Farväl! Med efterord av Sara

Farväl!

Nu har nästan fem miljoner människor haft 10 000 åsikter på den här bloggen. Våra ord och tankar har gemensamt hjälpt så många att vi nu nästan positionerat oss som en vårdinstitution.

Ni har varit fantastiska!

Ni har varit ljuvliga!

Ert stöd och er hjälp till varandra, och till mig, har visat att det finns hopp och tro i världen!

Lev gott!

George

Saras första, sista och avslutande blogginlägg:

Orden ovan är från George (G) själv. Han tänkte på er in i det sista, ni var alltid med honom. Han önskade sååå att han kunde blogga oftare men under det sista året svek kroppen honom. Antingen var det hans tankar som hindrade honom att skriva till er eller så var det fysiska problem. Orden ovan dikterades till hans syster två dagar innan han dog.

Den sista tiden började hans hjärna att sakta ner. Hans intellekt, den underbara starka intelligensen, började avta och han gled stegvis in i en annan värld. Läkarna sade att om världen var otäck, typ mardrömslik, så brukar de medicinera bort hallucinationerna. Detta behöves inte hos G. Hans värld var helt underbar. Ibland var det svårt att förstå vad han sade. Men utan att säga för mycket privat, så var han där han önskade att hans liv skulle ha varit idag, om han inte blivit sjuk 2006.

Den sista veckan var G på sjukhus, palliativ vårdavdelning i Lund. Underbar personal som verkligen ser människan bakom sjukdomen. Det kändes tryggt för alla då G tillslut fick allvarliga problem med andningen. Där kunde han snabbt få hjälp. Jag, Freya och Woki önskar rikta ett stort tack till hela teamet för er insats för att hjälpa oss. Vilket arbete ni utför! Fantastiskt!

Jag önskar även rikta ett stort tack till Er läsare! Utan ert trogna stöd…då vet jag inte var vi hade varit idag. Från början var G ”bara” ute i blogg/sait-sfären och skrev kommentarer. Detta ledde honom till SVT. SVT gjorde ett oförglömligt intryck på G (oss) men även ett för många oförglömligt intryck av G (oss). Efter SVT tog ni läsare över. På grund av att det fanns så många trogna läsare och i samband med Gs underbara intellekt och karisma i både tal och skrift, ledde detta honom ända upp till makthavarna i Sveriges riksdag/regering. Jag kommer aldrig att glömma den gången han berättade att Göran Hägglund ringt honom och G hade vägrat tro vem det var utan varit övertygad om att det var en vän, Douglas en 08-bo, som skojade med honom. Detta samtal satte fart på G. Han gjorde det han var bäst på, han snackade och påverkade och berättade hur man med någorlunda enkla medel kan förbättra det arbete som redan är påbörjat. Allt för att förbättra cancervården i Sverige. Han var på möten i huvudstaden, i andra städer, han var med på Gotland – Almedalsveckan. Och han älskade det! En av hans drömvärldar nu mot slutet handlade just om våra tider på Gotland…

Men allt detta vet ni redan. Ni har varit med på resan genom hans andra karriär. En annan sida av karriären var den hjälp han kunde ge anhöriga och andra cancerpatienter. Detta gav honom så enormt mycket i positiv boost och det gav honom några riktigt goda vänner.

Utan allt detta vet jag inte om G hade mått så psykiskt bra som han faktiskt gjorde under hela sin sjukdomsperiod. Han var en person som fick kraft av att hjälpa, på alla nivåer. Allt från individnivå till elitnivå. Ända från grundskolan var hans ledord: ”Skydda de svaga! Hjälp dem som behöver hjälp. Och gör rätt.” Detta har genomsyrat hans liv och hans sätt att leva. Jag gissar på att det är en lärdom han har fått av sin far.

Jag är obeskrivligt tacksam till teamet i Lund, Gs avdelning så att säga. Tror det går som Thoraxonkologen. Efter så här lång tid så är jag fortfarande INTE insatt i sjukhussaker. Det har inte varit min grej, liksom… Jag mår illa av sjukhusdoft, klarar inte sprutor (svimmar), fattar inte språket om mediciner, med mera. Jag har INGEN aning om vad det är som har gjort vår resa så här lång. Jag är idag bara tacksam över att vi fick så många bonusår tillsammans. Och att vi fick möjlighet att bilda familj. Och att Freya hann bli fyra år, så det finns chans att hon minns sin far. Min lista kan bli lång, om saker jag är tacksam för. Men all tacksamhet kan inte ta bort den enorma tomheten jag idag har inom mig. Jag saknar honom enormt. Vi har förberett mig på detta. Det var ingen plötslig överraskning. Jag har till och med fått rådet om att du kan inte förbereda dig på hur det kommer att kännas. Det rådet tog jag med mig. Jag är alltså 1. förberedd och 2. förberedd på att jag inte skulle vara förberedd… Alltså, jag var ju helt planerad, klar och förberedd.

Jag var inte förberedd! Det uppstår en känsla av tomhet och saknad som inte går att beskriva. Den kommer alltid att följa mig men jag vet att den i framtiden kommer att bli mindre kraftfull.

Jag kommer att göra allt för att föra över vår (min och Gs) känsla inför ordet ”hopp” till Freya. Så att hon kan bli en stark självständig individ trots motgångar. Livet är fullt av motgångar men man får aldrig glömma de positiva bitarna. Så som ett fantastiskt stort sommarregn och doften efteråt, snöstorm med stora flingor, familj, köra bil genom enorma vattenpölar, pizza, jordgubbar, semlor, resor, vänner, hotellfrukost, serietidningar, böcker, husdjur, barn, fina lampor, julgran, havet, alperna, korv, kött, tv-serier, grillning, LandRoverDefender. Detta är bara ett litet axplock av de underbara sakerna som gav G och mig energi.

Tack och jag upprepar Gs ord: ”Lev gott!” Glöm aldrig det!

Med vänliga hälsningar,

Sara

Ps, Jag är ledsen över att inlägget kommer in sent. Den sociala medier effekten förvånade och överraskade mig ganska mycket! Väldans vad information sprids snabbt. Mitt inlägg har inte hunnit bli riktigt genomplanerat men jag kände att det var dags att lägga upp hans sista blogginlägg. Jag hoppas att hans ord i tidigare blogginlägg fortsätter att hjälpa andra sjuka och dess anhöriga. Även om min älskade och högst underbare livskamrat och make inte finns jordbunden med oss längre. Ds.