George med Liemannen bakom axeln

Så in i helvete underbart! Så fantastiskt!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 30, 2010

Kraftuttryck får man använda när det är berättigat.
När det handlar om det absolut viktigaste, när det handlar om det absolut vackraste då finns det inget stopp på hur man får använda kraftuttryck!
Så det är här är så satans vackert, det är fanimej det bästa jag har hört på länge!

Allvar och utan skämt, det här har gett mig tårar strömmande ner i skägget, det säger en del, eller hur!

Henrik och Maja har kommit med fantastiska nyheter, nyheter som lovar bilder av framtid, bilder på näthinnan som lovar lycka, vanliga dagar, ett normalt liv!
Det mest fantastiska är ju normalitetens underbara belöning, att få vara normalt frisk!

Grattis till detta mirakel, grattis till att få se skymten av ett liv utan panik för provsvar, ingen rädsla för röntgen, att få vandra på gator och torg igen som vanliga älskande människor!
Att Henrik äntligen får styrkan i händerna att sno tillbaka nutellan som Maja har för vana att sno!

Grattis till Er båda och ett stort grattis till alla de som gläds med Henrik & Maja!

George  (you made my day!)

grr, det slutar inte….

Posted in survivaL by georgeschottl on september 29, 2010

Daimi, den vackraste av vovvar, en fantastisk vän som stod stadigt på sina fyra tassar sitter i hundhimlen.
Även hon drabbades  av cancern, cancern påverkade hennes hormoner och hon visade tecken på smärta och kraftfull aggressivitet….jag börjar tro att cancern valt ut oss av personliga skäl!
Vi har svårt att prata om vår familjemedlem som ej längre finns kvar, rösten spricker och vi vänder bort ansiktet……..sorgen är påtaglig…

Jag lovar att fortsätta sparka cancern på kulorna, jag lovar att hata, hata intensivt. Jag lovar att hata cancern med så stark intensitet som möjligt!
Allt mitt hat skall stå som ett hinder i cancerns väg så att jag bara kan älska resten av livet!

Jag skall hata cancern som hindrar Hans & Anita att få det aktiva liv de vill ha, det gemensamma aktiva liv som mogen ungdom får ha, skall få ha!
Jag skall hata cancern som gett Henrik & Maja ett liv boende på sjukhuset, jag skall hata cancern hos Annette för att den vågar hota henne, jag skall hata cancern som besökt Ewa L. Jag hatar cancern som besöker Lena & Magnus!
Jag HATAR cancern som tagit så många liv, så många vackra liv och som placerat så många nya stjärnor på natthimlen!

Men resten av livet, Sara, hösten, vindarna, solen, gödeseldoften på landet, alla fantastiska grannar här i Gårdstånga, våra familjer, våra vänner, alla dessa har jag kraft att älska!
Alla dessa har min vänskap och min beundran och tacksamhet!

Utom Saras handläggare på försäkringskassan som kör med falskspelarstil och spelar ett oschysst spel! Där är kärleken på klar ”subzero”

George

Ja, så fortsätter

Posted in survivaL by georgeschottl on september 27, 2010

Idag fick vi ett glatt samtal från läkarsekreteraren som ordnat med kompletteringen av Saras läkarintyg i föräkringskassefrågan.
-Ärendet är löst, ni behöver inte ens skicka in ett justerat läkarintyg till handläggaren, läkaren tog kompletteringen med handläggaren över telefon!
-Handläggaren tyckte inte att vi behövde skicka in ett  justerat läkarintyg, hon tyckte det räckte med samtalet med läkaren!
-Bra va?

Vi var jätteglada över att ärendet är löst med försäkringskassan…..men för säkerhets skull ville vi bara få det bekräftat av handläggaren själv, så Sara lyfte luren och ringde till handläggaren för att kolla att det verkligen stämde!
Visst var det så, handläggaren var nöjd med att läkaren kompletterat med att Sara hade kramper i buken, svimning/yrselattacker och illamåendet……men….

Men det räcker inte enligt läkaren för att vara definierad som sjuk enligt handläggaren…så ärendet har komplicerats ytterligare.
Sara fick beskedet att handläggarens åsikt fortfarande gäller trots kompletteringen.
I 20 minuter försökte Sara få information av handläggaren vad annat som handläggaren saknas???
Efter att handläggaren förklarat för Sara att det inte är handläggarens uppgift att få in eller begära rätt uppgifter av läkaren utan det är på Saras ansvar undrade Sara fortfarande vilka uppgifter handläggaren önskade…

Till slut så vill handläggaren att Saras läkare skall sammaställa en lista på vilka arbetsuppgifter Sara har på natten och vilka specifika sjukdomsupplevelser Sara känner vi varje uppgift.
Läkaren får alltså skriva en uppsats om Saras arbete och hur Sara på allvar trodde att kramperna i magen var ett tecken på att hon höll på att förlora fostret.
Läkaren sjukskrev ju faktiskt Sara för de symptomen som Sara hade, underlivskramper, illamående, yrsel och svimningskänsla, läkarnmenade ju att det var en fara för fostret……
Vad mer kan vi göra?

Sara frågade handläggaren varför inte handläggaren hade frågat läkaren den frågan när de ändå pratade med varandra på telefon?
– det är inte handläggarens uppgift att se till att alla uppgifter kommer till handläggaren, det ansvaret ligger på Sara, var svaret från handläggaren.

Det betyder att Sara skall veta vilka regler som används för att skriva sjukintyg, alltså skall Sara ha en handläggarutbildning på försäkringskassan för att kunna övervaka att allt går rätt till.
Likaså skall Sara ha en läkarutbildning för att övervaka att rätt uppgifter kommer in på sjukintyget…..

Nu har vi lärt oss denna regel och vi får anpassa oss efter detta, att så mycket ligger på den sjukes ansvar visste vi faktiskt inte.

Vi ber aldrig om något, vi anpassar oss, vi fifflar inte, vi luras inte, det är kanske därför vi ser så överraskat och skräckslaget på när vi arbetar oss fjupare och djupare in i ett regelverk som vi aldrig trodde kunde finnas.

Daimis sista natt, tårarna rinner och känslorna och sorgen över att hon ej skall vara kvar med oss efter denna natt är outhärdlig.
Denna älskade varma glada snälla hund som det slagit slint i skallen på……..
Jag kan inte skriva mer om Daimi
Farväl älskade vän…..

En olycka kommer sällan ensam

Posted in survivaL by georgeschottl on september 25, 2010

Vi har haft en aktiv vecka, Sara och jag har tillsammans varit gäster i på den årliga Nordiska Familje & Omvårdnads- konferensen anordnad av Linnéuniversitet i Kalmar.
Att stå på scen tillsammans med Sara var en väldigt bra och givande upplevelse, även mötet med de människor som anordnande konferensen var givande.
Utrevliga, vänliga och fantastisk intressanta!
Att träffa vårdgivare från olika delar av vår planet och få deras input på de viktiga aspekterna av familjens del i vården och hur viktig det är att se helhetsbilden hos en patient, att även familjen delar sjukdomen!
Resan till Kalmar där konferensen var belägen  resulterade i en styck blixt från en fartkamera när jag körde. Grrr!
På vägen hem var jag i för dåligt skick för att klara av att köra bil så Sara körde hem, vilket resulterade i en felkörning på 1,5 timmar.
Istället för att köra till Lund hamnade vi……..två mil  norr om Klippan innan vi insåg att vi kanske skall sätta på GPS:en i telefonen…..
Vi är ledsna och förtvivlade.
Tårarna har strömmat i natt och än mer idag.
Ni har hört om att vår vovve Daimi har fått en tumör, det verkar ganska sannolikt att tumören som kommer från livmodern har ändrat Daimis hormoner ganska rejält.
Det verkar som om homonerna har galloperat iväg på ett fruktansvärt sätt, för igår smet hon från bilen och sprang iväg och bet en annan liten vovve, så pass illa att den hunden tillbringar natten på djursjukhuset för sina skador…
Så fruktansvärt!
Förra gången Daimi hade sitt efterlöp skedde exakt samma sak mot exakt samma hund!
Sara brukar ju ofta rasta Daimi på Malmös hundrastplats och där är det alltid ca 40 hundar som rör sig lösa. Aldrig har något liknande hänt.
Ingen annan gång har Daimi gett sig på en annan hund, hon har blivit attackerad av andra hundar men aldrig huggt tillbaka, men nu har beteendet vänt.

Folk är så rädda för Rottweilers så vi vet inte hur vi skall göra nu…..
Vi har en annan hundmänniska här i området som Daimi sprang fram för att leka med hunden, bara för att leka, den mannen blev så rädd att han ”hängde” sin egen hund i kopplet genom att lyfta hunden i halskopplet så den dinglade.
Vi förstår denna reaktionen om man ser stor vovve-rottis komma springande. Vi hade nog själva också gjort samma sak. En stor hund är ett stort ansvar, ett ansvar som vi nu får ta och stå för hur smärtsamt det än är, hur sorgen än skriker i våra kroppar!

Vi är så förtvivlade…
I går så kände både jag och Sara att det inte går att försvara ett sådan situation då det ligger mycket i uttrycket en gång är ingen gång, men två gånger är en gång för mycket. Nästa gång är det kanske en människa mellan tänderna, eller ännu värre ett barn. Även om hon aldrig bitit en människa, MÅSTE vi vara säkra på att så aldrig heller sker!
Vi skall göra det rätta för alla, för oss själva, för Daimi och för den stackars hunden som ligger på sjukhus!
Vi kan bara gör det som skall göras, det rätta!

Gällande försäkringskasseärendet håller vi på att försöka hitta läkarna som skrev Saras läkarintyg, den ena arbetar i Landskrona, den andra läkaren arbetar när hon känner för det.
Vi har bara tre dagar på oss att få ihop det korrekt skrivna läkarintyget, hur skall vi klara av att samla tre läkare i samma rum när de inte ens arbetar i samma stad? På Onsdag kväll MÅSTE vi skicka in läkarintyget med diagnosen skriven i rätt ruta, på torsdag är det för sent….
Som tur är har vi fått juridisk hjälp med ärendet, så någonstans är vi på väg att få rätt på hur vi skall agera.

Hans M är kvar på Sjukhuset i Lund och justerar sina mediciner och Stålmannen Henrik likaså, jag tror att det som är gemensamt med oss tre är att vi vill mer än vad våra kroppar tillåter.
Henrik svimmar, Hans ramlar pladask och jag vill köpa en ny bättre begagnad kropp…..

George

Vi har det lite tufft just nu

Posted in survivaL by georgeschottl on september 20, 2010

Det har varit några chockartade dygn nu.
Vi mår bra fysiskt men den myndighet jag ofta talar väl om, den myndighet som jag har stöttat i både media och i mina egna ord har nu påverkat våra liv negativt.

Sara har råkat ut för en otydlig handläggare från försäkringskassan som förklarat att man inte godkänner hennes 25%sjukskrivning för hennes nattarbete.
Sara hade på sina 13-timmars nattpass kramper , svettningar, illamående och yrsel, det som gjorde sara orolig var att den hårt tillkämpade graviditeten kunde bli en ofrivillig spontan abort på grund av nattpassen.
Kramperna från musklerna runt fostret visade att Sara brände ljuset i båda ändarna.

Hon frågade en läkare vad hon kunde göra och läkaren sjukskrev henne efter undersökningen, alltså inga mer nattpass under tiden Sara var gravid.
Då trodde vi ärendet var utagerat….men icke

Denna handläggaren på försäkringskassan har inte godkänt sjukskrivningen på grund av att läkaren skrivit i fel ruta och att den texten som står i rätt ruta inte är relevant, handläggaren har samtidigt registrerat Sara för 0 kronor i havandeskapspenning samt föräldrapenning.
Jag tror att det måste vara något missförstånd inblandat någonstans, en handläggare kan väl inte ta bort 100% av sjukersättningen om man bara är sjukskriven för 25%, att bli av med dessa 25% är illa nog och en katastrof för vår ekonomi.
Alltså kommer Sara inte få ersättning för den tiden hon kommer att vara mammaledig…….I ett och halvt år!

Vi kliar våra huvuden och det känns lite som om vi har gått in i väggen.
Brevet är så fullt med fakta som hotar vår trygghet att vi undrar om vi har fått fel brev, något stämmer inte…

Vi gör så mycket för andra, vi begär inget utöver det alla andra får.
Vi har accepterat livet som fattiga kyrkråttor men att bli behandlad på detta sättet gör att vi misströstar.
Varken Sara eller jag har sovit gott på natten och vi har en klump i magen.

Med andra ord, vi får lämna huset om Sara inte får sin ersättning från försäkringskassan…..
Detta för att vi är naiva och tänker gott om alla, vi betalar nu detta priset.

Vi slåss mot cancern, vi slåss mot oddsen, den kampen har inte fått oss att gå ner på knä!
Men detta med försäkringskassan har tagit bort solens ljus ur våra liv!

George

Ny dag, ny framtid

Posted in survivaL by georgeschottl on september 15, 2010

Idag har dagen rullat på i ett nytt skimmer.

Beskedet från igår ligger som en slöja och lyser upp och värmer omgivningen och världen.
Idag skall det bara bearbetas och jag skall försöka förstå, förstå varför.

Jag är samtidigt orolig för min vän Hans, Hans har påverkats rejält av sin cellhämmande behandling så att pumpen …hjärtat alltså har fått ta lite stryk.
Det är därför Hans har varit svag sedan i Lördags, jag hoppas att han snart är får anpassa sig till de ”vanliga takterna” igen!
Jag paketerar en rejäl dos styrka och skickar över till SUS Lund till MAVA där Hans ligger inne för justering av sina värden.

Kanske styrkepaketet ramlar förbi hematologen och lämnar lite av sändningen till Henrik & Maja samtidigt?
Jag tror dock inte att de behöver det där styrkepaketet, för mellan de två finns där kraft och energi att starta upp och matcha två kärnkraftverk!

George

No movement, tack till Er alla!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 14, 2010

Svaret kom!
Skakande och stammande samt svårt att få in luft så frågade jag läkaren om röntgenresultatet……
Svaret blev det efterlängtade, svaret blev det som jag önskade, svaret blev det som lockar med en framtid!
Svaret blev precis som jag ville att det skulle vara…
”Det står helt stilla…….”

Jag står stabilt på jorden med båda fötterna förankrade i den skånska myllan, jag är trygg i den jag är och har en vilja som flyttar det mesta. Min vilja  är envist korkad och enveten, ändå ser jag hur orolig jag är inför röntgen…
Men ändå så märker jag hur världen blir ljusare, hur regnet förvandlas från ett grått blött och miserabelt oväder till en livgivande skur av ljuvligt vatten.
Jag går från orolig till att bara se vackra saker i min omgivning, så mycket påverkas jag av oron för röntgensvaret.
De av Er läsare som bor i södra Sverige vet hur uselt vädret var i morse, klockan 10,50 samma sekund som jag fick röntgensvaret att mina mättumörer har parkerat röven och vägrar flytta sig så förvandlades vädret i Södra Sverige till världen vackraste och bästa väder!

Tack
Tack till Er alla för alla tår, fingrar, tummar och ninja-kickare ni har skickat vidare eller hållt hårt i!
Ni säger att jag ger Er styrka, Ni säger att jag ger vissa av Er hopp!
Men Ni skall veta att jag får tiofalt tillbaka av Er, Ni ger mer än vad ni kan föreställa Er.
Tack

Jag träffade två hjältar på Thoraxonkolgens sal idag, Hans & Anita.
Hans mår lite kymigt och behöver lite TLC av proffsen på SUS Lund för att få rätt på sina värden.
Jag tänkte bara att du skall veta Hans att DU är en hjälte, glöm aldrig det!

Jag läste nyss kommentarerna på förra inlägget, en av kommentarerna rörde mig till tårar, så pass mycket att Sara hörde hur jag försökte dölja mina snyftningar.
Ytterligare en stjärna har hamnat som klart lysande på Himlen, en stjärna som har en fantastisk familj som också vet att livet är ändligt och att vi bör hjälpa varandra så gott det går……jag vill bara belysa hur genom att citera en del av i kommentaren:

I måndags (6/9) fick vi en ny klar stjärna på himmelen då min älskade man Kenth gick bort. In i det sista undrade han hur det gick för dig. Ditt samtal med honom satte sig i hans hjärta och han månade om dig även om han inte orkade läsa din blogg själv.
Hans sista tid var smärtfri, lugn och så fin den kan ha varit.
De tre önskningar han hade om sin bortgång slog in, han hade inte ont, han fick somna in stilla och jag var vid hans sida.

Vill igen tacka dig och Sara för att ni har funnits med oss och skänkt oss hopp.
Fortsätt leva, fortsätt kämpa och framför allt att älska. Ni gör skillnad för oss här ute.
Jag önskar er det bästa av liv tillsammans.

 

Dessa ord är även riktade till Er, Ni som skriver och läser här, Ni som uppmuntrar andra, Ni som stöttar andra genom att bara säga ett vänligt ord eller att ge en klapp på axeln när det behövs.
Ni som ger det stödet som ger den stabilitet som saknas, ni har Saras och Mitt tack, ni har allas tack!
Vi som lever och de som lyser som klara stjärnor på himlen, de tackar Er.

George

12 veckor förflutit

Posted in survivaL by georgeschottl on september 13, 2010

Nu skall jag återigen ” walk the green mile”.
Så är känslan och oron för den där röntgen som vår framtid hänger på….
Jag ororar mig för att det skall vända, att det otäcka beskedet kommer nu när livet är på rätt spår igen…

Det är alltså dags för min 12 veckors röntgen av mina tre mät-tumörer i höger lungsäck.
Alla andra tumörer/metastaser i min kropp har vi inte mätt eller ens tagit en titt sedan på 2007-07  eftersom mät-tumörerna får vara ” mätstocken”.
Står mättumörerna stilla rör sig de andra 20 metastaserna sig inte heller…
Nu när framtiden lockar med sina nya drömmar, nu när framtiden återigen är inom synhåll är oron starkare för att det blir ”fel” besked på röntgensvaret.

Tro inte att jag inte är tacksam eller medveten vilken otrolig tur jag haft mitt i cancer-oturen.
Men i och med att hoppet kommit åter har jag återigen något att förlora, något att tappa greppet om.

Med andra ord, jag värderar livet högt, jag är lycklig igen, jag har framtidstro, jag skall bli pappa…

Snälla, låt beskedet fotsätta vara : Det står stilla!!

George

WOW!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 12, 2010

Sover, sover mängder, jag undrar varför jag är så trött?

Dagens vakna timmar har gått åt att uppdatera min försöks-site, den där Clinical Trials för Svenska cancerstudier.
Jobbet att göra en liten uppdatering tar några dagar i månaden, att göra hel uppdatering är som ett heltidsjobb.
Därför försöker jag att få den nya uppdaterade Kliniska Studier-siten jag skall bygga klart att vara smartare och enklare men med mer information.
Jag inser när jag läser mina egna ord på forsknings-siten att jag klart usel på pedagogiska resonemang och tydlighet…..

Jag har precis med blandade känslor av stolthet och önskan att hjälpa läst de som vanligt vackra och svåra orden som kommer från Hans Malmbergs tankar.
Jag känner igen motgången till en viss del, att vissa dagar blir annorlunda och bättre än man räknat med trots att man blivit bryskt och ovälkommet påmind om kroppens ändrade kapacitet.
Dagarna kan bli fina ändå, men att vara låst i fängelset till kropp tack vara cancerns härjningar är ett hinder som känns som ett av de högre hinderna.
Envisheten har ofta i mitt liv vunnit över den logiska vetskapen att min kropp inte kommer klara dagens planer, det är skönt att se att Hans envishet är lika stor om inte större!
Go Hans, and Hans for President!

Henrik och Maja, vad kan man säga om deras situation?
Det är en otrolig berg & dalbana av motgångar och kamp när medgången kommer.
Deras liv verkar vara fullt av det där klart definierade priset man får betala!
Motgången kommer utan kostnad, motgången kommer kraftfullt och starkt med full energi men
de båda, Henrik & Maja står starka i stormen, de betalar med vilja och kampkänsla, de betalar med sin egna kroppar och sin egen styrka och nu verkar pokalen vara nära!
De verkar ha slängt in så mycket energi i kampen att motgångarna verkar vilja springa och gömma sig med svansen mellan benen och med ynkliga pipande ljud!
Vi hoppas alla för Er skull att motgångarna har fått sin sista käftsmäll och sin tydligaste pungspark, vi hoppas och önskar att Ni båda nu i livet bara kommer att få medgångar!

George

Rosa moln och gredelin elefanter samt riktiga Hjältar

Posted in survivaL by georgeschottl on september 11, 2010

Jag har fått nya mediciner utskrivna av världens bästa läkare.
Jag skall pröva nya kombinationer smärtstillande för att få ner smärtnivån för att kunna klara av vardagsgöromål, jag MÅSTE klara av saker som ”vanliga” människor gör.
Resultatet av första kombinationen var ett störtdyk rätt in i John Blunds värld, enligt Sara har jag vaknat till ett 20-tal gånger men det är inget jag minns.
Att sova bort dagen var ju inget jag räknade med, det var en riktigt dundersömnvariantpilla!
En annan reaktion är att jag är fnösk-torr i munnen av denna medicinen, lite färsk chili och jag hade brunnit upp som en vampyr i en kass skräckfilm…(med andra ord, jag skrattar åt mig själv när jag försöker prata…)
Med andra ord är denna kombinationen inget att köra vidare på…..

Det finns en annan effekt, det känns som jag druckit ett tiotal glas champagne….eftersom jag är en frenetisk och nästan aggressivt militant motståndare till droger så känns det extra fel.
Som exempel: Jag avskyr våld men när jag var 15 slog jag en langare i limhamn Malmö blodig eftersom han hade sålt droger på vår skola, en tjej dog av en överdos!
I detta fallet är jag stolt över att jag valde våldets som alternativ!
Så antingen hittar jag en annan typ av smärtstillande eller så får jag acceptera smärtan….hmmm, moment 22

Skit samma, det finns andra som har värre och mer farliga problem, mitt problem är ju att jag är på väg att återvända till ett friskare liv.
Här kommer några ord från en annan kille som är mitt uppe i kampen, mitt uppe i det tuffa av det tuffaste man kan göra, en total omstrukturering av benmärgen med ”importerad” benmärg!

Hans akuta GVH-D är mycket allvarlig och massiv och jobbar förmodligen för fullt för att skjuta sönder allt i sin väg och då träffas ju även Leukemin, GVL
Ni som
känner Henrik kommer inte att känna igen honom när ni ser honom idag för han är hårt angripen av akut GVH-D.
Han lider av attacken och behöver syrgas dygnet runt.
Han har fortfarande 9 liter vätska i kroppen som måste ut och all den vätskan gör det svårt att andas för honom.
All hud ser nu brännskadad ut och den har börjat lossna lite överallt på kroppen. Han har inte så ont i huden utan lider mest av all vätska som inte kommer ut.
Han kämpar och är otroligt tapper.
Idag sa han att han aldrig tvekat på att detta ska lösa sig, att han ska bli frisk!
Trots allt lidande har hoppet aldrig varit större än vad det är just IDAG!!!

Läkarna säger att vi får ta en dag i taget för vi vet inte hur tysken (den transplanterade benmärgen kommer från en tysk) kommer att arbeta och hur den ska bemästra sjukdomen men just idag är det 1-0 till Henrik. Henriks leverprover är oroväckande men ultaljudet som gjordes av levern idag såg ok ut.

För första gången sedan mars förra året har vi fått ett positivt besked och det är en magisk hisnande känsla. Jag tror att jag har svårt att ta in allt som har hänt idag, det är ofattbart. Ett positivt besked, underbart!!!

Nu ska jag gå och pussa på min djupt sovande Henrik, ni vet, han som ska bli frisk, natti natti!
                                                                                                         Skrivet av Maja, Henriks vakande älskade

 

En annan underbar grej är att Hans Malmberg har blivit farförälder, en liten sondotter har tittat fram här i världen!
Så fantastiskt, så otroligt!
Gratulationer till Föräldrarna och till Farföräldrarna!

George

Regionala cancercentra, nu körs det igång på allvar!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 10, 2010

Jag har skrivit tidigare om något som kommer att öka överlevnaden, förbättra livskvalitéten hos patienter och anhöriga samt göra både behandling och ”livs-tiden” i cancervärlden smidigare!

Nu dag var det dags, idag var det Kick Off  för RCC Syd, Regionalt CancerCenter här i skåne!
Denna Kick Off gick av stapeln på Slagthuset i Malmö, teaterscenen var som en motorväg, det vandrade på och ner människor inom vård & forskningsvärlden och berättade kortfattat om vilken del de kommer att ha (eller vill ha) i det som kommer att bli den nya cancerorganisationen.

Tänk Er nu publiken och föreläsaregruppen….En samling av de mest engagerade kirurger, onkologer, bio-tekniker, forskare, professorer, molekylär-tekniker, patologer och patienter.
En sådan kraft, en sådan samlad kunskap med riktad vilja…med ett mål!
Att göra det bättre för alla cancerpatienter!

Det var en otrolig upplevelse att se dessa människor samla sig, samarbeta, utbyta ideer allt för patienternas bästa!
Det var roligt att vara patient idag och se denna samling människor från mitt patientperspektiv!

Jaghar sagt det tidigare och jag säger det igen:
Framtiden är här, framtiden är nu….

Jag har sett en skymt av hur bra cancerpatienterna kommer att få det i vår region!
För detta är jag tacksam!
Tack regeringen för att Ni tvingat igenom och finasierat denna förändring på denna korta tid!
Tack Ni eldsjälar som födde idén, drev idén framåt och som idag stod på scenen i Malmö för att se produkten födas!
Idag är det en födelsedag som gynnar alla!

George

Bakslag som skall övervinnas

Posted in survivaL by georgeschottl on september 9, 2010

Igår hade mina smärtnivåer ökat enormt, igår var jag på samma nivå som för två år sedan.
Idag har det ökat ytterligare, nu ligger jag på samma nivå som för tre år sedan.
Det var då mina problem började i samband med cellgiftsbehandligens olika faser, idag brottas jag med samma problem som då, jag kan inte hålla i bestick, en telefonlur eller nycklar.
Bara att inse att jag inte ens kan hålla i en telefonlur i mer än trettio sekunder är förgrymmande irriterande (inga svordomar på denna bloggen inte)
Jag kan inte sitta på hårda stolar utan bara använda mig av mjuka fåtöljer eller soffor….
Jag ogillar bakslag skarpt!

Självklart så kopplas min logiska del av hjärnan in, jag är mer nyfiken på hur och varför jag har fått detta bakslaget än att sitta och tycka synd om mig.
Att försöka lista ut VARFÖR detta sker kan ju hjälpa mig att bli av med problemet helt och hållet…

Dock tror jag att det är en liten infektion i kroppen som lockar fram de där högre klingande nivåerna, kombinerat med oro över Daimis tumör samt min egen lungröntgen som sker nu på Tisdag.
Det är dags för den där 12-veckors röntgen igen, den som är så viktig för framtiden, varje 12-veckors röntgen ger mig nytt och starkare hopp varje gång….

Nu är det dags att lämna stolen, 8 minuters sittande är tillräckligt för att musklerna skall ”brinna”, nu skall denna skåning vyssa gott i horisontellt läge!

Vi hörs imorgon
George
Min vilja är stark men att den skulle vara så stark att jag inte en påverkas av alla dessa händelser är osannolikt

På cancerfronten intet svagt, bara styrka!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 8, 2010

Jag följer mina bloggbekanta och vänner, deras välgång ger glädje, deras hinder vill man ta bort, deras oro vill man lindra.
Att läsa hur andra tacklar livets gång, hur man tacklar de problem som de facto är ett liv är en fantastisk utbildning!
Det är med tacksamhet jag tar del av den kärleksfulla kampen hos Maja & Henrik, den kampen som överskrider vår fantasis vildaste bilder.
Det är med tacksamhet jag tar del av de vackra meningar som Hans M får ut till oss läsare via tangentbordet, vi, alltså flera av oss vänner som tillbringade helgen i Stockholm, till och med diskuterade hur vissa människor kan uttrycka sig så vackert och så lärorikt, vi lär om livet genom att läsa…..

Det är med tacksmahet jag  läser om Ratty och hans besked om att det inte var så illa ställt som hans räknade med.

Det är med tacksamhet jag skriver dessa ord till Er, att jag lever och kan njuta av alla dagar, vissa dagar bättre än andra.

Jag har inte haft så här ont som jag har nu på minst två år, min smärtskala har halkat upp rejält, och därmed också min maxdos av smärtstillande.
Att nivåerna har ökat så markant tror jag är kopplad lite till min oro för mina vänner som har en tuff period framför sig, samt för att Daimi lider, Sara och jag misstänker att daimi också fått en cancersläng….vi får reda på mer på Torsdag då vi är hos veterinären……
Hur tröstar man en hund som har ont……
Då får jag också ont….

Men här gäller samma devis, på cancerfronten finns det bara styrka och seger!

George

otroligt välfylld vecka….pust!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 5, 2010

Nu är vi hemma igen, sängarna är tillstökade och vovvarna kom hem idag när Saras föräldrar ”levererade” två överlyckliga vovvar till två tvåbeningar som saknat dem intensivt!

Onsdags kväll, hundarna lämnades i Skanör, resväskor packades och vi hade en ovälkommen nyhet från Lena….Det var dock roligt att träffas även om vi pratade om den dumma cancern samt körde hela rådgivningsköret….
Det med Lena måste jag bara prata lite mer om, Lena en fantastisk vän och skärpt, klipsk och vettig vän har drabbats av det som ingen vill drabbas av, bröstcancer.
Det som är underbart i denna tråkiga historia är värdet av mammografin.
Lena hade gått på mammografi för flera månader sedan, man tyckte sig finna något som ”lurade” i bilderna men det var så pass litet och smått att man ville ta fler prover och undersökningar med lite månaders mellanrum.
Nu har vården gjort det man SKALL göra, man har ifrågasatt chanser, man har dubbelkollat och man har följt upp Lena och man har nu bekräftat det som vi alla hatar att höra!
Ja, det var en tumör!
Men det är hittat i TID, det är tack vare mammografin som jag vet att Lena kommer vara vår vän när vi blir gamla!
Jag är så otroligt tacksam för Mammografiteamet!
Ni gör det rätta!
Ni har mitt tack för att Ni gör det rätta!

Resan har alltså gått till Sigtuna där jag var en inbjuden gäst att tala för deltagarna på den årliga Lungcancersjuksköterskekonferensen. Lungsköterskor från hela landet träffade och utbytte kunskap och lärde sig nya saker samt lyssnade på en galen fet skåning ( jag menar mig)
Tack alla för skratten och stödet för min tid på scenen!

Konferensen var på Stora Brännbo, utan tvekan ett av de bästa konferenshotellen jag har bott på!
Personalens bemötande var exemplariskt och effektivt, snabbt och vänligt men ändå underbart personligt!
Så skall ett Konferenshotell skötas. Det är nämligen så ovanligt att ALLT stämmer, att Maten, Rummen, Konferensanläggningen, Frukosten, Servicen och Bemötandet stämmer och är bra!
Det brukar alltid brista på någon punkt, speciellt med personalen, men gällande Stora Brännbo var det precis bara perfekt!
Superbra vänlighet mötte oss från början till slut!
Tack Ni båda för att Ni var extra snälla mot Sara och mig, ni båda har vår tacksamhet!

Nu skall vi vila muskler och leder, här skall det sovas!
Jag har insett att jag inte är tillräckligt bra ännu för att klara av en tågresa utan att betala priset i smärta, men denna gången måste jag säga att det var värt priset att ha ont trots maxdos av mina tabletter.

George

Imorgon skall vi prata om andra saker som hände under resan….