George med Liemannen bakom axeln

Mitt hat är starkt, friskt och intensivt!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 11, 2013

Några timmar efter att jag fick min diagnos i det där lilla läkarrummet på UMAS år 2006 så bestämde jag mig för att bygga om mitt inre känsloliv!
Jag skulle anpassa mig efter situationen och bara köra : adapt, adapt and adapt!
Likaså så gällde det att lära mig ta en dag i taget!

Men åter till att bygga om mig själv känslomässigt!
Jag bestämde mig för att försöka bli en ”mindre” människa emotionellt!
Alla känslor som flödade över mig efter beskedet om min cancer höll på att dränka min förmåga till rationellt tänkande.
All sorg, oro, fruktan och speciellt skammen över att lurat Sara att gifta sig med vad jag ansåg ”skadat gods” var oerhört stor, jag måste ju ha varit den värsta och absolut sämsta bröllopspresenten man kunde få, vi hade ju bara varit gifta i ca 40 dagar när diagnosen kom.

Så jag plockade bort oro, jag plockade bort sorg och rädsla och jag grävde ned skammen i ett djupt hål och ersatte alla dessa saknade känslor med stålgrå vilja, med obändig stark vilja som klarade av att böja sig när det stormar men som alltid reser på sig oavsett hotet!
Jag plockade fram mitt hat, jag gödde mitt hat, jag vårdade och närde mitt hat tills att det var vitglödgat och fräsande hett!
Detta starka hat riktade jag mot min cancer, min cancer skulle bara få uppleva en endaste känsla och det var mitt starka hat!
Min cancer skulle aldrig få smaka på min oro.
Min cancer skulle aldrig få gurgla sig med vin rädsla som ett gott vin!
Min cancer skulle ALDRIG få se några känslor som närde cancern, den skulle bara få mitt starka friska intensiva hat!

Kärleken var den andra känslan jag gödde och vårdade, kärleken till min familj, till Sara och sedan när Freya kom till världen!
Kärleken till en vacker höststorm, till leendet i ögonen hos min älskade fru!

Allt handlade om att egentligen bara existera utav ett fåtal känslor, kärleken är den största, det har jag märkt nu i efterhand, men mitt hat, det hatet är starkt och intensivt och den har lärt sig att aldrig hata något annat än min cancer!
Inget annat förtjänar detta hat!

George

23 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mia said, on september 11, 2013 at 21:07

    Åhhh jag vill bara ge dig en stor kram! Du är min idol och förebild

  2. ulla andersson said, on september 11, 2013 at 22:00

    Ja du George, vet inte hur man ska kommentera detta fantastiska inlägg, kan bara än en gång konstatera att Du är otrolig och att jag önskar Dig och familjen allt gott….Varma kramar från Sthlm

  3. Eva said, on september 11, 2013 at 22:42

    Du och din familj förtjänar bara det bästa❤ . Du är min idol och förebild. Så stark trots att du är så sjuk, och kan stötta andra människor i sorg och oro. Jag beundrar verkligen dig George. Allt gott till dig och din fina familj. Håller om och skickar styrkekramar till hela familjen. Kram Eva

  4. Caroline said, on september 11, 2013 at 23:56

    Älskar att få läsa ditt glödgande inlägg som sjuder av ny energi!

  5. mariab said, on september 12, 2013 at 10:08

    Så kloka ord!!! Din driv kraft och inställning har tagit dig långt!!
    Säker på att du kommer nå nya mål med ditt sätt att tänka/fungera!

  6. Maria said, on september 12, 2013 at 17:18

    Heja George, upp till kamp igen! Känns som du har återfått lite energi och gnista?

  7. Anders said, on september 12, 2013 at 21:12

    Härligt med din glöd!!

  8. Ingrid Björklund said, on september 12, 2013 at 22:12

    Goda ord från goda vänner
    Bästa balsam livet känner!
    TACK GEORG!!
    Du räddar även mitt liv!

  9. Märta said, on september 12, 2013 at 23:51

    Freya har en klok och fin pappa!

  10. Lilian Villesford said, on september 17, 2013 at 18:58

    Men hur länge till kan du leva?
    Är det värt för familjen att du lever med all din smärta, sjukhusbesök mm?
    Du kan ju knappast vara en normalt fungerande pappa, make, älskare och husse?
    Måste ju vara jättejobbigt för din familj att leva så här. Jag skulle inte palla det.
    Tänker du på hur slitsamt det är för dem för du blir ju knappast bättre eller botad?

    • Ebba said, on september 18, 2013 at 14:11

      Jag vill inte svara för någon annan, men hade det gällt min man, pappa, vän hade varje sekund i dennas sällskap varit värd allt. Ingen annan kan väl bestämma när det är dags att ge upp? Är övertygad om att George är en fantastisk, kärleksfull pappa, vän, husse och man som ingen vill vara utan. Skulle det mot ALL förmodan vara så att frun tycker att det är för jobbigt så är ju denna kvinna en klok, vuxen människa som gör sina egna val. Underskatta inte henne.

      • Saul said, on september 18, 2013 at 15:21

        Jag har länge ansett att det borde vara mycket högre takhöjd i det här forumet så det är en intressant fråga du tar upp. Hur länge orkar en människa och en familj kämpa? Finns det gränser när det inte går längre eller gör det inte det?

  11. ASHL said, on september 18, 2013 at 13:19

    Hej George.

    Tack för en bra blogg. Du har varit en stor inspiration att läsa och har fått mig att starta min egna blogg. Jag är på den s.k. ”andra sidan” av cancer. Min mamma är cancersjuk och sjukdomen kommer ta hennes liv efter år av helvete, friskförklaringar och återfall.

    Har valt att själv börja blogga från min synvinkel. Ville mest bara skicka ett tack för ditt mod att berätta din historia. Följ gärna min historia på: http://attsehenneleva.wordpress.com/

  12. Ebba said, on september 18, 2013 at 14:06

    Du är min hjälte, finns så mycket som jag hade velat säga. Jag var tom, mina känslor var totalt dränerade. Dina ord, det du delat med dig av har varit en av orsakerna till att jag börjat våga/orka/kunna känna igen. Du är så full av liv att det går rakt in i mig. Har följt dig länge nu. Kände att det var dags att säga. Tack!

  13. Ingrid Björklund said, on september 18, 2013 at 15:09

    Men de är ju gifta och det är i nöd och lust. Varför skulle då någon ifrågasätta detta! Jag är säker på att det är jobbigt, men det vet hela familjen och de samarbetar säkert. Vi vill alltid behålla våra nära och kära, som betyder så mycket, så länge vi kan! Själv är jag i samma situation som George. Ibland ifrågasätter jag det, men min man säger att glädjen att ha mej så länge som möjligt är det viktigaste!

  14. m said, on september 18, 2013 at 15:37

    Jag tror inte att Lilian Villesford ens finns i verkligheten, det är mest synd om henne/honom!!
    Till George och familjen är det tummen upp och vi hoppas du slipper ha ont och att ni kan ha det bra alla ni tillsammans!! Du är världens krigare!!

    • Lilian Villesford said, on september 18, 2013 at 20:52

      Jo jag finns. Precis som du och jag orkade inte leva ihop med min man när han var sjuk i kronisk cancer. Fy så jobbigt och krävande. Hade jag och barnen inte flyttat så hade vi blivit helt knäckta. En del orkar inte vara med att vara anhörig. Min man fick det bättre med hjälp i hemmet och sen på Hospice. Våra barn var bara 1 och 2 när han dog. Så det var liksom mitt i småbarnsåren

  15. Eva said, on september 18, 2013 at 22:22

    I nöd och lust tills döden skiljer oss åt❤

    • Gurra said, on september 19, 2013 at 08:23

      Hmmm, det är väl bara att titta på skilsmässostatistiken för att komma fram till något annat.

  16. m said, on september 19, 2013 at 13:52

    Förlåt Lilian, jag visste inte! Jag tyckte det lät så hårt att skriva så till någon som är sjuk när vi istället kan pusha och peppa.

    • Ingrid Björklund said, on september 19, 2013 at 23:55

      Lilian! Detta är ju extremt! Du har ju haft det jättetufft och som jag ser det så löste ni er situation på ett bra sätt! Jag önskar att du och dina barn fått det bra i livet. Jag är säker på att du valde rätt i den situation, som ni befann er i just då! Det viktigaste då var ju naturligtvis barnen. Det är jag säker på att även din man ansåg. Så se livet från den ljusa sidan och se till att ni mår bra. Jag önskar er allt gott! KRAM!

  17. adina said, on september 19, 2013 at 14:40

    Så föll ett stillsamt regn över trädgården, och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst
    Kristian Gidlund

    1973-2013
    Vila i frid

  18. Renee said, on november 5, 2013 at 08:29

    Jag håller med dig, det finns inget annat som jag hatar förutom cancer. Cancer som har drabbat så många som jag älskar. Just nu har jag fått in detta hat i min familj, min son har nyligen opererats för cancer. Det ser bra ut för hans del men ögonen öppnades för hur många nära i min omgivning som lever med detta helvete och hat.
    Det får mig att bli mer tacksam över livet och alla vardagliga ting.
    Härligt att se lilla Freja.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: