George med Liemannen bakom axeln

Smärtan som gör en glad!

Posted in survivaL by georgeschottl on november 22, 2009

Normalitetens smärta är värd sin upplevelse!
Denna helg har varit fylld av sådant som ”livet” bestod av tidigare, glimtar av ett liv som frisk, glimtar av ett normalt liv. Denna helgs upplevelser har gett mig ett fånigt flin på läpparna samtidigt som maxdosen av smärtstillande är långt överskriden. Svordomarna när smärtan kravlar sig igenom barriären av tabletter är både grova, högljudda samt klart icke rumsrena!

Men det är värt det!

Helgen började sorgligt, en vän som jag är skyldig min eviga tacksamhet, är i sorg. Min vän har blivit av med sin mor, sin bästa vän, sin confidant! Min vän var här i fredags och vi bara pratade och skämtade, var allvarliga, var fånig och allvarliga. Lena och Magnus, ni har förutom min beundran även mitt stöd! Detta är en del av livet och ingen av oss kan undfly döden, säg till mig vad jag kan hjälpa till med och jag gör det för Er!

Därefter har helgen verkligen varit ett fönster till normalitetens förlovade land! Först hade vi vänner från Göteborg på plats, de kom med gåvor av oanat slag och lite bildmontage så nu är det dokumenterat, jag ÄR Elvis! (åtminstone på en del manipulerade bilder)
Men kvällen fortsatte i samma tema för mig, även om kroppen slutade fungera och att jag bara ville ligga ner så ville hjärnan fortsätta! Det var ju så kul! Det var ju så jag levde ”innan”! Men trots smärtorna som är det ändå en förbättring, kroppen funkar bättre och bättre, jag klarar av mer och mer! Så kul, så underbart, Så ont!

Bobergarna / Schrewelius från Göterborg lämnade huset och några timmar senare och efter en jätteinsats  med hjälp från min Älskade Sara var huset åter i skick för nästa gäng!

Nu var det dags för mina barndomsvänner, eller rättare sagt en delar av dem! Ivebergarna uppfyllde en kidnappning av sin 40-års drabbade broder! En del av vännerna som bor i andra delar av landet sitter ju fast där….(läs 08-området) och nästa träff blir först i februari!
Men resten, M Wessfeldt, M Wiklund, O Esser och Dr Lindén anlände med glädje, nu var det dags  Mat, vin, sprit, skratt, skämt, så många skratt att tårarna rann på oss och man fick kramp i skrattmusklerna! Vänner som dessa är värt mer än guld!
Återigen smärtan kommer som ett brev på posten! Max W var den enda som riktigt klurade ut att se hur mycket jag dolde av min smärta (tack Max) men skit samma. Jag hade så kul!!
Klockan två på natten så skrek kudden efter mitt namn och ZZZZzzzzZZZzzz……

Idag betalar jag priset för glädjen och glimtat av framtiden! Med smärta.
Men jag har ett glatt flin på läpparna ändå!
Lite kuriosa: det finns en sägen om att det en gång på en svensexa för ca 6-7  år sedan fanns ett gäng på ca 30 killar som alla klippte en bit av sitt pubishår….lade håret i en påse från buttericks och sedan på svensexedagen klistrade håret i ansiktet som ett skägg på killen som skulle gifta sig! Det har även diskuterats på radio om detta kan vara sant, man beslutade sig för att det inte kunde vara sant!
FEL!
Det är sant!
En av deltagarna hemma hos mig denna kväll är den mannen som hade ”lös-skägget”, vi kan för enkelhetens skull kalla honom för Dr Christian L….

Alla andra deltagare på denna oerhört roliga middag var ”donatorer” till skägget, alla bidrog! Idag skäms vi alla för vårt tilltag……

Kramar till Er alla

George

Annonser

3 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Malin S said, on november 23, 2009 at 08:48

    Jag maste bara säga att du skriver sa underbart.. Man kan som bloggläsare verkligen känna vilka sköna vänner du har och att era sammankomster maste vara förbannat trevliga!

    Sa tack för att du delar med dig och lyser upp min mandagsmorgon lite! Det kan behövas när man sitter i landsexil i ett gratt och blasigt Tyskland.

    Ha en go mandag och hoppas att kroppen inte brakar alltför mycket med dig!

  2. maria sedström said, on november 23, 2009 at 18:21

    Visst är vardagen härlig att uppleva, synd bara att man måste få cancer för att riktigt inse hur bra man har det. Känner igen turerna med smärta, det gick åt några morfin i natt för sömnens skull. Vad kul att du blir bättre och bättre, med din inställning dessutom kan du förflytta berg 🙂
    Hälsningar
    Maria

  3. Laila Falk said, on november 25, 2009 at 12:55

    Du skriver så att jag kan känna igen mej själv. Är i samma situation som du, dock inte samma lungcancer men dock lungcancer. Fick diagnosen för tre år sedan och har hittills klarat mej bra. Tillväxten stannade av efter en tuff cytostatikabehandling och jag mår just nu bra. Känner så väl igen det du skriver om tiden mellan datortomografin och läkarbesöket. De veckorna är förfärliga. Min läkare, gud välsigne honom, vet nu att innan vi kan kallprata så måste han omedelbart han ser mej i dörren tala om hur jag mår.

    Jag hoppas innerligt att du får mer tid, mycket mer tid, tillsammans med din Sara.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: