George med Liemannen bakom axeln

Hjältefru och kroppens Berg & Dalbana

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 25, 2013

Min fru är en hjälte, det är bara att inse, hon är tålmodig, modig, stark och klok.
Men nu har hon verkligen med risk för sig själv räddat en hund från drunkning i kävlingeån.

Min syster var här på besök (samt för att ta hand om sin bror när jag kraschar) och hon hade med sin kära Maks, en fantastiskt trevlig och klok Dansk-Svensk Gårds-hund.
När Sara kom hem från jobbet var det dags för vovvarna att få en liten promenad, Wookie och Maks är ju skitbra kompisar och gillar att gå på promenader tillsammans för att rasta de roliga tvåbeningarna som pratar konstant.
Vad som hände var att Kävlingeån breder ut sig precis här i Gårdstånga och blir istäckt på de stilla delarna, här bestämde sig Maks och Wookie att det vore extra kul att springa på isen.
Isen bär ju verkligen på de ICKE vass-växande delarna, isen är tjock och fin, och eftersom det inte är speciellt djupt vid strandkanten där vassen växer, det är ju bara ca 1,20 meter djupt……

I alla fall, Maks blev nyfiken på den fina vassen och sprang dit med resultat att isen som var millimeter-tunn på sina platser brast under hans tassar, Sara och Eli såg detta och eftersom Sara var närmast när Maks försök att ta sig upp själv och hans nos sjönk ned under ytan och försvann så hoppade Sara ned i Kävlingeåns issörja och vass samt försvunna vovve.
Att se en vovve kämpa för att försöka ta sig upp och sedan se vovven misslyckas och se hunden sjukna ned under ytan var ju fruktansvärt.
Hon rotar och rotar i vassen och står alltså dubbelböjd med axlarna nere i issörjan och gräver frenetiskt efter Maks.
På något sätt lyckas hon (utan att känna det själv) vispa upp Maks från botten på Kävlingeån och inser att Maks har hamnat bakom henne och försöker klättra upp på hennes rygg.

Lättad och glad så försöker Sara bära Maks upp på torra land men inser att leran som hon sjunkit ned i samt adrenalinet gör att hon inte klarar av att både försöka gå och bära Maks samtidigt så hon kastar resolut upp Maks på torra land till Eli och tar sig loss från bottenleran och tar sig själv upp på torra land.

Nu var det bråttom, Sara hade ju inte tagit av sig nägra kläder när hon hoppade i ån, så hon var ju plask-blöt från fötter till halsen, Wookie var blöt eftersom hon hade lekt i vattnet samt Maks som var helt nedkyld och livrädd efter sin ubåts-imitation på  botten.

Det var en rask marsch hem till en skållhet dusch och nya torra varma kläder och varmt te!

Fru, syster och vovvarna mår bra! Och är torra!

 

Jag har svångningar som en berg och dalbana, vissa dagar är ok återhämtningsdagar men majoriteten är så pass illa att jag är kraftigt medicinerad med starka smärtstillande och att jag har hjälp här hemma.
Yrseln är tillbaka och jag går med käpp som stöd för att inte ramla vissa dagar.
Smärtan från magen är otrolig, ibland skriker jag av smärtan trots morfinets försök att stilla smärtan.

Det som gör att jag inte misströstar är att jag VET att detta är övergående, bara några dagar till, sedan har kroppen, tarmarna och musklerna återhämtat tig tillräckligt mycket att jag skall kunna återigen njuta av livet.

Min kropps värden är inte riktigt OK efter denna 5:e omgång så att min läkare har skjutit fram den sista och avslutande Cytostatikabehandlingen ytterligare en vecka så att jag hinner återhämta mig tillräckligt mycket!
Jag blöder från tarmar och mår som en krockskadad Vrethammar eller utröstad ”Army of lovers” efter Melodifestivalen……hehe!

Jag är ytterst tacksam gentemot en kyrklig församling här i Skåne, jag fick en lapp  i posten med uppskattande ord som gjorde mig rörd utav glädje, att ord kan få mig att bli så lycklig, tacksam och få mig att må så bra är otroligt!
Att veta att mina ord har uppskattats högt ger mig inget annat än glädje.
Jag fick även en present som jag inte var förberedd på, den skall avnjutas med familjen!
Så tack till Er alla i församlingen, Ni vet vilka Ni är!

 

Tack
George

Annonser

kroppen börjar fungera igen, pirat har landat hemma

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 17, 2013

Nu börjar kroppen fungera igen, det har varit lite rörigt denna gången.
Det började med att jag inte kunde få ned vätska eller mat, likaså kunde det inte komma ut något heller, just det, det var stopp på andra hållet också…
Allt verkade stanna i magsäcken eftersom tarmarna inte tog emot något.
Jag var inne på sjukhuset och vätskades upp intravenenöst  efter fem dagar  med kamp att få ned cl efter cl vätska.
Dagen efter den intravenösa uppvätskningen kickade tarmarna igång och jag kunde börja dricka och äta igen…
Så skönt, så tryggt att kunna dricka igen.

Då bestämde sig immunförsvaret att ta semester trots sprutor med preparat som verkligen tvingar benmärgen att producera vita blodkroppar.
Nu käkar jag bredspektrum antibiotika så att jag inte åker på en infektion på grund utav det trilskande immunförsvaret.

En lite jobbig bieffekt utav preparatet som jag injicerar själv är utomordentligt starka smärtor i skelett och muskler…..så jag rör mig sakta som en 90 årig gubbe med hemorrojder och kasst humör…..vilket jag verkligen har just nu!

Nu verkar immunförsvar vara på väg tillbaka eftersom jag inte längre får febertoppar, så då prickar vi av den punkten också!

Jag mår alltså bättre, dock är ju allt relativt…hehe.

Vi har fått en pirat i huset som jag tycker synd om!
Freya älskar ju Jake och piraterna på Disney Junior, därför bestämde hon att Wookie skulle bli utklädd till pirat!
Stackars tålmodiga Wookie!

George

wookie som pirat

Torsdag, hektiskt dag med 5:e Cyto-behandling och radiointervju

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 6, 2013

Imorgon kommer jag få den femte efterlängtade Cytostatikabehandlingen!
Hur galen är jag som längtar efter att få skador på nerver, att må illa i två veckor och att öka smärtorna i min kropp massivt!
Hur galen är jag som längtar efter en sådan späkelse?

Jo, det är person som längtar efter att få fler dagar med min älskade Freya och älskade Sara.
Det är en person som vill få uppleva fler dagar och inte skapa tårar och saknad hos min familj!

Tänk att denna femte behandling kanske leder (bara kanske) till att jag inte trillar av pinn, att jag kanske får uppleva en jul till, kanske till och med få uppleva ett nyår till?
Så underbart det hade blivit om detta blir verklighet!
Detta är MIN dröm, MITT hopp!
Att klänga sig fast vid livet är inte ett mål, livet måste levas med innehåll och värdighet, men att kanske få fler dagar av lycka, det är hedervärt!

Så fort jag är klar på Thoraxonkologen i Lund skall jag skynda mig hem eftersom jag är gäst i P4:a program Karlavagnen på Torsdag kväll.
Jag måste vila, telefonen måste laddas, spypåsar och illamående-tabletter samt vattenflaskor (för att skölja ner  illamående-tabletterna) måste placeras ut på strategiska lämpliga platser som är lätt för mig att nå!

Harald Treutiger är programledare i kvällens avsnitt så det kommer bli extra roligt, Ett smart program som Karlavagnen och en smart programledare som Treutiger! Så kul detta kommer att bli!
Om ni har chansen att lyssna på P4:as program Karlavagne på Torsdag så kommer ni få en chans att höra en nybehandlad Mesoteliom-patient med spypåse i handen, med andra ord, det finns risk för lätta skurar i radion, ha med paraply!

George

Jag behöver hjälp utav Er läsare och Sherlock Holmes samt Malmö Simhall

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 4, 2013

Jag har under många år undrat över en händelse i mitt liv.
Det är många år sedan det skedde och jag känner att jag behöver veta slutresultat av mitt agerande.

Så jag tänkte ber Er läsare om hjälp att leta efter informationen, det kanske finns någon som som Ni känner som var inblandad och kan berätta hur historien slutade, om den slutade väl eller om det slutade illa….
Vad jag vill veta är om en person, en man som då för ca 30 år sedan i åldern 25 till 35 års åldern överlevde eller avled!

Så här är bakgrunden.
Det skedde för ca 30 år sedan i Malmö med Malmö simhall, det som nu är Aquakul.
Jag tränade ganska intensivt när jag var mellan 12 till 18 år med att simma, jag tävlade som yngling och det gick faktiskt ganska bra för mig.
Så det var ofta jag var på Malmö simhall, kanske tre dagar i veckan.
Valet av bassäng berodde på var det just de dagarna var minst antal folk och var man hade lagt träningsbanorna, ibland var det den gamla 25 meters banan och ibland var träningen i den nyare 50 meters bassängen.

Detta skedde i den gamla 25 meters bassängen, och vid den grundare sidan närmast ingången från duscharna.
Jag hade precis kommit in i gamla bassängområdet och var på väg till 25 meters bassängen när jag ser en man ligga och flyta med ansiktet nedåt i vattnet.
Det fanns ett litet ”rosa moln” utav utspätt blod runt hans huvud och han rörde sig inte alls.
Det var ganska lite folk i hallen och ingen person hade uppmärksammat att det låg en kille och flöt med ansiktet nedåt i vattnet.
Jag hoppade i vattnet så nära den avsvimmade killen som möjligt och fick tag på honom, vände på killen och lade armen om honom för att simma iväg med honom till bassängkanten, samtidigt som jag ropade på badvakterna….som inte hörde ett smack där de satt i sitt lilla bås….
När jag väl kom fram till bassängkanten med den skadade så fick jag ett perfekt grepp om den skadade killens nacke och vänstra ben och lyckas alltså lyfta upp honom på bassängkanten samtidigt som mina rop på badvakterna innehåller mer svavelosande svordomar än rop på hjälp!
När jag väl lyft upp honom så inser jag att killens bröstkorg inte rör sig, han andas inte och i samma sekund anländer två stycken badvakter som också inser att han inte andas.
En av de båda badvakterna påbörjade mun mot mun räddning och jag ligger i vattnet och inser att jag är helt blodig, när jag lyfte upp killen på bassängkanten strömmade det blod från hans sår i huvudet ner på mig.
Det såg nog värre ut än det egentligen var eftersom vatten har en tendens att lura ögonen och man tror att det blodfärgade vattnet är mycket mer än det egentligen är!

Men jag kände mig ändå lite obehaglig till mods med allt blod och jag kände att jag inte kunde göra mer för den skadade killen eftersom han var under badvakternas vård nu.
Jag är osäker på om de hade fått igång andningen men jag tog mig i alla fall upp på torra land och gick iväg för att duscha bort blodet och byta om, adrenalinet gjorde att jag kände mig lite skakig.

I alla fall, jag duschade, klädde på mig och åkte hem helt utan att veta om killen överlevde eller inte?

Så nu är frågan, är det någon av Er som känner någon som arbetade på Malmö simhall förr i tiden eller som kanske känner någon som överlevde eller dog utav närkontakt med bassängens botten med huvudet ( på den grunda sidan)
Jag skulle gärna vilja veta vad som hände med killen! Så är det någon Sherlock där ute som kan lista ut vem det var så hör gärna av Er antingen via bloggen eller maila mig!

George

Jag är överlycklig! Det är positiva besked! 3 miljoner läsare, igår blev det nytt rekord!

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 1, 2013

Jag har tårar i ögonen, jag har gåshud nu när jag skriver om läkarbesöket i Tisdags!
Det blev en del snack om själva sjukdomen vid själva läkarbesöket eftersom jag hade ett TV-team med på läkarbesöket.
Men det gick snabbt att gå över till det väsentliga, JA BEHANDLINGEN SKALL FORTSÄTTA!!!

En av de två tumörerna vid lymkörtlarna precis i halsen vid luftvägarna har krympt från 18 mm till 16 mm, målet är att nå 12 mm, en av tumörerna som ligger precis till höger om hjärtat har också krympt lite lite…
Det som förvånade mig mest var att en av de tre stora hårda stora tumör-plattorna  i höger lunga har blivit lite tunnare, det är helt otroligt eftersom dessa tre ”plattor” växte fram under själva cisplatin/Alimta kuren under 2007! Att dessa tumörer var helt opåverkade utav cytostatikan gjorde att jag var klart övertygad att årets Carboplatin/Alimta inte skulle klara av att påverka tumörerna i högerlungan.
Men det var faktiskt synligt om man ansträngde sig att försöka se skillnaderna, otroligt!
De övriga 25 metastaserna möter vi inte på!

Så alltså fortsätter vi med behandlingen! Vi skall köpa mer tid till mig genom fler behandlingar!
Tyvärr har inte tumörcellerna blivit övertalade att gå in i dvala eftersom jag har åter vätska i buk och lunga.
Den dagen jag ej längre får dessa vätskeuppbyggnader vet jag att tumörcellerna åter har gått i dvala!
Jag är alltså inte utom direkt fara ännu, men jag är ytterligare ett steg på vägen, ett fantastiskt steg!

 

Reaktionen på beskedet var ju att vi skulle fira med restaurangbesök eller träffa familjen men icke!
Min kropp måste ha reagerat på stressen som jag haft eftersom jag varit sängliggande i otroliga smärtor sedan Tisdags…
Jag har inte klarat av att skriva på bloggen eller att duscha, all energi har gått åt att klara av de viktigaste sakerna såsom toalettbesök eller att kliva ur sängen…

Det var nog den knäppaste reaktionen på ett underbart fantastiskt besked, vi har bara fåt skjuta fram firandet några dagar istället.
Nu när jag skriver detta inlägg känner jag att jag har problem att hålla huvudet upprätt utan att krampa i muskler i nacke och skallbas, så konstigt!
Jag vet att skadorna på kropp, nerver och muskler kommer för varje behandlingstillfälle, men en försenad reaktion har jag ej varit med om?
Då kan jag berätta för er att nästa knäppa reaktion är att jag SER FRAM EMOT nästa behandlingsstart den 7:e Februari trots att jag vet att skadorna på min kropp kommer att bli fler och fler…….

I alla fall, Ni skall alla veta att jag är överlycklig, när jag tittar på Freya eller Sara får jag tårar i ögonen utav vetskapen om att jag fått utökad tid tack vare cytostatikans överraskande effekt på mina tumörer.
Att man kan bli så lycklig? !!!
Så underbart!

 

Ja just det gränsen för antalet läsare på bloggen nådde 3 miljoner igår, tack till alla Er läsare att Ni tycker mina ord är värda att läsa, tack för Ert engagemang och Era över 8 000 kommentarer!

Tack

George