George med Liemannen bakom axeln

Hjältefru och kroppens Berg & Dalbana

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 25, 2013

Min fru är en hjälte, det är bara att inse, hon är tålmodig, modig, stark och klok.
Men nu har hon verkligen med risk för sig själv räddat en hund från drunkning i kävlingeån.

Min syster var här på besök (samt för att ta hand om sin bror när jag kraschar) och hon hade med sin kära Maks, en fantastiskt trevlig och klok Dansk-Svensk Gårds-hund.
När Sara kom hem från jobbet var det dags för vovvarna att få en liten promenad, Wookie och Maks är ju skitbra kompisar och gillar att gå på promenader tillsammans för att rasta de roliga tvåbeningarna som pratar konstant.
Vad som hände var att Kävlingeån breder ut sig precis här i Gårdstånga och blir istäckt på de stilla delarna, här bestämde sig Maks och Wookie att det vore extra kul att springa på isen.
Isen bär ju verkligen på de ICKE vass-växande delarna, isen är tjock och fin, och eftersom det inte är speciellt djupt vid strandkanten där vassen växer, det är ju bara ca 1,20 meter djupt……

I alla fall, Maks blev nyfiken på den fina vassen och sprang dit med resultat att isen som var millimeter-tunn på sina platser brast under hans tassar, Sara och Eli såg detta och eftersom Sara var närmast när Maks försök att ta sig upp själv och hans nos sjönk ned under ytan och försvann så hoppade Sara ned i Kävlingeåns issörja och vass samt försvunna vovve.
Att se en vovve kämpa för att försöka ta sig upp och sedan se vovven misslyckas och se hunden sjukna ned under ytan var ju fruktansvärt.
Hon rotar och rotar i vassen och står alltså dubbelböjd med axlarna nere i issörjan och gräver frenetiskt efter Maks.
På något sätt lyckas hon (utan att känna det själv) vispa upp Maks från botten på Kävlingeån och inser att Maks har hamnat bakom henne och försöker klättra upp på hennes rygg.

Lättad och glad så försöker Sara bära Maks upp på torra land men inser att leran som hon sjunkit ned i samt adrenalinet gör att hon inte klarar av att både försöka gå och bära Maks samtidigt så hon kastar resolut upp Maks på torra land till Eli och tar sig loss från bottenleran och tar sig själv upp på torra land.

Nu var det bråttom, Sara hade ju inte tagit av sig nägra kläder när hon hoppade i ån, så hon var ju plask-blöt från fötter till halsen, Wookie var blöt eftersom hon hade lekt i vattnet samt Maks som var helt nedkyld och livrädd efter sin ubåts-imitation på  botten.

Det var en rask marsch hem till en skållhet dusch och nya torra varma kläder och varmt te!

Fru, syster och vovvarna mår bra! Och är torra!

 

Jag har svångningar som en berg och dalbana, vissa dagar är ok återhämtningsdagar men majoriteten är så pass illa att jag är kraftigt medicinerad med starka smärtstillande och att jag har hjälp här hemma.
Yrseln är tillbaka och jag går med käpp som stöd för att inte ramla vissa dagar.
Smärtan från magen är otrolig, ibland skriker jag av smärtan trots morfinets försök att stilla smärtan.

Det som gör att jag inte misströstar är att jag VET att detta är övergående, bara några dagar till, sedan har kroppen, tarmarna och musklerna återhämtat tig tillräckligt mycket att jag skall kunna återigen njuta av livet.

Min kropps värden är inte riktigt OK efter denna 5:e omgång så att min läkare har skjutit fram den sista och avslutande Cytostatikabehandlingen ytterligare en vecka så att jag hinner återhämta mig tillräckligt mycket!
Jag blöder från tarmar och mår som en krockskadad Vrethammar eller utröstad ”Army of lovers” efter Melodifestivalen……hehe!

Jag är ytterst tacksam gentemot en kyrklig församling här i Skåne, jag fick en lapp  i posten med uppskattande ord som gjorde mig rörd utav glädje, att ord kan få mig att bli så lycklig, tacksam och få mig att må så bra är otroligt!
Att veta att mina ord har uppskattats högt ger mig inget annat än glädje.
Jag fick även en present som jag inte var förberedd på, den skall avnjutas med familjen!
Så tack till Er alla i församlingen, Ni vet vilka Ni är!

 

Tack
George

16 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ewa Larsson said, on februari 25, 2013 at 09:26

    Oj vad modig Sara var ,vi hinner väl inte tänka i sådana situationer.Tur att allt gick bra.Kram till henne.
    Vad otrevligt att blöda från tarmarna hur farligt är inte det?
    Skönt att snart se det sista på behandling att det snart är slut på dem.
    Du kämpar tappert på som vanligt och fam.också.det är lätt att sätta fokus på en men allt drabbar på olika sätt hela fam.
    Bra att kyrkan engagerar sig i din situation vilken den nu var.
    Skriver från en härligt kall vacker vintermorgon i Uppland.
    Ha det bra.Kram

  2. Helena Wiklund said, on februari 25, 2013 at 11:21

    Nu är ni livräddare båda två. Du har väl båda räddat folk från drunkning i Malmös kanal och från bränder? Eller är det fler?

    Kram på dig från Helena

  3. Svalan said, on februari 25, 2013 at 11:27

    Vilken hjälte Sara är! Hemsk situation det där. Själv har jag aldrig hund lös nära is, man vet aldrig när den får för sig nåt och drar iväg…

  4. maggan från götet said, on februari 25, 2013 at 11:42

    Jag har en idol, o det är du george. Alla andra bleknar i jämförelse. Jag bara hoppas om jag blir sjuk, att jag då har din, ödmjukhet inför livet, med allt va det innebär. Va modigt gjort av Sara att rädda hunden, Tack gode gud att inget hände mer än att hunden blev räddad och att Sara mår bra. Vilken underbar familj ni är. Hoppas du snart mår bättre, och en stor kram till dej o din familj.

  5. Anne-Marie Klevebäck said, on februari 25, 2013 at 16:53

    Vilka kämpar ni är både du och Sara. Hoppas din behandlingstid snart är slut för denna gång och att du får njuta litet av livet innan nästa tar vid. Önskar dig LYCKA TILL
    Ammi

  6. Gunilla Nilsson said, on februari 25, 2013 at 16:59

    Snälla rara är det inte nog med dramatik, härlig fru du har🙂
    Känns som du är på väg ut ur tunneln, hoppas, hoppas du snart kan få må bättre

    Gunilla

  7. Annika said, on februari 25, 2013 at 17:49

    Fy f.. va kallt Sara, men jag vet, av egen erfarenhet eftersom vi bott vid en sjö, att man hoppar helt enkelt i av ren instinkt. Skönt att det gick bra!
    Men nu tycker jag även att du George ska få må bra eller åtminstone bättre! Älskar din humor…Vrethammar🙂

    Boktips:
    Läser just nu Jan Lidbecks (smärtläkare) bok ”Shamanens sång” och den borde alla läsa! Ni verkar ha en väldigt sympatisk och kunnig smärtläkare där nere i söder, närmare bestämt i Lund. Gott att det finns några läkare som känner empati för oss sjuka och dessutom kan göra en så bra bok.

    Idag kan jag skicka en fin solig kram🙂

  8. Annette Bagger said, on februari 25, 2013 at 18:21

    Tycker ni båda är hjältar, hoppas du mår bättre snart❤

    Hälsningar från Skinnskatteberg

  9. Lena Moberg said, on februari 25, 2013 at 23:01

    O vilken solskenshistoria ….modig fru du har ! Ja i de läget hinner man ju inte tänka utan handlar ….
    Hoppas du snart får krya på dej ….du är en kämpe ! Hälsnigar Lena

  10. Carmen said, on februari 26, 2013 at 00:19

    Hej George. Du är helt fantastisk. I mitt arbete mötet jag varje dag människor med obotbara sjukdomar som kämpar för att leva den sista tid de har kvar. Hur du beskriver din kärlek och din fantastiska styrka till att kämpa gör mig så otroligt imponerad. När du berättade om skanskas slarv blev jag väldigt upprörd, även min familj har arbetat för detta företag i många år. Då vi känner en av de högsta cheferna för hela Skanska Sverige så vidare befordrade jag din blogg så de skulle få vetskap om er upplevelse. Fick även höra lite skvaller om den här idioten som ej ens bemödade sig med att höra av sig. Tydligen inte första gången han inte är speciellt trevlig mot folk, och han har nu ögonen på sig. Även om detta inte hjälper dig så kanske det hjälper någon annan. Tack för din blogg och kämpa på. Tipsar om att tugga is mot illamående

  11. tiina lindholm said, on februari 26, 2013 at 01:41

    Spännigsroman i miniformatet! Inte så konstigt att ni två har hittat kärleken i varandra:-)Önskar att du lagomt till vårsolen har det värsta bakom dig George och kan njuta av livet med fulla drag med dina tjejer igen.Styrkekram/ Tiina

  12. Ludmilla said, on februari 26, 2013 at 20:08

    Hej! Jag stötte på din blogg för flera år sedan. Det var nog när jag hade mycket kontakt med Linda som senare dog i en aggressiv bröstcancer. Hon och jag fick cancer samtidigt. Hon dog och jag överlevde.
    Jag vill genom min kommentar visa att jag lever och att jag tänker på dig. Jag är själv läkare och tycker att hela din inställning till sjukvård och sjukdom är fascinerande. Du vägrar att låta en sjukdom ta över och det är SÅÅ BRA! Fortsätt vara envis och fortsätt att stå på dig och kräv det som du vill ha. Du är ett föredöme!

    Varm kram till dig och din fina familj

  13. Märta said, on februari 27, 2013 at 23:34

    Bättre brödlös än rådlös, bra gjort av Sara.
    Du vet väl att vi är många, många som uppskattar att du skriver!

  14. Nonna said, on februari 28, 2013 at 20:22

    Kloka som vanligt – Vilken räddning av Sara, utan att tänka så mycket på annat, utan bara på det lilla livet, så gör hon det rätta..hoppas hon inte blir förkyld på kuppen. Den vovven glömmer aldrig det hon gjorde!
    Din kamp är ju outstanding och vad du går igenom kan vi läsa om men aldrig sätta oss in i. Det är något som bär och driver dig och det är kärleken till dina kvinnor o till livet…kramar och tack för att du delar med dig! /Nonna

  15. Linn said, on februari 28, 2013 at 23:26

    Vilka kämpar ni är båda två. Hoppas du får bukt med dina magsmärtor omedelbart 😃Styrkekramar

  16. Karin said, on mars 2, 2013 at 22:52

    Två hjältar i samma hus. Vilken familj. Kram till er alla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: