George med Liemannen bakom axeln

Klarade mer än fantasin

Posted in survivaL by georgeschottl on september 21, 2013

Igår var jag på bröllop!
Ja, ni läste rätt!

Jag har varit utanför huset på en aktivitet jag ALDRIG trodde min kropp skulle klara av!
WOW vad kul det var!
WOW vad ont det gjorde!

Väldigt goda vänner till oss, Martina och Anders skulle efter ett decennium ihop och två underbara barn som resultat gifta sig!
Sara var tärna och jag har i mitt stilla sinne varit HELT inställd på att inte klara av att närvara!
Jag tackade ja till att åka till åtminstone vigseln och sedan eventuellt köras hem av någon av alla de som erbjudit sig att köra mig till alla möjliga destinationer!

Men jag lyckades ta mig till vigseln (vilken var fantastisk och jättefin) men jag lyckades till allas överraskning stanna kvar på både förrätt och dessert samt att till min lycka höra både roliga och bra tal som sig bör på ett bra bröllop!

Men efter den tiden så kände jag att jag började få så pass många smärthugg att bordet började rycka till vid varje hugg, min bordsdam stelnade till vid varje hugg eftersom hon satt så pass nära mig!

Men till slut så kände jag att när smärtan inte längre gick att ignorera så var det dags att tacka för mig och köra hem!
Så det var bara att tacka för mig och lämna min kära fru och vänner på plats väntandes på fler tal och en god Dumlepannacotta!
Sara hjälpte till med att röja upp och städa bröllopslokalen (Smedjan i Staffanstorp)  tillsammans med alla vilket jag är jättestolt över!
Lilltösen, min älskade Freya var hos mormor över natten så då kom det obligatoriska bilder på henne nu på morgonen!

Här kommer min favvobild på tösen.
George

Freya i pink peruk!

Freya i pink peruk!

Annonser

Farväl!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 20, 2013

Ytterligare en sann riddare har låtit själen vara fylld av liv i kampen mot cancern som skördade hans kropp och slutligen hans liv!
Kristian visade att livet skall levas till fullo trots hinder och motgångar!

Livet MÅSTE segra över uppgivenhet och nederlag!
Du var och är en riddare som lyser upp vårt himlavalv som en klart lysande stjärna, lys starkt och visa vägen, vägen till livet!
George

Mitt hat är starkt, friskt och intensivt!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 11, 2013

Några timmar efter att jag fick min diagnos i det där lilla läkarrummet på UMAS år 2006 så bestämde jag mig för att bygga om mitt inre känsloliv!
Jag skulle anpassa mig efter situationen och bara köra : adapt, adapt and adapt!
Likaså så gällde det att lära mig ta en dag i taget!

Men åter till att bygga om mig själv känslomässigt!
Jag bestämde mig för att försöka bli en ”mindre” människa emotionellt!
Alla känslor som flödade över mig efter beskedet om min cancer höll på att dränka min förmåga till rationellt tänkande.
All sorg, oro, fruktan och speciellt skammen över att lurat Sara att gifta sig med vad jag ansåg ”skadat gods” var oerhört stor, jag måste ju ha varit den värsta och absolut sämsta bröllopspresenten man kunde få, vi hade ju bara varit gifta i ca 40 dagar när diagnosen kom.

Så jag plockade bort oro, jag plockade bort sorg och rädsla och jag grävde ned skammen i ett djupt hål och ersatte alla dessa saknade känslor med stålgrå vilja, med obändig stark vilja som klarade av att böja sig när det stormar men som alltid reser på sig oavsett hotet!
Jag plockade fram mitt hat, jag gödde mitt hat, jag vårdade och närde mitt hat tills att det var vitglödgat och fräsande hett!
Detta starka hat riktade jag mot min cancer, min cancer skulle bara få uppleva en endaste känsla och det var mitt starka hat!
Min cancer skulle aldrig få smaka på min oro.
Min cancer skulle aldrig få gurgla sig med vin rädsla som ett gott vin!
Min cancer skulle ALDRIG få se några känslor som närde cancern, den skulle bara få mitt starka friska intensiva hat!

Kärleken var den andra känslan jag gödde och vårdade, kärleken till min familj, till Sara och sedan när Freya kom till världen!
Kärleken till en vacker höststorm, till leendet i ögonen hos min älskade fru!

Allt handlade om att egentligen bara existera utav ett fåtal känslor, kärleken är den största, det har jag märkt nu i efterhand, men mitt hat, det hatet är starkt och intensivt och den har lärt sig att aldrig hata något annat än min cancer!
Inget annat förtjänar detta hat!

George