George med Liemannen bakom axeln

Smärta, en fråga om smärta.

Posted in survivaL by georgeschottl on juni 28, 2011

Jag har fått en fråga från en undrande läsare om smärta, och jag kan direkt säga som svar på frågan som ställdes JA.
Svaret är ja, inget annat.

George, jag har en fundering gällande smärtlindring efter canceroperationer. Jag förstår att man efter en operation har fruktansvärt ont, ju större Op desto ondare… Men ska man ha så HÄR ont? Det vänder sig i hela magen av att läsa om hur det fungerar åtminstone för den här unga killen. www.ikroppenmin.blogspot.com
Jag tänker att du kanske sitter inne på några svar om det här. Hur har du upplevt det och är det såhär man ska behöva ha det?

Jag har genomgått olika behandlingar och olika operationer, jag har bland annat haft samma typ av bedövning (epiduralbedövning) som Kristian (jag heter också Kristian som andra namn)

Vid min första stora operation så öppnades jag från ungefär vid naveln på höger sida runt om som ett rakt streck mot höger och slutar ungefär en dm från ryggraden  på baksidan av ryggen.
Där öppnades jag helt, alltså även musklerna fick flyttas eller skäras av, man tog bort höger njure ledde om urinvägarna till andra njuren och tog ut hela tarmpaketet och inspekterade tarmarna från början till slut för att kontrollera att det inte fanns någon spridning från denna njurcancer.
(Jag har nu flera år senare fått uppgifter om att just den typen av njurcancer jag hade också sannolikt kommer från asbestexponering, precis som min nuvarande cancerform Mesoteliom, håll er borta från asbest!)
Tarmpaketet lades tillbaka och jag syddes ihop !

När jag vaknade till på uppvak så kräktes jag utav resterna från narkosen…det glömmer jag aldrig hur smärtan slog i vågor i hjärnan eftersom man använder magmuskler för att kräkas, halva min kropp ca 40 % runt om hade ju blivit uppskuren och sedan ihopsydd igen.

Ja, smärtan är ofantlig men man lär sig hantera den…

Nästa minne är från en sjukgymnast som ville få upp mig på benen så fort som möjligt efter operationen…
Att komma upp på benen är väldigt viktigt, läkningsförmågan ökar likaså så minskar risken för proppar i lungor, armar och ben samt hjärna.
Så att få upp patienten från sängen är skitviktigt, hur ont det än gör!
Så i mitt fall fick jag en liten envis sjukgymnast som ”retade” mig till att resa mig med hjälp utav att svinga benen nedför sjuksängen med den opererade sidan uppåt…..
Jag skrek av smärta och spydde av smärtchockerna men upp på benen kom jag, jag ville nämligen strypa eller åtminstone svimma ovanpå denna lilla  60-åriga retsticka till Sjukgymnast……hon som fick mig så arg genom att säga: jasså stora starka pojken kan inte resa sig ur sängen, jasssssså stora starka mannen klarar inte ens av att sitta upp i sängen som en riktig karl….
Hon fick upp mig på benen genom att stimulera min ilska! Nu efter den erfarenheten kan jag skratta åt det men då ville jag bara strypa henne!!

Smärtan var fortfarande svår eftersom jag själv hade begärt att de skulle ta bort min Epidural, min ryggmärgsbedövning eftersom jag bara någon dag efter operationen fick morfin-hallucinationer, jag hade tusentals onyxmörka skepnader som lade sin händer på min kropp och därefter försvann genom väggen vid min huvudända.
Jag insåg rent logiskt att morfinet i min ryggmärgsbedövning gav mig dessa hallucinationer och jag tryckte då på larmknappen och bad sköterskan att ta bort morfinbedövningen.
Jag fick tjata länge eftersom de visste vilka smärtnivåer jag skulle hamna på,  den enda smärtstillande varianten jag fick behålla var en maxdos utav panodil, 10 tabletter om dagen och dagliga blodprover för att kolla mina levervärden.
Men jag fick min vilja igenom då de insåg att jag hellre tog smärtan än hallucinationerna, smärta kan man vänja sig vid, hallucinationer kan jag ALDRIG vänja mig vid.
Så valet var enkelt.

Efter 5 dagars uppegående med stå-rullator fick jag lämna sjukhuset med minskad normal panodil-dos, att komma hem till lägenheten, att gå uppför de tre våningarna till min lägenhet var en dröm samtidigt som det var en mardröm.
Hemma är bara bäst när man lider, men smärtan vill man ju helst slippa, nu ger man sig själv mer ont bara för att man måste fixa allt själv hemma….

Ett annat  smärtminne som sitter i är när de skulle dränera min högra lunga på vätskan från lungsäcken, året var 2006.
Jag hade ju en komprimerad lunga som låg som en liten ihoptryckt boll på grund av 8 liter pleura-vätska som fanns i lungsäcken.
I alla fall, ett kraftigt stålrör med en spets, ca 7 mm tjockt skall alltså tryckas igenom mellan revbenens brosk och muskler, det som bedövas är själva huden där man gör ett snitt in till brosket, därefter är det ren muskelkraft som gäller.
Det var två st lungläkare som hjälptes åt att trycka igenom röret mellan mina revben in till lungsäcken, båda var anfådda och svettiga av ansträngningen….
Och de satte den först helt fel och krockade med mina revben flera gånger…..

När de väl kommit igenom revbenen så satte de själva rörspetsen fel, den följde lungsäcksväggen istället för att penetrera den, själva lungan har inga smärtreceptorer men själva lungsäcksväggen är packad med dem, smärtreceptorer alltså…
Ja djäklar vad det gjorde ont, varje andetag var en massaker på hjärnans smärtcentrum.

När de insåg att jag hade röret fel undrade de över min smärttröskel eftersom de flesta patienter de någonsin haft som haft röret felsatt brukar skrika ut i ren panik.
Men eftersom jag har en smärttröskel som klarar det mesta så trodde de inte på mig när jag berättade hur ont det gjorde när jag andades.
Efter en röntgen så rullades jag akut in i salen igen för att de skulle lägga röret rätt och penetrera lungsäcken istället .

Jag har levt i sjukhusens värld i så många år att jag har massor utav berättelser om smärta vid ingrepp eller undersökningar, men gemensamt är att man vänjer sig, man lär sig hantera smärtan och man lär sig leva med den.
Kristian omfamnar sin upplevelse för att lära sig hantera den, han berättar den nakna sanningen om hur det är att vara sjuk, om hur det är att vara rädd.
Det är hans sätt att berätta om sin resa, sin kamp, det är den metoden han bloggar om för att berätta sanningen för Er.

Jag har en tendens att vilja ge lindring, ibland utelämnar jag de svåra detaljerna för att skona er läsare.
Ni förstår ju att jag har ont även om jag inte alltid berättar det.
Jag vill berätta på ett sätt som inte skrämmer eller gör patienter eller anhöriga mer rädda.
Jag vill bara stötta och lindra och då utelämnar jag de värsta bitarna, jag berättar inte hela vidden av hur smärta, rädsla eller skräck är ens konstanta följeslagare i denna cancerns resa.

Så, Petra, Svaret på din fråga är ja, det gör ont….

George

Annonser

5 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. ninni1960 said, on juni 28, 2011 at 14:49

    Och jag gnäller om mitt onda och mina sjukdomar. Jag borde skämmas. Jag är full av beundran för dig och alla dina modiga vänner som kämpar mot cancer och smärtor.
    Kram till dig och dem.

  2. Erik said, on juni 28, 2011 at 22:52

    Synd att vi inte kan byta lite om vardera sida av själen/kroppen… jag har aldrig ens en huvudvärk och är kärnfrisk…tom aldrig haft ett hål i tänderna. önskar dock jag att jag kunde uppskatta livet mer, ha en sådan fantastisk livsglädje som du har. Du är en stor människa (och då menar jag inte fysiskt…). Hoppas du, trots smärtan, får en fin och trevlig sommar.

    Mvh Erik

  3. Marie said, on juni 29, 2011 at 01:28

    Inför stambytet i huset har de börjat asbest sanera. Tycker de känns som det är överallt med sina fläktar och behållare. GILLAR INTE
    Däremot gillar jag din blogg, tycker om språket du använder och tonen som den förmedlar
    Kommer tillbaks snart igen.

  4. Maria said, on juni 29, 2011 at 10:29

    Tycker att jag kan känna igen en viss liten sjukgymnast, som min dotter också hade i Lund, när hon skulle ur sängen efter sitt ryggradsbrott och följande steloperation. Den sjukgymnasten, hon kan sitt jobb hon! 🙂

  5. Sister Moonshine said, on juni 29, 2011 at 11:33

    Ja, smärta är något konstigt och kryptiskt egentligen. Den förväntas skydda oss från att hålla handen på den varma plattan eller få oss att söka hjälp vid skador. Och det är klart att det gör ont när vi opererats eller undersökts ovarsamt i vården. Kanske får vi leva med och acceptera ett visst mått smärta. Men det är svårt, och alla upplever det olika. Jag tycker att jag har fått bra hjälp med smärtlindring. Som cancerpatient har jag fått all hjälp jag vill ha och behöver. Men så har jag också en fantastisk läkare. Det är viktigt att känna sig trygg, då blir smärtan lindrigare.

    Kram

    /Åsa


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: