George med Liemannen bakom axeln

Att inte se samma budskap från samma ord….

Posted in survivaL by georgeschottl on augusti 19, 2011

Jag har skrivit om min vilja, eftersom min värld har blivit omskakad och min trygghet har blivit förändrad de senaste dagarna.
Jag har skrivit om min vilja och ifrågasatt om viljan kan förflytta de där bergen som alla har pratat om.

Det är utifrån min eget behov att bygga en logisk konstruktion som inbegriper alla variabler om min sjukdom, min situation och  hur sjukdomsförloppet normalt fungerar för Mesoteliompatienter.

Denna logiska konstruktion är viktig för viljan och för hoppet, vi behöver detta behovet av hopp desperat för att kunna tro på våra egna löften till oss själva och de vi älskar….men några personer har tolkat mina ord från något gott till något sorgligt……att man tror att sina älskade inte ”haft tillräckligt med vilja”, här kommer lite fler ord om vilja för att stötta de som undrade om sina egna älskade.
Jag vet inte hur man kan tro sådant om de man älskar, att påstå att viljan är något som deras älskade inte hade eller en ville ha, jag vill definitivt inte att mina ord skall få tankarna att vandra i den riktningen, till något så fruktansvärt sorgligt.
Här handlar det om att bygga viljan, tron, styrkan, kanske på riktigt, kanske för att ljuga för mig själv eller för mina kära, men viljan är OFANTLIGT viktigt.
Att tro att ens kära INTE hade viljan är direkt sorgligt, så skulle jag inte vilja att någon skulle kunna tolka mina ord på det sättet!

Så som svar på Era frågor, ni som tvekade om Era älskade så är jag övertygad om att viljan är stark hos dem en osannolik majoritet.

Jag träffar ofantligt många patienter, många av dem i livets slutskede, ett ytterst litet fåtal av dessa patienter har inte haft viljan att leva, kanske så pass få som 3% till 5 % av alla patienter jag träffat.
Det finns ett litet fåtal som inte vill kämpa extra hårt i något eller några år extra, jag säger inte att det är fel att ge upp, de kanske har rätten att inte ge cancern den där hårda kampen några år extra. Jag är dock inte bland dem som inte vill ge cancern en fruktansvärd match, en match där jag lovar att använda alla fula knep!

Men det är väääldigt tydligt i överlevnad mellan de som kämpar och de som inte kämpar.
Jag tänker ibland på underbara fantastiska Helena, Henriks Helena som gick bort i en hjärntumör, hon förvånade inte bära läkarna över att hon fungerade rent mekaniskt i kroppen, hon fick dem att totalt häpna över hur viljan fick hennes hjärna att fungera trots att röntgenbilderna otvetydigt visade på att hon inte skulle varken kunna gå eller prata….då sprang Helena ett maraton……

JAg hoppas att jag har hjälpt tolka orden lättare och att ni nu är övertygade om att Era älskade var fulla av vilja att överleva!

Nej, viljan är något man skall vårda, viljan skapas av vår lycka och vår kärlek och jag har gett mig faan på att vårda viljan och kärleken extra väl så att jag kan leva de där åren extra!

George

 

PS
De som har imponerat mig med sin vilja är människor som Hans, Linda, Annette och Anna 73, dessa underbara vackra människor levde långt längre, långt lyckligare och är underbara lysande föredömen för  oss alla just på grund av sina viljor, sina underbara starka viljor som gav dem längre och vackrare liv än de flesta människor får uppleva….

Annonser

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Med Lenas egna ord said, on augusti 19, 2011 at 22:31

    Du har så rätt, viljan att leva är ofantlig viktig. Då jag har jobbat inom vården har jag sett både de som kämpat och de som gett upp. Många gånger har de som gett slaget förlorat avlidit bara ett kort tag efteråt.
    Jag säger inte att det är fel i alla lägen att ge upp. Ibland är situationen ohållbar, svåra smärtor som inget biter på t ex.
    Blir det någon fortsättning på ”himlen kan vänta”? Hoppas det, det var ett helt underbart program, även uppföljningen.
    Jag följer en del cancerpatienter på min RSSfeed, bland annat dig då naturligtvis. Ni är alla fantastiska människor med olika öden och livssituationer. Det ger mig mycket styrka att orka kämpa mot smärtor och läkare som inte förstår. Nu har inte jag cancer, men jag lär av er alla!

    Tack för att du orkar skriva och ge oss alla mod, ditt mod!

    Hälsningar Lena

  2. Ewa Larsson said, on augusti 20, 2011 at 10:11

    När du skriver utgår du väl från dig själv och ingen annan.Vi som varit sjuka och är sjuka i cancer vet väl om att det är bra att kämpa.Men alla orkar inte det, kan inte det, har kanske alldeles för ont osv.
    Känt många gånger då livet varit besvärligt ”nu skiter jag i det här nu vill jag inte leva längre” men så får jag ny kraft och allt vänder uppåt igen.

  3. Robin Westlin said, on augusti 20, 2011 at 13:03

    Hej george. Har läst din blogg nu då min pappa (50 år) fått en obotlig sjukdom, cancer i bukspottkörteln och i levern. Han är idag inne på sin 3 vecka i cellgiftsbehandling och ligger bara och sover, han mår sjukt dåligt. Vi har inte fått kontakt med någon ”bra” läkare alls, det känns som ingen bryr sig och att vi som familj är övergivna. Hur mår du idag? Antar att många vill ha din hjälp och dina råd, men jag önskar du kunde kontakta vår familj och ge oss lite råd om läkare och vad det finns för hjälp! Då min pappa aldrig använt tobak eller alkohol så är detta helt overkligt för mig. Hoppas du kan höra av dig // Med vänliga hälsningar 17 åriga Robin.

    Om du vill kan du kontakta oss på 070-4813938 eller 073-9895151

    // Robin Westlin,

    • Eva said, on augusti 21, 2011 at 14:07

      Hej detta kan låta väldigt kallt och ondskefullt men det enda kan man göra i denna sjukdom är att lindra så kallad palliativ vård. Tyvärr är överlevnaden minimal och försök istället fokusera på hans sista tid på jorden att han ska ha det så bra som möjligt. Vissa av dessa patienter kan leva upp till 2 år men oftast inom ett år är dem borta. Försök att prata med någon doktor inom onkologi så kan ge er vettiga svar och råd. Hemskt ledsen att säga så här abvrupt men just bukspottkörtel är den värsta formen av cancer och man har fortfarande väldigt svårt att bota eller lindra den. Ta vara på er och hans sista tid. Har själv haft 2 anhöriga som gick bort i detta. Mvh E

  4. sofia said, on augusti 20, 2011 at 21:06

    Jag tror att viljan är otroligt stark när det gäller att kämpa mot det där cancermonstret.. Jag har sett min mamma kämpa mot det där i 8 år. Men för 1,5 år sedan orkade hon inte med mer.

    Jag förlorade min mamma 1 månad och 9 dagar efter det att min son föddes. 2 dagar innan hon dog sa hon till min pappa, ”jag orkar inte mer..” Dagen efter gick det inte att få kontakt med henne.

    Å då fanns den där hemska cancern i hela kroppen.

  5. Yvonne said, on augusti 20, 2011 at 22:50

    Det är ett intressant ämne det här med viljan och hur mycket man kan styra med hjälp av den. Själv är jag tveksam speciellt när det gäller cancer. Tex tror jag att anledningen till att Annette levde längre med sin glioblastom än tex min syster gjorde i första hand beror på att Annettes tumör var operabel och sen på en massa andra saker som var tumören sitter och andra variabler som läkarna har förklarat för mig när det gäller glioblastom. Tex hur pass påverkad man är av sjukdomen när den upptäcks och säkert hundra saker till. Min syster gav upp när inga behandlingar hjälpte (dvs tumören fortsatte att växa) och hon förlorade talet samt blev förlamad och hela tiden bara sämre. Det tog 7 månader. Min syster var den starkaste människan jag träffat, med en mental styrka sällan skådad, men när sjukdomen bara fortskred trots allt kämpande i motvind och trots hela batteriet av dom behandlingar som finns samt deltagande i studie, då gav hon upp och jag med för innan dess hade jag peppat henne till sjukgymnastik, logoped, att vi, varje kväll, skulle ta en liten tur i rullstolen i sjukhusets korridorer osv osv. Men det kom en punkt då det kändes som att nu kämpar vi inte mer utan njuter av dom minutrarna vi kan fika tillsammans, titta några minuter på TV tillsammans eller dom sekunderna min syster orkade hålla ögonen öppna. Aldrig har jag tänkt att hon inte hade viljan, det tror jag alla har precis såsom Georg skriver, men livet är så mycket mer ân bara vilja och inom varje cancersjukdom finns en massa olika varianter precis såsom vi alla är olika med olika förutsättningar. Jag tror att en del är ödet, en del vilja och ytterligare tusen saker så det finns ingen anledning till att tvivla på att våra nära och kära kämpar och har kämpat. Och det var ju heller inte så Georg menade utan, jag tror, han talar om sin egen kamp, sin egen sjukdom, sin egen situation och försöker, som vi alla gör, förstå hur saker och ting fungerar genom att interagera med andra och dela erfarenheter.

  6. S said, on augusti 20, 2011 at 23:03

    Jag tror inte att ngn anser att DU har antytt att de som inte överlever/lever längre inte kämpar eller tror tillräckligt! Så har iaf inte jag uppfattat det……..men i några svar på dina inlägg kan ngn ibland ha skrivit att det beror bara på din kämpaglöd att du lever nu…och det kan ju vara väldigt jobbigt för kvarlevande anhöriga att läsa! Det finns trots allt cancerfall där det kvittar vad man gör, ingen vilja i världen kan stoppa sjukdomen.
    Jag tycker du skriver tydligt att du fortfarande lever…dels pga av din envishet o styrka…men oxå dels för att du fått möjlighet att få hjälp och behandlingar som funkat bra för dig.
    Jag har haft anhöriga som inte klarat av kampen….men även de som kämpat mot alla odds och ändå vunnit….det finns inga enkla svar eller lösningar.
    Kramar S

  7. blomrabatten said, on augusti 21, 2011 at 00:51

    Att kämpa eller inte, som sjuksköterska vet jag att det finns alla sorters sjuka människor. En del kämpar för sitt liv därför att de inte har levt färdig . De har mer att uträtta. De lever också längre, förbättras i en obotlig sjukdom. Så finns det de som ger upp nästan på en gång känner att de inte har något att leva för. De tynar bort relativt fort. Säger att de gjort sitt. Som vårdare försöker man alltid ge hopp men måste också se verkligheten denna patient har utförd det uppdrag han/hon anser sig ha fått. Man måste respektera en människa som ger upp också. Flera patienter jag mött och som kämpat för sitt liv i en obotlig sjukdom säger att de tänker på sina anhöriga och ger inte upp för deras skull. Jag måste fortsätta kämpa för nn s skull. Jag har mött alla och inget möte är det andra likt alla måste få forma sitt liv men också sin död.

  8. Lina said, on augusti 21, 2011 at 09:53

    Men George, vad är det som har hänt de sista dagarna? Vad har skakat din värld och omkullkastat din trygghet? Vill du berätta?
    Kram

  9. Inga said, on augusti 21, 2011 at 13:15

    Jag tror mycket spelar in: familj och andra goda och nära vänner, behandling och behandlingspersonal, arv och gener, egen beslutsamhet och vilja. Och kanske någon där uppe i det blå.

  10. AK said, on augusti 21, 2011 at 17:26

    Jag undrar också vad som har hänt George. Har det visat sig att du bara får placebo?? Annars förstår jag inte riktigt vad som har gjort att du har börjat fundera över viljan och livskraften…
    Berätta gärna för oss när/om du vill och orkar.

    kram

  11. Inkan o Ligan said, on augusti 27, 2011 at 15:07

    Så härligt med massor av besök av både två coh fyrbenta.
    Jag tror absolut att viljan kan försätta berg, även om sådana dom Linda och Anette inte lyckas fullt ut.
    Varför det är så vetesjutton.
    Kram i massor


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: