Farväl! Med efterord av Sara

Farväl!

Nu har nästan fem miljoner människor haft 10 000 åsikter på den här bloggen. Våra ord och tankar har gemensamt hjälpt så många att vi nu nästan positionerat oss som en vårdinstitution.

Ni har varit fantastiska!

Ni har varit ljuvliga!

Ert stöd och er hjälp till varandra, och till mig, har visat att det finns hopp och tro i världen!

Lev gott!

George

Saras första, sista och avslutande blogginlägg:

Orden ovan är från George (G) själv. Han tänkte på er in i det sista, ni var alltid med honom. Han önskade sååå att han kunde blogga oftare men under det sista året svek kroppen honom. Antingen var det hans tankar som hindrade honom att skriva till er eller så var det fysiska problem. Orden ovan dikterades till hans syster två dagar innan han dog.

Den sista tiden började hans hjärna att sakta ner. Hans intellekt, den underbara starka intelligensen, började avta och han gled stegvis in i en annan värld. Läkarna sade att om världen var otäck, typ mardrömslik, så brukar de medicinera bort hallucinationerna. Detta behöves inte hos G. Hans värld var helt underbar. Ibland var det svårt att förstå vad han sade. Men utan att säga för mycket privat, så var han där han önskade att hans liv skulle ha varit idag, om han inte blivit sjuk 2006.

Den sista veckan var G på sjukhus, palliativ vårdavdelning i Lund. Underbar personal som verkligen ser människan bakom sjukdomen. Det kändes tryggt för alla då G tillslut fick allvarliga problem med andningen. Där kunde han snabbt få hjälp. Jag, Freya och Woki önskar rikta ett stort tack till hela teamet för er insats för att hjälpa oss. Vilket arbete ni utför! Fantastiskt!

Jag önskar även rikta ett stort tack till Er läsare! Utan ert trogna stöd…då vet jag inte var vi hade varit idag. Från början var G ”bara” ute i blogg/sait-sfären och skrev kommentarer. Detta ledde honom till SVT. SVT gjorde ett oförglömligt intryck på G (oss) men även ett för många oförglömligt intryck av G (oss). Efter SVT tog ni läsare över. På grund av att det fanns så många trogna läsare och i samband med Gs underbara intellekt och karisma i både tal och skrift, ledde detta honom ända upp till makthavarna i Sveriges riksdag/regering. Jag kommer aldrig att glömma den gången han berättade att Göran Hägglund ringt honom och G hade vägrat tro vem det var utan varit övertygad om att det var en vän, Douglas en 08-bo, som skojade med honom. Detta samtal satte fart på G. Han gjorde det han var bäst på, han snackade och påverkade och berättade hur man med någorlunda enkla medel kan förbättra det arbete som redan är påbörjat. Allt för att förbättra cancervården i Sverige. Han var på möten i huvudstaden, i andra städer, han var med på Gotland – Almedalsveckan. Och han älskade det! En av hans drömvärldar nu mot slutet handlade just om våra tider på Gotland…

Men allt detta vet ni redan. Ni har varit med på resan genom hans andra karriär. En annan sida av karriären var den hjälp han kunde ge anhöriga och andra cancerpatienter. Detta gav honom så enormt mycket i positiv boost och det gav honom några riktigt goda vänner.

Utan allt detta vet jag inte om G hade mått så psykiskt bra som han faktiskt gjorde under hela sin sjukdomsperiod. Han var en person som fick kraft av att hjälpa, på alla nivåer. Allt från individnivå till elitnivå. Ända från grundskolan var hans ledord: ”Skydda de svaga! Hjälp dem som behöver hjälp. Och gör rätt.” Detta har genomsyrat hans liv och hans sätt att leva. Jag gissar på att det är en lärdom han har fått av sin far.

Jag är obeskrivligt tacksam till teamet i Lund, Gs avdelning så att säga. Tror det går som Thoraxonkologen. Efter så här lång tid så är jag fortfarande INTE insatt i sjukhussaker. Det har inte varit min grej, liksom… Jag mår illa av sjukhusdoft, klarar inte sprutor (svimmar), fattar inte språket om mediciner, med mera. Jag har INGEN aning om vad det är som har gjort vår resa så här lång. Jag är idag bara tacksam över att vi fick så många bonusår tillsammans. Och att vi fick möjlighet att bilda familj. Och att Freya hann bli fyra år, så det finns chans att hon minns sin far. Min lista kan bli lång, om saker jag är tacksam för. Men all tacksamhet kan inte ta bort den enorma tomheten jag idag har inom mig. Jag saknar honom enormt. Vi har förberett mig på detta. Det var ingen plötslig överraskning. Jag har till och med fått rådet om att du kan inte förbereda dig på hur det kommer att kännas. Det rådet tog jag med mig. Jag är alltså 1. förberedd och 2. förberedd på att jag inte skulle vara förberedd… Alltså, jag var ju helt planerad, klar och förberedd.

Jag var inte förberedd! Det uppstår en känsla av tomhet och saknad som inte går att beskriva. Den kommer alltid att följa mig men jag vet att den i framtiden kommer att bli mindre kraftfull.

Jag kommer att göra allt för att föra över vår (min och Gs) känsla inför ordet ”hopp” till Freya. Så att hon kan bli en stark självständig individ trots motgångar. Livet är fullt av motgångar men man får aldrig glömma de positiva bitarna. Så som ett fantastiskt stort sommarregn och doften efteråt, snöstorm med stora flingor, familj, köra bil genom enorma vattenpölar, pizza, jordgubbar, semlor, resor, vänner, hotellfrukost, serietidningar, böcker, husdjur, barn, fina lampor, julgran, havet, alperna, korv, kött, tv-serier, grillning, LandRoverDefender. Detta är bara ett litet axplock av de underbara sakerna som gav G och mig energi.

Tack och jag upprepar Gs ord: ”Lev gott!” Glöm aldrig det!

Med vänliga hälsningar,

Sara

Ps, Jag är ledsen över att inlägget kommer in sent. Den sociala medier effekten förvånade och överraskade mig ganska mycket! Väldans vad information sprids snabbt. Mitt inlägg har inte hunnit bli riktigt genomplanerat men jag kände att det var dags att lägga upp hans sista blogginlägg. Jag hoppas att hans ord i tidigare blogginlägg fortsätter att hjälpa andra sjuka och dess anhöriga. Även om min älskade och högst underbare livskamrat och make inte finns jordbunden med oss längre. Ds.

Nu får vi se hur detta går?

Jag har nu fattat ett beslut, ett beslut som leder till längre liv hoppas jag!
I ena hörnan i utav de två boxarna har vi Döden, döden är klädd i svarta shorts, en liten symbol utav en Lie är broderad över höfterna, på vardera arm är dödens lie tatuerad, vacker, lien verkar röra på sig, den swischar när boxhandsken träffar mitt ansikte. Döden har en ribbad mage, inte ett uns fett för mycket, döden andas lungt och fint, nästan retfullt

I andra hörnan står jag, flåsande, en puls på 180, min gamla ribbade mage som jag hade senast 1987 är bortblåst. jag försörjde mig i sex månader som underklädesmodell och arbetade för ett företag som försåg malmös köpcentrum och tidningar med folk, den kroppen har nu förstörts utav alla mediciner, cytostatikabehandlingar och matfrosserier.

Boxningen  är ett val, boxningen symboliserar ett val om jag skall avsluta mitt liv här och nu och avstå från behandlingen och få kanske 3 till 4 veckor att leva med min älskade familj….. Eller så måste jag chansa och påbörja cytostatikabehandlingen och hoppas att överleva de närmaste 3 till 4 veckorna och hoppas att jag kan få ned svullnaderna runt tumörer och lungor så att jag kan andas.

Min syresättning utav blodet utan syrgasmaskin är ca 65% till 75% utan syrgasmaskinen påkopplad och ca 85% med 5 liter syrgas i timmen påkopplad.

Mitt största problem är att jag nu skrivit detta inlägg i ca  timme och jag ägnar ofantligt mycket tid till att ändra mina felskrivningar. Antingen har jag fått en metastas i hjärnan eller så har jag fått en kemisk reaktion mellan hjärna och händerna som är totalt tokig.
Jag har tappat saker som jag har haft i händerna sedan 0700 i morse, kaffekopparna har flygit, smörkninven har med smör på tagit en flygtur över frukostbordet. att sätta igång TV:n var ett spektakel med flygande fjärkontroller……

 

Jaja, men det viktigaste är att jag har  gjort valet, idag har jag genomför den första behandlingen utav 6 möjliga behandlingar för att köpa mig ett år extra liv. jag har trots vetskapen om problemen och smärtorna köpt mig ett år extra liv i hoppet om att få en chans till botemedel när dessa 12 månader går mot sitt slut!
Jag trodde faktiskt att jag aldrig skulle välja denna vägen, jag trodde att jag skulle välja att få lov i lugn att få lov att leva mina sista veckor med min dotter och fru, utan problem och smärtor, bara en konstant fas av att drunkna.
Nu är det 12 månader till innan beslutet måste fattas igen, och då har jag behandlingens djävlighet i minnet!

Men nu har jag åter gjort det jag ALLTID har sagt, att livet MÅSTE SEGRA!
Nu är det åter livet som väntar på seger, på nya behandlingar och att vi patienter väljer att ta den svåra vägen, den vägen som leder till liv när forskningen äntligen lyckats.
Jag gissar att över hela världen finns det ca 80 000 människor som kämpar med att lösa cancerns gåta gällande Mesotheliom.

Jag hoppas att En Endaste person av dem lyckas!
Det är allt jag behöver!

Och min familjs leende!
George

Ryktet om min död är….lite tidigt!

Jag har inte skrivit på bloggen under denna långa tid på grund utav två skäl.

Första skälet är att jag inte vill att min älskade pappa skall få det i skrift hur dålig jag egentligen är, jag ser det i min fars ögon, sorgen och oron när han vid varje tillfälle ser min konstanta försämring, min konstanta väg till att byta bostad till en etta med lock!
Den blicken från jag får från (min far som jag är så ofantligt stolt över, som jag beundrar så mycket, min far som är ett föredöme för så många, min far som offrat sin frihet för att hans tankar blev till skrift) den blicken över att se sin oövervinnerliga son kämpa med vanliga rörelser som att lägga mig ned, som att resa mig, gå, stå eller att bara prata.

Det andra skälet är att jag inte vill gör folk ledsna med att berätta hur det egentligen går för mig i min vandring hand i hand med dödens lakej, cancern,
Vi till och med har slutat vandra tillsammans då det inte längre är ett alternativ för mig.
Jag är nu kopplad till en syrgasmaskin dygnet runt, i hemmet har jag en permanent syrgasmaskin och när jag skall förflyttas utanför hemmets väggar har jag en batteridriven syrgasmaskin som klarar ca 5 timmar innan batteriet är dött.

Vad har hänt under denna långa tysta period?
Efter flera veckors behandling som jag ibland skrev om har det visat sig att jag inte blivit botad utan alla dessa veckor som tömt mina muskler och kropp på proteiner,vitaminer, mineraler och salter har varit helt i onödan.
Dessutom har jag nu en ny infektion i kroppen som har tillkommit under behandlingen.
Och som grädde på moset är jag en av de 9 patienter som smittades med en bakterie som är resistent mot en av våra 200 olika sorters antibiotika. Kul att vara på en infektionsklinik och få FLER bakterier i present….Not Happy!
Så jag är måttligt glad över att hela tiden slåss mot infektioner i bukhålan!
Det finns nämligen ett pris på toppen av dessa behandlingar, det är en liten buckla, ett pris som det är ingraverat ett endaste litet ord som betyder så ofantligt mycket!
ÖVERLEVNAD!
Jag står just nu mellan scylla och charybdis. mellan pest och kolera, mellan avliden i blodförgiftning eller avliden utav cancern!
Min onkolog står och stampar med foten och pekar på klockan, bildligt talat. Min infektionsläkare står och pekar med hela handen på de två behandlingarna jag gör hemma.
För att överleva den typen utav cytostatikabehandling som väntar på mig nu MÅSTE jag vara infektionsfri, skulle jag ha en infektion i bukhinnan och jag kör igång en cytostatikabehandling kommer det gå riktigt illa för mig!

Så nu hasar jag omkring, tömmer min bukhåla mellan var fjärde och var sjätte timme på två liter utspädd antibiotikavätska, samt fyller på med nya två liter in i bukhålan,flåsandes med min syrgasslang och hoppas att kunna påbörja helvetet precis lagom till att umgås med familjen på Julafton!
Skitbra planering, att lägga en pizza på julbordet är väl ingen höjdare för julkänslan…alltså en illamåendepizza!

Jag blir snabbt sämre, tumörerna som gör lungsäcksväggen hård som trä och som omöjliggör en njutbar andningsförmåga växer nu snabbt! Jag MÅSTE påbörja min cytostatikabehandling så fort som möjligt……jag vet inte ens om det redan är för sent!

Men som vanligt är den där korkade glädjen ändå där, kärleken finns här, mitt enorma leende när jag ser eller hör Freya skratta. Min frus kloka ögon som gör mig hel!
Allting är ju här, allting och lite för mycket utav tumörceller och bakterier!
Aha, nu gick det upp ett ljus för mig (ett rött Juleljus)
Jag behöver en rejäl Julstädning i kroppen!
Jag har ju sett en dokumentär om en vaktmästare i magen (ironi då vaktmästaren var Magnus Härenstam) som var himla rolig!
En rejäl julstädning med dammsugare och fönsterputsare som rensar bort allt skit i lungor, bukhåla och hjärtat!

George

Jag vaknade upp på Sjukhuset……igen

Igår fick jag göra det mest underbara, jag fick sova en natt hemma, jag fick krama och leka med vår underbara Freya, jag fick umgås, prata, skratta och le med min älskade Sara.

Dagen vara bara underbar, umgås och konversera med andra vuxna som inte gick omkring i vita sjukhusklänningar.

Men, det kommer alltid ett men! Jag hade efter dammsugning på apoteken i både Malmö och Lund efter min antibiotika i tablettform fått tag på ett ersättningspreparat i Lund (Apoteksreformen har verkligen extremt försämrat förmågan att få tag på medicinerna vi patienter behöver, kringsförsäljning, öppettider och service har blivit bättre men själva huvudbehovet, själva produkten som apoteken skall tillhandahålla fungerar inte längre, för normalsjuka svenskar med förkylning eller flunsa fungerar det, men nästan ALLA cancerpatienter tycker att försämringen är markant eftersom vi patienter måste leta på flera apotek efter mediciner vi ofta måste få tag på samma dag som de skrivs ut!)

Tyvärr reagerade min kropp kraftfullt på den nya medicinen som ersatte intravenös antibiotika med rejält kraftfull smärta i strupen. Det verkade som om det blev någon sorts frätskada i matstrupen, jag utgick från att gelatinbehållaren hade lösts upp eller gått sönder i strupen och släppt ut något som min kropp reagerar på.

Därför funderade jag inte så mycket när jag 6 timmar senare skulle inmundiga min ljuvliga curativa lilla ”pilla”. När tabletten åkte ner i halsen var det samma djäkla reaktion igen. Inom tio sekunder började matstrupen och magsäcken brinna, tänk er en halsbränna, fast halsbrännan beror på radioaktivt bränsle från reaktorn i Tjernobyl……och med härdsmälta! Jag pendlade mellan 6 och 8 på smärtskalan. Det var bara att inse att jag måste ringa 1177, svaret blev lite oroande! Svaret från 1177 var, det kan vara en kemisk reaktion, du måste omedelbart åka till akuten så att inte din matstrupe och magsäck bränns sönder!

Jag lade på luren, släckte lampan och lade mig i min goa säng och som gott hela natten, jag flydde mentalt! På morgonen var jag öm och hade en väldigt mild halsbränna, febern var dock snart 39 grader……..som jag svor, som jag försökte komma på lösningar på att slippa göra det där samtalet som jag redan på förhand bara skulle leda till en endaste sak, att åter bli inlagd igen på infektionskliniken! Jag fick åtminstone en natt i min egen säng, en natt med min älskade familj.

Jag vill inte tråka ut Er med historien om samtalen med olika läkare, om resan till sjukhuset eller om akutens händelser, det enda jag nu vill berätta är att jag inte är hemma.

Jag är nu åter inlagd på infektionens avdelning i Lund och jag bara drömmer om att få komma hem igen

George

HEM! Hemgång idag!

Idag är en speciell dag! Idag är en fantastisk dag! Idag är en underbar dag, idag är dagen jag får åka hem! Det är helt fantastiskt att kunna lämna detta rum som har varit min värld i 16 dagar. Jag skall få träffa min ljuvliga fantastiska Freya som mitt hjärta slår för. Jag skall få hålla om min älskade fru, få se hennes leende ögon och få den där kramen som bara kärlek kan skapa.

Det är ingen liten process att få lov att komma hem nu, behandlingen är INTE slutförd utan jag måste fortsätta behandlas i hemmet, detta kommer jag i te låta någon vårdtjänst sköta utan detta tar jag hand om själv. Det kommer en bil lastad med droppställning, ett arbetsbord i stål i två våningar för att kunna utföra sterilt arbete. Det kommer kartonger med fyllda påsar med lösningsvätska med fördoserad antibiotikavätska samt alla tillbehör och tonvis med förbrukningsmaterial. Istället för att ligga kvar på sjukhuset och göra exakt samma behandling på infektionskliniken skall jag frigöra en säng och utföra denna behandling där jag för in ca 2 liter vätska med antibiotika in i bukhålan och låta den ligga där inne i fyra till sex timmar, därefter tömmer jag ut vätskan och gör om samma procedur fyra gånger per dygn i två veckor, därefter blir det provtagning och då får vi se om det skall fortsätta. Min bukhinneinflammation måste ju försvinna totalt innan jag kan påbörja nästa steg i min cytostatikabehandling.

Det viktiga är att jag fysiskt klarar av att genomföra de där sista två behandlingarna, nummer 5 och nummer 6. Dessa två behandlingar är som mest effektiva mot den då försvagade cancern, om jag skall överleva något år till måste balansen vara perfekt, kroppen måste ju överleva behandlingarna som är ack så viktiga!

Nu skall här packas, nu skall här glädjas, jag skall hem till de jag älskar!

George

Ställ Er upp och protestera!

Oavsett hur dålig jag är i min cancer och hur risig jag än är i kroppen och organen så MÅSTE jag skriva detta protestinlägg!

Ett lagförslag skall det röstas om idag att ta bort Er rättighet att välja vårdcentral. Detta är fruktansvärt för oss som Svenskar. Att ta bort er rättighet att välja vilken vårdcentral ni vill gå till kommer att öka antalet fel och dödsfall i Sverige. Att tvingas gå till en jättedålig vårdcentral med exempelvis ert sjuka barn kan i och med detta riskera ert barns liv. Det finns nämligen ett fåtal så pass dåliga vårdcentraler därute. Men den största risken är ju att vårdcentralen och dess medarbetare inte längre behöver göra sitt bästa för dig som patient, de behöver inte längre anstränga sig för att hjälpa dig eller ditt barn om man genomför detta förbudet.

Sprid detta till Era vänner, detta får inte ske i Sverige i modern tid, att ta bort patienternas rättigheter idag är en återgång till medeltiden.

Nu återgår jag till att bara vara cancersjuk, nu har jag skrivit om risken för oss alla!

George

Jag kan inte gråta liggande…..

Jag vacklar just nu! Det dyker upp nya problem när andra problem är åtgärdade. Det tar aldrig slut, det känns som en oändlig process.

En av de problem med min kropp som jag är mest rädd för är svullnad.

jag svullnade ca 50 kg under en så kort tidsperiod som två och en halv månad, jag sprack i underhuden över hela överkroppen eftersom jag svullnade så snabbt. I går kväll kände jag hur det kittlade i tår och händer, benen kändes konstiga. När jag tittar ner på handen har handryggen (huden på handens ovansida ) rest sig med ca 8 mm. Jag vägde mig omedelbart när jag sett mina ben, 4 kg ökad vikt på 1,5 dygn.

Det är nu jag vacklar, jag klarar inte av ytterligare en flerårig period utav en kropp som inte kan hålla i ett glas vatten, en kropp som måste ligga ned hela tiden. En ny period utav vätska i vävnaden med enorma svullnader. Förra gången det hände, år 2007 var handryggen ca 4 cm högre än benen i handen, 50 kg vätska i vävnaden gör ont.

DETTA MÅSTE STOPPAS!

Den enda glädjen igår var att jag fick 2 timmars permission, jag fick åka hem och träffa min älskade Freya och Sara samt leka med Freya, jag fick träffa min underbara syster och gratta henne på födelsedagen. Det var en optimal batteriladdning utav själen.

George

Blåst på konfekten….

Idag på ronden fick jag tillstånd till permission under förutsättning att jag infann mig i sjuksängen vid följande tre tillfällen per dygn, 08.00, 16.00 samt 24.00 för mina fortsatta intravenösa antibiotikabehandlingar. Jag blev ju överlycklig, att få åka hem, träffa min älskade familj, sova i min egen säng, att slippa tillbringa mina nätter med min älskade fru istället för en snarkande dement hallucinerande man.

Jag ringde och lämnade besked att jag skulle påbörja min permission när dörren till rummet öppnas och min sköterska kommer in och säger att de har på laboratoriet påträffat mycket bakterier, otrevliga bakterier i min ascitesvätska från buken och att jag har bukhinneinflammation…..Tyvärr är min permission indragen och beskedet utöver var att man skall försöka föra in antibiotika in i bukhålan eftersom den intravenösa behandlingen inte fungerat!  Helvete också, det betyder att dessa mysko bakterier i mörka trenchcoats, svarta hattar och mörka glasögon glider omkring och hugger med små eleganta ornamenterade silverknivar i min bukhinnevägg. Djävla opålitliga bakterier som inte flyr när jag skickar riddarna i skinande antibiotikarustningar på dem.

Nu är det några timmar senare, de tekniska problemen med att hitta adaptrar och aggregat som fungerar för att spruta in en liter antibiotikavätska i min bukhåla är avklarade. Nu har jag fått min första dos utav bukantibiotika och satan vad det gör ont, de där bakteriebusarna har panik, de försöker skära sig ut ur buken med sina små knivar.

Det gör enormt ont, jag har tagit en drös med starka smärtstillande för att inte skrika.

George

Första cytostatikabehandlingen genomförd

Jag har nu tillbringat den sista veckan inlagd på SUS Infektionskliniken i Lund. Jag genomförde den första delen utav cytostatikabehandlingen men något har gått snett. Jag har fått väldigt kraftiga reaktioner på cytobehandlingen, kraftigt illamående, comatost beteende de första dagarna och rejäla hudreaktioner som kliar likt 1000 små kräftor som klättrar på min rygg och den övre delen utav min bröstkorg!

Värst är att jag har fått en omedelbar infektion i bukhålan, bakterierna har fått totalt föräldrafritt inne i bukhålan och dessa bakterier har haft party med massor med sprit, discokulor och uppknäppta skjortor. Denna festen och fester liknande denna får ej upprepas varje gå g jag påbörjar en ny cytostatikaomgång, well jag får väl skaffa några rejäla dörrvakter som stoppar dessa busiga bakterier ! Jag gissar även att min port a cath har läckt ut cytostatika i vävnaden runt porten. Jag hade för några veckor sedan en sjuksköterska som skulle öva sig på ett ”nålborttagningsredskap ” och hon drog tyvärr i min port utan att hålla emot när hon skulle dra ut nålen, efter detta så klickar porten med små ljud när man använder den.

Det kliar också enormt mycket i området runt porten när man använder den för exempel antibiotika som är retsamt för vävnad. Nu ligger jag och får mina fyra doser antibiotika per dygn och väntar på att få komma hem tidigast i slutet av veckan, det största problemet är att man måste komma på en lösning för mig att kunna genomgå fler cytostatikabehandlingar utan att jag automatiskt hamnar på infektionskliniken med en svår och farlig infektion i buken igen.

Så, nu väntar jag bara, planeringen får styras upp av mina duktiga doktorer som bara får mer och mer komplikationer att hantera, jag och min kropp per dessa underbara doktorer om ursäkt för min att min kropp ställer till med så konstiga och idiotiska problem.

Det som gör att tiden här på avdelningen inte känns tråkig är att jag blir så väl och fantastiskt omhändertagen, människorna som arbetar här på Infektionen 74 är underbara galenpanor med massor utav personlighet, jag skrattar gott från morgon till kväll ikapp med personalen som har en rå, varm och äkta humor, stort tack till dessa människor. Så här borde det vara på alla avdelningar, när vi patienter ”läcker livskraft ” fyller dessa underbara människor på den.

Men……jag tycker synd om dem, jag har haft god lust och hoppa ur sängen flera gånger och bara skrika ”dra åt helvete” åt mina otrevliga medpatienter! Bara för att man är sjuk behöver man inte plocka fram sin värsta Orch och huggtandspersonlighet och vara så fruktansvärt otrevlig mot de människor som hjälper till.

George

Klistringen av höger lunga var framgångsrik!

Nu är klistringen av höger lunga fixad, det fungerade! Man har gjort en kombination utav silvertejp, Karlssons klister, lite hederligt trälim och en väldig stark spikpistol som läkaren var nere och snodde på en byggarbetsplats. Nu vätskar sig inte inte höger lunga längre och vi kan hoppas att vänsterlungans vätska försvinner snarast eller så får den lungan också klistras men det är inte den närmaste veckan. Jag har precis fått slangen utdragen från djupt inne i min lunga, det kändes åtminstone så när slangen med ett snabbt kontrollerat ryck åkte ut. Låt mig säga så här, det känns alltid obehagligt när något främmande föremål rör sig inuti ens eget organ.

Nu väntar jag på att få en liten present, den skall komma med instruktioner, handhavanderegler och tillbehör, NEJ, det är inte en ny mobiltelefon, det är en bärbar syrgaskoncentrator som jag skall ta med mig hem. Speciellt när när jag skall gå en sträcka mer en 20 meter eller när jag duschar skall jag använda denna maskin.

Hem, jag skall hem idag! Sova i min egen säng, känna dofterna i mitt eget hus, krama min fru, överösa min lilla dotter med miljoner pussar.

Jag skall hem!

Jag skall åka hem!

George

Fantastiska människor lyfter mitt humör.

Jag är på risigt humör, jag känner ibland att jag tappar mitt goda humör och blir ofantligt arg, lättretlig samt att jag får en explosiv aggresivitet. Denna typ av humör är tack och lov ytterst sällsynt, kanske två tre gånger per år. Nu är det en sköterska här på avdelningen har skapat mitt usla humör. Men det finns alltid botemedel riktigt bra botemedel!

Här finns massor med patienter som alla är ytterst trevliga och vänliga. Men en man lyser upp mitt humör, han roar och får  mig att skratta. Otroligt torr men klok humor, vishet i mängder men det jag uppskattar mest är hans lugn, hur han obevekligt utstrålar ett lugn som tar udden av min ilska.

Jag anser att man alltid skall tacka de som hjälper, medvetet eller omedvetet, så ett stort tack till Sigvard Hellström!

Höger lunga klistrad, kommer bli ilsk om det ej fungerar!

Nu har jag fått min högra lunga tömd på så mycket pleuralvätska som möjligt och därefter har läkarna sprutat in ett kemiskt sandpapper som skall riva upp lungsäcksvägg och lunga. Sedan suger man ut det kemiska sandpappret ur höger lunga. Därefter ber man och hoppas att lungsäcksväggen och utsidan av lungan blir så irriterade och sedan läker ihop som ett sorts gemensamt ärr.

Självklart snurrar tankarna om jag kan sno lite utav det kemiska sandpappret för att slipa vardagsrumsbord och köksstolarna, tyvärr har jag fått reda på att en av de ingredienserna i soppan de sprutat in är talk, vanligt talk fast utan parfymering!

Nu ligger jag har på sjukhuset rejält smärtstillad utav morfinsprutor samt avnjuter en 39 gradig feber, att det för en gångs skull är bra att få feber käns konstigt. Febern är ett tecken på att den där kemiska talksörjan som skall agera sandpapper inuti min kropp fungerar! Alltså, ingen feber, klistringen fungerar ej!

Nu har jag varit så många dagar på sjukhus och sprungit (stapplat syrefattigt) med min påse med vätska, proteiner och lite vackert färgsättande blod så jag är evinnerligt trött på vistelsen, speciellt idag när morfinmediciner och morfinsprutor avlöser varandra på löpande band.

Jag vill hem och lukta på vinden, känna vindens smekande kraft mot min kind. Jag vill hem och se soluppgång och solnedgång och känna att jag lever. Jag behöver ladda batterierna, jag behöver skrika ut mitt hat gentemot cancern i min kropp, jag vill bara hata, hata intensivt så att viljan glöder, så att viljan återigen kan flytta berg…….och sedan få hem Freya och Sara på eftermiddagen!

Jag vill planera för Freyas födelsedag den 26:e November, mat och tårta, presenter och bara ladda batterierna.

Förresten, jag vet inte om ni känner som jag, behandlar politiker oss som mindre vetande, tror de verkligen att vi tittare som oroar oss för framtiden vill se folk raljera och håna varandra.

Jag förväntar mig mer, jag förväntar mig ärliga tydliga svar på frågor, jag förväntar mig raka tydliga och genomtänkta svar. Jag tror att vårt politiska system behöver en uppdatering så att vi inte fortsätter i samma spår.

Sedan vill jag tacka Göran Hägglund (jag är absolut inte kristdemokrat)  för den oerhörda förändring Hägglund har genomfört i Sverige. Den största cancersatsningen under de senaste decennierna. Jag vill tacka för insatsen med rättvis vård i Sverige genom RCC-arbetet. Jag vill tacka för den miljardsatsning Hägglund och Co som ytterligare stärker Sverige som det ledande landet inom cancervård.

Tack för de enorma satsningarna på äldrevården som var nästintill obefintlig innan 2006, du och dina kolleger har stärkt patientens trygghet och rätt. Stort tack till dig Göran Hägglund för ert nästan okända arbete.

Nu vill jag se Löve’n göra lika mycket för cancervården, äldrevården, patientens trygghet, den ändrade synen att läkaryrket är ett serviceyrke och patienten är kund!

George

Att gå till val / Kan man välja bort cancern?

Nu går vi till val, man och kvinna går ur huse för att lägga sin röst för vem som skall styra mitt älskade Sverige i fyra år. Jag och antal andra svårt sjuka tittade på valdebatten på TV igår, fredags kväll. Det blev en väldigt ovanlig upplevelse eftersom när man lever så nära döden som vi gör på denna avdelningen så klargjordes det väldigt snabbt att vi har fått ändrade värderingar.

Vi skämdes över partiledarna, vi insåg att denna skammen vi kände för dessa 8 män och kvinna var en ny känsla, även om man var envist stolt över sitt parti tidigare kände vi bara en oerhörd skam, en sorg för Sverige över att dessa partiledare verkar ha monterat bort heder, sågst bort ärligheten från sin ideologi. Att man raljerar och leker med ord i sin presentation av vad sitt parti vill, att man försökte lura, förleda, irritera och förnedra var fruktansvärt att se.

Vi som satt där kände samma sak, det hade varit bäst om de två mest sansade av alla dessa partiledare slog sina påsar ihop för landets skull, för hederns skull, och viktigast av allt, för folkets skull! Det kommer tyvärr vara omöjligt att Moderaterna och Socialdemokraterna hade bildat regering tillsammans.

Jag sade ju att känslan överraskade och förvånade mig, att vi patienter kände samma sak……konstigt!

Jag är öm och blåslagen vid revbenen där lungdränet går in mellan mina revben, det blec stopp i dränet, slangen var böjd inuti mig och läkarna vred och vände, tryckte och svor. Efter en tid som kändes som en evighet och efter att man sprutat in propplösare (nej och åter nej, det var INTE caustiksoda de sprutade in) så löste sig stoppet och vätskan kom ut och luften kom in, denna friska härliga välsmakande och uppiggande luft!

Nu skall jag försöka hitta en rullstol för att åka ned på bottenplan och rösta!

Jag skall rösta bort min cancer, jag skall hitta en valsedel som säger, vi garanterar att all Mesoteliom botas, den valsedeln skall jag hitta!

George

Bionic Man 2.0

Nu har jag ytterligare utvecklats i riktningen mot den ultimqta Bionic Man! Nu har ytterligare *avancerad* teknik blivit inmonterat i denna läckra och fulländade kropp, jag har fått en ny dräneringsslang inmonterad i min högra lunga!

Så, för att rekapitulera, jag har en nyutvecklad Powerport inne i min högra axel som Port a Cath, jag har en permanent inopererad drän i min buk så att jag som högteknologisk husägare vattna min (eller andras ) gräsmattor vid behov. (Detta är alltså en av mina superkrafter). Nu har jag fått en permanent inopererad drän i min högra lunga för att kunna vattna de högt placerade krukväxterna som behöver extra näringsrik vätska med ett fåtal cancerceller i!

Frågan är hur mycket teknik behövs det för att bli definierad som cybernetisk, jag tror att det enda som saknas just nu är en permanent inoperarad Wifi-koppling för att bli fullkomlig och en riktig Bionic Man 2.0!

Självklart är man orolig och funderar på framtiden när buken töms på mellan 6 till 12 liter, men mitt hat gentemot cancern är kraftfullt, det hatet är lika starkt, lika lysande och lika kraftfullt som kärleken till min fru Sara och min lilla dotter Freya som snart fyller fyra år. Stark hat mot cancern, stark kärlek till de mina och livet!

Som vanligt gäller detta, INGET får ned mig på knä, INGET!

George

Tillbaks igen på sjukhuset…

Jag blev utskriven från avd 1 lungspecialisterna i måndags. Idag på onsdagen läggs jag in igen, jag har dock lite nya erfarenheter utav min sjukdom som är nya upplevelser för mig. Jag har nu en liten aning om hur det känns att drunkna!

Förutom vätska i buken (tömde mig själv på 12 liter på två dagar) har jag nu vätska i BÅDA lungorna. Och med tanke på att jag har ca 18% lungkapacitet till att börja med är vätska i lungorna lite grann som en mindre katastrof. Att lägga sig ned i sängen, att böja sig framåt, att sätta sig i bilen, allt leder till panik, drukningspanik!

Ja gott folk, detta är illa, och ni vet att när jag väl säger att det är illa så är det faktiskt illa. Man säger ju att * its not over until the fat lady sings*. Jag börjar höra * the fat lady*!

Nu skall vi börja med att färga vätskan i buken med en skrikig färg för att sedan tömma en av lungorna på vätska, är då den vätskan färgad vet vi att vätskan tränger igenom från buken. Är vätskan ofärgad vet vi att det är återigen nya metastaser som håller på att försöka etablera sig i båda lungorna. Då kommer vätskan från lungvävnaden istället och då är det bekräftat att cancern har vaknat fullt ut och ruskar sitt fula huvud och skriker ut sitt hat gentemot mig, jag som har fräckheten att inte dö, jag som den hatar lika mycket som jag hatar cancern tillbaka! Jag hatar min cancer med all min fulla kraft, med hela min själ hatar jag cancern som hindrar mig, som lurar mig men som ALDRIG STOPPAR MIG!

George