatorer” till skägget, alla bidrog! Idag skäms vi alla för vårt tilltag……

Kramar till Er alla

George

Mörkt blev mörkare…och förbannat varmt!

Nu har vi upplevt ytterligare en ny upplevelse, totalt strömavbrott!
Man har ju läst om Gudruns framfart och hur hushåll har varit utan el i flera månader. En tillvaro utan el är en tillvaro som är väldigt charmig och trevlig….i tre timmar!
Sen vill man faan ha elektriskt ljus på toan…Ett fladdrande ljus kan verkligen spela ett trick för ögonen när man siktar mitt i ringen! Sedan vill man kunna få sin kopp kaffe!!
Sedan vill man kunna värma sin Lasagne i micron!
Visst är det charmigt att kunna tända levande ljus, ALLA levande ljus man har i hela huset. Jag håller med att det är snyggt och fint. Men max tre timmar! Sedan börjar man funderar på att våldgästa svärföräldrarna!!Förstår ni vilken panik!

Likaså så är ju värmen en faktor, man blir livrädd över att frysa ihjäl! Denna totalt rationella rädsla här i Skåne när det är 8 plusgrader ute som kallast är effektiv! Vår rädsla över att frysa ihjäl på natten gjorde att vi maximerade utnyttjandet av vår braskamin.
Korkade som vi  över att vi skulle värma huset för natten slutade med att vi båda stod och flåsade i ytterdörren som stod på vid gavel. Sovrumsfönstret stod på vid gavel för att vi hade 31 grader inomhus! Sara sov med öppet fönster och utan täcke, så förbannat varmt var det i huset !
Ok, nu vet vi att vi inte skall slänga in 15 kg ved i taget, kanske bara 1,5 kg istället!!

Kvällens bästa och högsta garv kom när vi ringde elbolaget som sköter nätet. Efter ca 2 timmar kom vi fram till en man som fnissade hysterisk när han lyft på luren…

Hej! Sade jag
Hi  ji ehh Hej fick jag ett svar tillbaka.
Jag antar att du har fått en del samtal om att strömmen är borta i kväll….sade jag
Svaret kom direkt, ja jösses, att så många kan ringa i ett, trodde jag var omöjligt.
Jag har bara en fråga, är det ett stort fel, alltså är det så svårt att fixa att vi skall åka till någon annan ort istället för att kanske frysa här i någon dag, vad tror du, så formulerade jag min fråga.
Killen på El företaget svarade glatt att felet nog snart skulle vara åtgärdat, han undrade om vi hade märkt att det hade blinkat till i systemet för ca 15 minuter sedan?
Visst svarade jag, det stämde, strömmen hade kommit tillbaka i ca 2,1 sekunder.
Han fortsatte, jo då kopplade vi på hela Gårdstånga igen, men då försvann…… hela Södra Sandby i stället, Nu har vi två städer utan el!
Men vi hittar snart rätt sätt att koppla oss runt felet, då har ni alla ström..
Då började jag asgarva…..snacka om effekt och verkan!

Hälsningar från en fungerande George med kaffe i näven och en dator som väser tyst!
Bonusbild från på en bild i mörkret när Sara lassar in mängder med ved i kaminen

Älskade familj i nöd

Nu finns det hjälp!

När sjukdom drabbar en från en klar himmel är det inte en person som blir sjuk, det är en hel familj!

All planering, all förväntning på framtiden, en helt ny värld framträder i samma sekund som patienten får sin diagnos! En värld som man inte kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi!

Patienten som får ett besked, exempelvis om cancer får hela sitt liv vänt upp och ner, patienten kanske inte klarar resan och mardrömmen når ytterligare ett steg! Patienten dör!
Hela tiden finns de anhöriga där, frun, maken, barnen, föräldrar och syskon, vänner och bekanta!
Ofta lider de anhöriga mycket mer än patienten, sjukdomen påverkar de anhöriga mentalt och även fysiskt.
Lidandet är inte begränsat till en ensam patient, det är en hel familj som lider!

Hoppet som finns under resans gång kommer och går, och hela tiden belastas hela familjen!
Glädjen över att se sitt barn bli friskt, att överleva sin leukemi eller sin Hodgkins kommer att stärka familjens band, men ibland blir mardrömmen verklighet. Patenten dör….
Tack och lov överlever 85 % av alla som drabbas av cancer idag! Men resan till att bli frisk är lång och hård. De övriga som tillhör de andra 15%, de som bara har friden att se fram emot, där är situationen annorlunda.

Då står den äkta hälften ensam, barnen skall hanteras, mor/farföräldrarna skall hanteras och det vardagliga livet MÅSTE gå vidare.

Sorgen måste bearbetas, livet måste vakna igen. Alla problem som man sopat in under mattan måste hanteras direkt!
Begravning, all pappersexercis, alla myndighetskontakter och samtidigt finns saknaden och ensamheten där.

Nu finns anhörigfonden!
Äntligen har återigen det personliga behovet skapat av eldsjälar, återigen har erfarenheten tvingat fram ett hjälpmedel som är underbart.
I ett svagt ögonblick för ca 6 månader sedan så tog jag kontakt med anhörigfonden och tackade dem för deras arbete, tackade dem för deras engagemang och deras hängivenhet!
Samtidigt bad jag dem om en tjänst, skulle det värsta hända här, skulle jag trilla av pinn så bad jag dem att hålla en vakande hand över Sara, att ge Sara det stöd som är så oerhört viktigt om mardrömmen inträffar!

 Kära Läsare, för min skull, för Er egen skull, för alla som står ensamma i sjukdomens värld. Prata om anhörigfonden. Lägg in deras sida som en favorit. Skicka länken till de som behöver hjälpen!

George

Dreggel och stolthet (men ingen fördom)

Som en balans till gårdagens konstiga dag med alla små missöden som resulterade i en ”hopp i säng och gömma sig”-kväll. Som balans så har jag planerat lite för en eventuell tripp till julmarkanden i Lübeck, det skall visst vara den största julmarknaden som finns. Egentligen är en julmarknad för mig lika kul som en rotfyllning eller en tripp till IKEA. Men Sara älskar alla julmarknader, hon planerar och antecknar så att vi kan besöka så många julmarknader som möjligt!
Med andra ord så går jag mest omkring och muttrar om att varje IKEA borde ha en bar utanför entrén där vi män kan parkeras och ha lite riktigt kul i dessa 5-timmars besök!  Tänk Er en IKEA-bar med lite tidningar, biljardbord och air-hockey. Där hade vi män kunnat trivas!! En bar där man kan sjunka ner i en skön fåtölj med en bra bok och en öl! Denna tanken kan jag dregla över!

Det finns nog bara en enda Julmarknad som jag tyckt var bra och intressant, det är Vrams Gunnarstorps Julmarknad som också är den marknad som attraherar RIKTIGA konstnärer, riktiga hantverkare, den julmarknaden som går av stapeln den 1:e November….(ja, det står rätt datum) Vrams Gunnarstorps JUlmarknad har ca 80 utställare och de håller alla god kvalitet! Inte något turistkrams eller porslin tillverkat i Kina! Här är det riktiga grejer som verkligen ger Julkänsla!
Tyvärr har vi missat denna marknad för tredje året i rad, kan bero på en cancerrelaterad historia…..

Det finns en Anna, det finns många Annor, men just denna Anna är jag stolt över!
Ni kan läsa mer om denna smarta och tuffa kvinna som är ett föredöme, hon och hennes familj har min respekt och beundran! Jag har lagt in en länk om ni klickar på hennes namn och där hoppas jag att ni skriver en liten hälsning till henne, en glad och trevlig och artig hälsning.

Här kommer några av hennes ord som hon skrev till mig:

Och om ens tid nu skulle vara begränsad, varför slösa den korta tiden på att må dåligt och uppfyllas av negativitet? Det är klart att man ibland måste tillåta sig att känna sorg och vara ledsen. Men förmågan att varje dag ”låsa in de där jobbiga tankarna en stund” är ovärderlig. Du skriver jättebra om det som verkligen betyder något.

Anna, du är bäst

Hälsningar George

Fel datum….

Det måste vara Fredagen den 13:e idag…Jag vet att det är en måndag egentligen men det här är en sådan dag som en massa småsaker går åt skogen.

Det här är en sådan dag man egentligen skulle spenderat i sängen och under täcket med en kudde över huvudet….Dum som jag är borde jag reagerat när jag började dagen med att tappa ALLT, kaffekopp, vattenglas,  en glasburk på stengolvet….Beställningen på tuggben till hundarna gick inte igenom vid betalningsläget….vid tredje misslyckade försöket så fick lap-topen vingar och flög igenom det stängda fönstret ( i min mordiska fantasi), det som brukar vara så lätt att beställa grejer via internetföretag…men inte idag. Sara satte sig vid datorn för fjärde gången, funkade inte…inga tuggben…

Skulle sätta på pooltäcket över den nu gröna sörjan som flyter i botten av poolen, skulle skruva fast en fäst-mojäng….skruvdragaren går sönder. 

Hundmaten till Daimi tog slut idag, var tvungen att åka till Malmö och handla på Nutram-butiken. Sätter mig i bilen och skall stänga bildörren, den knakar till och sedan smäller det till inne i dörrens mekanism. Nu hänger bildörren bara i gångjärnen och svänger….  Nutram som har det absolut bästa i hundmatsväg tar ej kort betalning, faktura eller kontanter…..de levererar mest till uppfödare och kennlar. Skulle ta ut pengar, båda uttagsautomaterna sönder…

Sara hade blivit kallad till vårdcentralen för att få sin nöff-nöff influensa-vaccin. Vi sätter oss i bilen (med den söndriga dörren som fladdrar i vinden) och kör två mil till vårdcentralen där vi skulle vara 16,00 idag. När vi går fram till ytterdörren på vårdcentralen börjar min misstanke ta form, mycket  riktigt! På dörren ståtar en stor inplastad lapp, VACCINET SLUT IDAG!
Vänder med lätta ryckningar i ansiktsmusklerna, sätter oss i bilen (just det, med den fladdrande dörren) och kör två mil hem, lägger oss i sängen, drar täcket över huvudet och trycker kuddarna över öronen!

Då går säkringen, två gånger!

Kramar och lätt fnittriga och hysteriska skratt till er alla
George

Piggare och dokumenterad

Back, back and no more barf-bags.

Hej alla, det var inte vinterkräksjukan som gjorde att jag inledde ett intimt förhållande med toalettstolen. Orsaken till den kära och svalkande i omfamningen av toaletten verkar vara dricksvattnet…från kranen….
Detta är alltså inget skämt, jag är nämligen inte ensam om att ha haft intensiva impulser att bli av med maginnehållet, grannar till oss i samma by har haft samma problem….den enda gemansamma faktorn är dricksvattnet…..Eftersom jag inte hade feber, ingen smärta så verkar det vara en klar matförgiftning. Då jag inte är ensam om detta i byn kvarstå vattnet som trolig orsak…De håller nämligen på med rörarbeten fram till December månad.

Som bonus för att ni stått ut med mina uppstötningsteorier så får ni en bild av det bästaste som finns, ljuset i mitt liv, Sara! Min Sara i ett hotellrumsfönster, Rica Kungsgatan, utan tvekan Stockholms coolaste och bästa hotell, jag är kräsen och krävande gällande hotell, men den servicen och personliga hjälpen jag fick på Rica har jag ALDRIG fått någon annanstans. Att all personal är proffsig, vänlig och serviceminded är ovanligt, det brukar falla på frukostpersonalen. Men även frukostpersonalen var ett föredöme för branschen, det vara bara vänlig behandling och ypperlig service.! Sådant här gör en gammal hotellräv som mig glad…..PS. Frukosten var god den också…

Annars har det varit intensiva dagar, jag blev bra från mitt illamående på Torsdags eftermiddag, på fredag morgon var Sara och jag på en speciell klinik på UMAS i Malmö. När vi kom ut därifrån stod SVT och väntade tillsammans med Lisen Lindahl och Anne Lundberg. Inspelning. Intervjuer. Inspelade Samtal. Hela Dagen……Återigen har dokumenteringen av min resa i cancerns värld blivit (kommer att bli) hela sveriges TV-historia.
Jag är ytterst stolt över att få delta i detta program eftersom vi alla har fått så många tack och bravo över att vi ställde upp.

När vi kom hem på kvällen så var kroppen slutkörd, smärtstillande räckte inte längre. Det enda alternativet jag hade kvar var sömn, mycket sömn! Sängen och min kudde skrek mitt namn och innan klockan tio så hade John Blund levererat sin last av grus, sömnen infann sig direkt.  Nu är det morgon. kaffet ryker i sin kopp, vovvarna har fått frukost och haft sina lek-brottningsmatcher.

Nu kan jag vila!

George

Älskade spypåse….

Något har landat i vårt hus, det är inte en Alien, det är inte Drömvinsten på Lotto, det är inte botemedlet till den vanliga förkylningen.

Det är ett kräkvirus! Som har fattat tycke för mig!!

Någonstans i min miljö har ett virus sett min kropp, sett mina leende ögon och tänkt, Honom skall vi ha!!
Och därefter har de tagit över min mage och all kontroll som man normalt har kopplad till magens funktioner.
Sist jag mådde så här illa var när jag fick mina cellgiftsbehandlingar, och det var ganska rejält. Nu har jag släpat mig ut ur toaletten som jag tillbringat natten i…(samt en massa tankar om hur man kan bygga om därinne samt olika tankar på kakel) som sagt släpat mig ut ur badrummet efter en nattlig omfamning av toalettstolen och skriver detta meddelande till Er om hjälp, tyck synd om mig.
När en riktig man får en kräksjuka då är det VERKLIGEN synd om oss…

Jag vill också skriva ett STORT grattis till en man som har börjat i samma studie som jag, han har samma typ av cancer som jag och när han läste om sina överlevnadschanser så insåg han att det var kört, att ha högst ett år kvar att leva var hans lott!
Nu har han hoppat på samma studie som jag och trots att det är 50% chans att få placebo så verkar det som om han fått rätt, hans första provsvar har kommit, hans växande tumör har slutat växa och står still….

Jättegrattis till honom, till hans fru och hans två söner!  Ni får behålla honom! Jättegrattis till att börja tänka om, till att börja tänka i nya banor! Att börja se framtiden igen!
GRATTIS

Nu skall jag åter till min tidigare position och krama toalettstolen…
Kramar till Er också förresten…

George

Besök på jobbet….

Det är så förbannat jobbigt att besöka jobbet, å ena sidan är det så vansinningt kul att träffa mina roliga kolleger, det blir många skratt och roliga situationer.

Men hela tiden påminns jag i bakhuvudet att jag aldrig kommer att kunna arbeta med detta igen.
Jag blir ledsen när jag påminns och ser vilka valmöjligheter jag har.
En gång i tiden bestämde jag mig för att inte fortsätta med konsultsidan av mitt yrkesliv, jag ville ha den där biten av hantverk, av att skapa med fysiskt arbete, att producera med mina egna händer. Det beslutet gav mig en enorm tillfredsställelse. Att få jobba hårt när det behövdes och att få bygga upp nya verksamheter med hjälp av dedikerade och engagerade medarbetare, jag hade världens bästa jobb!!!
Det sliter i mig när jag går ut från mitt besök på jobbet!!  Jag saknar mitt gamla underbara liv!

För Er som inte vet så skadades mitt immunförsvar av cellgiftsbehandlingen, jag svullnade, jag fick ont, fruktansvärt ont i leder och i muskler. Nu bara för några veckor sedan fick jag besked att mitt eget immunförsvar angriper min egen kropp.Immunförsvaret angriper speciellt brosket i mina leder.

Jag har luskat lite grann och min situation är en moment 22, tar jag immundämpande mediciner så räddar jag mina leder från att lösas upp av angreppen och smärtan minskar….men då finns det stor chans att min cancer börja växa igen.
Jag har ju planer som sträcker sig långt fram i tiden nu!
Sara och jag planerar ju framåt!
Så just nu så har jag bestämt mig, likaså som att jag räddades av en mirakelmedicin som stoppade cancern så skall jag vänta med immunsjukdomen. Det kan lösa sig i framtiden!

Hellre leva och se framtiden komma med smärtan som följeslagare  än att riskera livet och framtiden!
Det kanske kommer en medicin som fixar autoimmunförsvarets felaktiga attack….

Alltid sikta på ett liv i framtiden, alla andra alternativ är inte aktuella!

George

Ni blir tryggare …..

Carsten Rose , överläkare och chef för onkologkliniken vid Universitetssjukhuset i Lund, har idag stått inför en nästan fullsatt aula på Lunds Universtitetssjukhus. Budskapet och informationen handlade om den nya nationella supersjukhusen mot cancer.

Det kommer att skapas fem stycken Centra i Sverige så att ALLA svenskar får den bästa möjliga vården. Regeringen står bakom beslutet och de skjuter faktiskt till ytterligare 270 miljoner EXTRA!!! Inte illa pinkat regeringen…
Fram till detta beslutet har inte alla cancerpatienter fått den bästa tänkbara vården, likaså har det ofta varit lite si och så mellan läkarna och patienten. Det är många patienter som ibland inte ens vet vem som är ”sin” läkare! Beroende på var man fått vård har men överlevt ”olika” länge….
Allt detta kommer att förbättras enormt i och med de nya arbetsmetoderna och den ökade öppenheten.
Carsten Rose är en person som inte håller käft, han agerar oavsett om det är politiskt korrekt eller inte, så länge patienterna kommer i första rummet!!! Det gillar vi!

Inte för så länge sedan fick onkologen sparkrav på sig, detta skulle innebära sämre överlevnad och sämre vård, vad gjorde Carsten??….han valde bort två läkemedel som och godkände inte vidare användning av dessa livsviktiga mediciner. Patienterna som hölls vid liv på grund av dessa mediciner och deras anhöriga fick ju tuppjuck och pressen kopplades in, tv gjorde  inslag och carsten rose uttalade sig: han sade bara att onkologen fått minskade anslag och ökat antal patienter, det var allt han sade, han skyllde inte på politiker, han skyllde inte på någon……några dagar senare hade politikerna som ansvarade för att onkologen skulle få mer pengar ökat budget -tillskottt till Onkologen. Medicinerna återinsattes, alla patienterna fick sina behandlingar . Så använder man media…..

Carsten har aldrig officiellt erkänt att han hellre räddar livet på patienterna än att han tar lite skit i tidningarna….så skall en slipsten dras…
Jag gillar denna Rose…

Men rent moraliskt så kommer frågan upp i min skalle….hur mycket är mitt liv värt?
Jag kan inte godkänna att mitt liv skall värderas högre än någon annans. Idag så kostar jag inte den Svenska sjukvården en spänn. Mina kostnader ingår ju i studien och läkemedelsbolaget som testar medicinen som håller mig i liv står för notan. Jag har hört antydas att en tre veckors dos av min medicin kostar ca 1,5 miljoner kronor……(0,5 mille i veckan)….Jag vet inte om det är sant men utvecklingskostnaden för denna medicinen skall visst ligga på 2 miljarder dollar fram till idag….och vi är 44o pers som käkar pillren, vilka summor…så matten stämmer…
Men vad händer när studien är över, vad kommer min medicin kosta Sverige när studien avslutas och medicinen kommer ut på den öppna marknaden? Jag vill inte att mitt liv skall stå ivägen för exemplvis en kuvös, jag vill inte att mitt liv skall stå ivägen för en livsräddande operation som kan rädda livet på en framtida mamma! 
Hur prioriterar man?

Jag vill bara bli frisk, så mycket enklare det hade varit!

George