George med Liemannen bakom axeln

Stessigt och oroligt

Posted in survivaL by georgeschottl on augusti 28, 2013

Hej på Er alla

Här har det varit lite ……låt mig säga väldigt stressigt.
Det har kommit ERROR-besked om min egen kropp hela tiden.
Jag har hela tiden varit som en spänd fjäder eftersom det har varit riskmoment med varje error-besked.

Det började med att jag fick dåliga värden på min ena njure, alltså den som var kvar efter att cancern skördat den andra njuren.
Det började med att jag fick ett kreatininvärde på 124 vilket är dåligt men går att hantera, nästa vecka gjorde jag nya prover och då hade värdet halkat upp till närmare 180 i kreatininvärde och då insåg jag att trenden var ju dålig.
Fortsatte försämringen i samma hastighet så hade jag ju inte så många månader kvar att leva….

Så min läkare gjorde som vanligt, han räddade situationen!
Han gick igenom min medicinlista, HELA min massiva medicinlista och sedan tog han bort alla mediciner som kunde innebära belastning på njuren, likaså så skulle jag gå över till en proteinfattig kost vilket inte var något problem överhuvudtaget.

Så efter många stressiga dagar där jag åter planerade för det värsta (och utan att lägga in några poetiska ord om min rädsla) och för att göra det bästa för min familj så kom dagen för nytt prov!
NJurvärdet var på väg ned!

Åhhh så skönt!
Det blv två dagar med lugn!
Sedan ringde telefonen, det var en annan avdelning på sjukhuset, mitt blödningsvärde är skyhögt!
Operationen om skulle göras på käkkirurgen ställdes in och nu väntar vi på att blödningsvärdet går ned till normala nivåer.

Sedan vaknade jag på natten för några nätter sedan när vår älskade pälsboll till vovve inte hade en fungerande nattsyn och hoppar rätt över mig klockan tre på natten och landar med alla sina vackra klor (som Freya målat med nagellack…hm blir det då klolack?) och landar rätt på mitt vänstra smalben!

På något sätt inser jag att att den blöta fläcken är blod som blötar ned sängen (just det, det skyhöga blödningsvärdet).

Jag torkar bort blodet med handen och när det väl är morgon och just ser skrapmärket ilsket rött ut!
På med mängder utav klorhexidin och hoppas på det bästa!
Nästa morgon vaknar jag tidigt på morgonen med ett stelt och svullet ben, smalbenet är varmt men jag har ingen feber, där är massor av små vätskefyllda blåsor runt rivsåret.
Hmmm, jag pallar inte med att ringa sjukhuset, jag fixar detta själv!
Riv av sårskorpor, tvätta ordentligt med klorhexidin och sprit, smörj in benet med bakteriedödande salva!

Två dagar senare, alltså idag är inte benet varmt och stelt längre!

Det har alltså varit en hög stressfaktor hela tiden, njuren var ju det mest akuta och riskabla men akut njursvikt brukar bero på någon sorts förgiftning av njuren, om det är mediciner eller något annat kommer vi aldrig få reda på exakt men jag gissar på att njuren blev överkänslig mot några av mina mediciner!

Det är fullt ös här hemma utom för mig med mina krämpor, jag glider genom huset som någon sorts orolig vålnad med ett glatt leende i ögonen.
Min livsglädje är som vanligt men smärtan gör mig ofantligt orörlig!

Jag hoppas att jag snart hittar rätt smärtmedicin som fungerar jämnt och att alla småkrämpor försvinner, jag vill bara koncentrerar mig på min hatade huvudfiende, min cancer, mitt hatade mesotheliom!

Soliga och smärtsamma hälsningar till alla mina läsare, jag är stolt över er, jag är även otroligt tacksam för att ni finns!

George

Annonser

Ett gott skratt förlänger livet…..

Posted in survivaL by georgeschottl on augusti 3, 2013

Jag har just insett att ett gott skratt ibland kan vara ett rent helvete!

Jag har under mitt första försök att utöka min livskvalitet och min förmåga att röra mig med en ganska vanlig medicin, nämligen Betapred/kortison.
Det visar sig att kortisonet tar bort ca 75% av smärtorna och problemen med kramperna efter någon dags användning.
Livet blir nämligen helt fantastiskt.
Jag får tillbaka mina lungor (de procent som är kvar efter att ccancern tagit sin del i skatt) och kan andas nästan obesvärat, jag kan hålla i en bok och jag kan faktiskt hålla i min mobiltelfon och SMS:a utan stöd av en vägg eller kudde.

Så vi hade ett första försök, vi skulle köra bil till Göteborg, min älskade systerdotter som levt i Berlin i tre år flyttade direkt till Göteborg, och vi skulle besöka dem!
Vi förberedde oss, vi planerade för alla möjliga problem som skulle kunna dyka upp, vi bokade rum på min favorithotellkedja Rica Hotels i Göteborg, Rica Hotel No 25.

Skulle det gå åt helvete så hade vi ett rum till mig som jag kunde vila i.

Två dagar innan avresa (vi pratar alltså om 2,5 timmars bilresa, det är allt) började jag med min  stora dos Betapred!
När vi väl satte oss i bilen för att köra på onsdagen kände jag mig som Stålmannen!
Jösses vad jag skulle turista med min älskade fru och älskade dotter!

Vi kom till Göteborg och checkade in på hotellet, allt var perefekt!
Kroppen fungerade och sömnen i jensensängarna var total!
Torsdagen var vikt åt Liseberg! Vi skulle åka det hela familjen och jag skulle parkeras på ett kafé och inte överanstränga mig trots att jag måste bra!
En fantastisk och otrolig hotellfrukost med massor av frukt och kaffe inmundigades och vi skulle bara upp till rummet för att plocka på oss våra saker och……………………………KRASCH!
Kroppen lade bara av!
Nada funktionare!
Out of order……
Med tanke på hur jag mådde dagarna innan som en riktig stålman funderade jag kort om det möjligtvis fanns Kryptonit i kaffet….

Dagen då resten av familjen hade roligt på Liseberg tillbringade jag i sängen, med konstanta smärtor och varken liggande, sittande, hukande eller stående på huvudet hjälpte!
Musklerna i bröstkorgen som sköter andningen var i värst skick så varje andetag var som knivar.

Dagen efter då vi skulle resa hem igen var supermankänslan tillbaka, kroppen fungerade precis som den skulle!

OK, nu kommer problemet.
Avtrappning av Betapred, nu har jag varit utan Betapred i 4 dagar och jag har tillbringat dessa fyra dagar i soffa eller säng, varje steg smärtar, till och med köttet under naglarna gör ont.
Värsta priset har två segrare, andningsmusklerna och magmusklerna och jag har insett att skratta kan var en plågsam upplevelse.

Jag tittade på komedishowerna på TV från Apollo Hammersmith i London, tyvärr är dessa stand-up artister så förbannat roliga att jag förstod hur en mask på kroken känner sig!

Jag skrattar och gråter om vartannat, varje skratt leder till att musklerna krampar i massiva smärtor och magmusklerna likaså!

Ett gott skratt förlänger livet?

George