Vem är jag, George?

Mest aktuellt är att jag är döende, så är fortfarande den officiella prognosen!
Men verkligheten är annorlunda, framtiden är här, framtiden är nu!
Här kommer min historia, jag hoppas att den kan ge just dig hopp! Ja, du som läser denna historia!
Jag var 38 år, skulle precis gifta mig med den mest enastående och vackra Sara Svensson bördig från Skanör. Problemet var att jag var lite förkyld, förkylningen verkade ha satt sig på lungorna.
Jag som var van vid att vara starkare, snabbare och hårdare än alla andra var lite besviken på mig själv, på min egen svensexa. Mina vänner hade anlitat en Ultimate Fightingkille från Brasilien för att ge mig en ordentlig match, rättare sagt, de ville för en gångs skull slippa se mig som vinnare. Den mest ihågkomna händelsen var när vi hade haft vattenkrig på Martin Wiklunds sommarställe i Torekov, för många år sedan, vattenkrig inomhus med vattenslang var inte populärt! Det slutade med att 8 killar tog tag i mig och bar mig ner till bryggan. Det slutade i alla fall med att 8 killar låg i vattnet, Jag, George stod torr och nöjd uppe på bryggan, stolt och nöjd över min styrka! Jag njöt över att höra de plaskblöta svordomarna från vattnet!
I alla fall, svensexa, payback time!! Jag klarade inte ens av uppvärmningen utan andnöd.
Lite brottning och luftbrist senare så gav jag mig till denna formidabla brottare.
Jag hade ju varit på röntgen, allt var OK trodde jag.
Men bröllopet närmade sig med stormsteg, jag slog bort tankarna på min förkylning och vi hade den bästa bröllopsfesten, det bästa bröllopet och up up anda away till Venezuela för en härlig smekmånad!
Underbart, vackert är det, superbra service, alla är så vänliga och jag började få riktiga problem med andningen.
Att gå romantiska rundor i stranden var mest ett maratonfösök för mig, jag började fundera på om jag fått en propp i lungan när vi flög hit!
Vi var på Safari i en bergsöken och jag undrade varför jag inte klarade av att vandra uppför kullar, Jag och Sara hade ju vandrat uppför berget Katrin fyra år tidigare, hela vägen till toppen!  Nu så flåsade jag för en kulle på 50 meters höjd.

Vid hemkomsten så sökte jag mig till Limhamns läkargrupp, mina symptom hade ju förvärrats, jag hade börjat spy, någonstans mellan 5 till 15 gånger per dygn. det var något som retade kräkreflexen. I alla fall, Läkaren på Limhamns Läkargrupp undersökte mig och kom fram till att jag antagligen hade någon sorts luftvägsinflammation. Jag fick medicin och var nöjd, nu skulle jag bli bra. Några veckor senare var läget fortfarande detsamma, åter till samma läkare. Han undersökte mig igen, denna gången lyssnade han faktiskt på min andning. Han tyckte jag skulle ta och ge inhalationsmedicinen en chans till. Detta gjorde jag, i någon vecka till! Sedan hörde läkaren av sig till mig och undrade hur jag hade det på jobbet, det kunde alltså sitta i skallen att jag spydde och hade andningssvårigheter…. Med tanke på hur lycklig jag var, nygift, firman växte så det knakade, Sara och jag letade hus, pratade om barn så tyckte jag att läkaren var ytterst korkad och rent ut sagt oxtokigt dum! Vilket han faktiskt var!  Jag bad honom remmitera mig till en annan läkare. Det gjorde faktiskt Diestel, vilket nog var det enda vettiga den här killen har gjort. Den här Diestel har faktiskt gjort en massa andra korkade saker men det nämner jag inte här, det stannar mellan min fru och honom!
I alla fall. Jag blev remmiterad till Citykliniken i Malmö, där fick jag en otroligt imponerande läkare, Göran Holmberg,  (en föredöme när det handlar om kontakt med patienter) han var förberedd på mötet, han hade bland annat tagit fram de senaste lungröntgenbilderna från UMAS. Han var riktigt arg eftersom den röntgen visade på 8 Cm vätska i höger lungsäck! Han undrade om jag hade fått besked på hur illa det är med 8 cm vätska i lungan, han var även heligt förbannad på läkaren som hade godkänt röntgenbilden som OK. (en helt annan historia) Röntgenbilderna var ju nu 9 månader gamla!
Han fortsatte med att demonstrera vad den gamle gubben på Limhamns Läkargrupp hade missat, antagligen var Dr Diestel för gammal och hörde dåligt, för när han demonstrerade hur det lät i skillnad mellan min höger lunga och min vänster lunga så hörde jag skillnaden UTAN stetoskop. När han knackade påmin rygg på höger sida var det ett dovt platt ljud hela vägen upp till axeln. På vänster sida hörde man ett djupare tydligare ekoliknande ljud när han knackade. Han förklarade för mig att min högra lunga hade kollapsat och låg ihoptryckt  längst ner i lungsäcken, omgiven av vätska.
Han förklarade för mig att jag antingen hade följande av tre saker, en infektion, en propp eller en tumör i lungan.
Han skulle lägga in mig akut på Umas medicinen och utredas där.

Jag lades in tre dagar senare, man tömde mig på totalt 10,5 liter vätska, rättare sagt jag slutade räkna när vi kommit fram till 10,5 liter!
Någon vecka efter att de tagit odlingsprover så blev jag inkallad till min Läkare, en av de bästa som jag någonsin träffat! Olle Sjöland, olle kallar jag honom, han berättade för mig om att jag hade en obotlig cancer, en cancer som man inte överlever, att den hette Malignt Mesotheliom.
Han berättade för mig att man hade sett början på tumören i mitt tarmkex på en röntgen redan år 2004 men man trodde det berodde på en tidigare operation, därför undersökte man det tyvärr inte vidare. Jag frågade hur lång tid jag hade kvar att leva? Svaret skrämde mig! Han svarade att i värsta läget så någonstans mellan 3 till 9 månader!
Nu så snurrade det så mycket för mig att jag bara tänkte, hur skall jag berätta detta för Sara, vad  fan för mardröm har Sara gift sig med!

Jag insåg att jag inte skulle kunna förklara detaljerna för Sara så bad honom att vi skulle hämta Sara så att kunde förklara för henne en gång till så att det blev rätt!
Han började om att berätta när Sara kommit in i rummet, vi var väl vita i ansiktet båda två, han berättade om den sannolika cellgiftsbehandlingen, att den sannolikt skulle vara tuff!

Det är nu September 2009. Jag fick min diagnos oktober 2006, det är tre år sedan, och då skall man ha i åtanke att medellivslängden hos en diagnostiserad Mesotheliompatient är 8 månader.

Att jag fortfarande lever beror på att jag hamnade i en forskningsstudie som inriktar sig på Mesotheliom-cancer. Jag fullgjorde min cellgiftsbehandling och den fungerade över förväntan, 95% av alla tumörer tunnades ut och blev inaktiva, tyvärr så gjorde de där sista 5% att min tid var kort, jag skulle inte leva så länge till.

Då kom miraklet, det som visar att forskningen leder till något, att alla de som kämpar och jobbar i det fördolda. Forskarna, assistenterna, läkarna, ja ALLA som arbetar med att ta fram nya mediciner. Att ALLA de som skänker stöd och pengar till forskningen har gjort RÄTT!
Jag hamnade i en studie för patienter i livets slutskede, vi är 440 patienter spridda i 17 länder som är första försökspatienter! Jag ÄLSKAR Lunds forskningavdelningar!!! Jag hamnade i Lund i denna studie, efter den dagen har mina tumörer inte rört sig en millimeter! Jag bara knaprar lite tabletter istället för de otroligt påverkande cellgiftsbehandlingarna, fantastiskt, jag har fått mitt liv tillbaka!

Framtiden är här, den är nu!

Jag lever, jag tror att jag lever mer än andra friska människor, jag och Sara njuter av varje dag, varje regnskur, varje solglimt!
Det handlar inte om hur länge man lever, det handlar om HUR man lever!

Tänk goda tankar, gör goda ting!
George