Kryper ut ur mitt cytostatika-ide som en trött björn…

Det är otroligt hur mycket cytostatikan påverkar livet, hur trött och svag jag blir….

De första två veckorna efter behandlingsdagen är livet i en sorts dimma, tröttheten är överväldigande och sömntimmarna per dygn understiger sällan 16 timmar.
Men sedan är det som att trycka på en knapp, dag 14 händer det något konstigt…
Man orkar göra något i flera minuter, man känner löftet om att få kraften tillbaka, inte mer än en liten lockelse men den lilla lockelsen är värd allt!
Den lockelsen är som en rejäl solstråle, den är som Freyas skratt, den är som Saras kyss och den är som besök från goda vänner!

Att åter få komma tillbaka till en fungerande kropp är en välsignelse!

Jag vet att detta kanske, bara kanske var min sista jul och mitt sista nyår om inte vi kan få cytostatikan att få mina hatade tumörceller att åter somna.
Att åter få mina hatade tumörceller att gå in i dvalan som är så viktigt för mig!

Jag har levt med min Mesoteliom-cancer sedan 2004, det är otroligt länge, det är fantastiskt länge.
En väldigt sorglig och fruktansvärd upplevelse har satt min sjukdom i ett annat ljus nu över julen.
En patient som var 36 år fick sin Mesoteliomdiagnos i skiftet Oktober, November.
Jag hade kontakt med patienten och patientens familj över julen och efter halva Januari finns patienten ej längre hos oss levande, Patienten är nu en klart lysande stjärna på vår kärleks himmel!
Så snabbt kan det gå, varför lever jag kvar?
Utav de 660 patienterna som ingick i den kliniska studien för den nya vorinostat-medicinen är det visst bara jag som fortfarande lever kvar…..
Förstår Ni hur jag slåss mot osannolika odds, förstår Ni att jag lider utav dåligt samvete utav att vara den som överlever…
Jag vet att det är en ologisk tanke och fel sätt att tänka, men tyvärr styr jag ej över min hjärnas konstiga tankar…

Jag vet att jag har haft tur i oturen med att få denna typen av cancer så mitt stora hopp är att få tumörcellerna att gå tillbaka i sin dvala!
Tänk så underbart det hade varit om jag kunde få 8 år till, att få se Freya växa, att få vara med att forma och utveckla denna starka envisa tös till en stark och givmild, snäll och hjälpsam medlem i vårt underbara samhälle, vilken dröm som jag kämpar för att få bli sann!

 

Vardagen nu efter 4 behandlingstillfällen är trög, jag visste detta att livet under behandlingen skulle bli så här, smärtsamt, trött, orkeslöst och skadat.
Men detta är priset jag gladeligen betalar för att få chansen att få försöka överleva!
Priset är INGENTING mot att få ett år till med att få höra Freyas skratt, att få se Saras leende ögon och att få se årstiderna skifta…
Priset är ingenting trots alla skrik av smärta, alla gånger jag har svimmat och alla hugg av smärta.

Jag har 2 behandlingstillfällen kvar att göra, kroppen kommer att ta mer skada, jag kommer att bli än mer trött, än mer full av smärta.
Detta skall jag fixa med ett leende, jag har styrkan, jag har viljan, jag har drömmen!

George