George med Liemannen bakom axeln

Omvälvande dag…

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 15, 2011

Nu har jag vilat och fastat, kroppen funkar bättre och den omedelbara smärtan verkar tunnas ut lite, precis som febern har bestämt sig för att åter bli normal efter nästan 40 dagar med feber….

Jag har åter dessa korkade skamkänslor över min egen överlevnad.
Vänner runt omkring mig går bort, de hamnar på den stjärnstrålande himlen för att visa vägen men ändå trots att de visar hur livet skall levas på rätt sätt TROTS cancern,  är känslorna svåra att få rätt på…

Telefonen ringde idag, det var en god vän som hälsade att hans tid nu är slut, att han inte längre får sin behandling för att kroppen gett upp.
Att få ett sådant samtal av en vän, att veta att det finns dagar kvar, om vi har tur veckor kanske så är det ändå viktigt att kunna för samtalet om de viktiga tingen…
Jag vill så gärna hjälpa, jag vill så gärna vara omnipotent och kunna vifta med mina fingrar så att alla blir friska men så är inte verkligheten….inte alls.
Det enda vi har är viljan att göra det rätta, att visa livet hur man lever, att förakta döden som flåsar i nacken som en pervers bus-ringare, att leva livet fyllt av upplevelser som berikar oss!
Detta samtalet har jag fruktat trots att jag väntat på att det skulle komma, men förberedelsen för detta samtalet fungerade ändå inte, att prata med en livs levande person om hur kort tiden är som är kvar och sedan fylla samtalet med galghumor och tankar om hur man lämnar livet på rätt sätt är ingen förberedd på…däremot börjar jag bli van..
Att vara van och förberedd är två helt skilda tillstånd, men då vännen är en stabil man som har gjort allt rätt, han har levt livet fullt ut, maximerat de dagar han kunnat leva livet och verkligen föraktat dödens närmanden…

Att beundra mina medmänniskor tar inte bort sorgen……
Att veta att de har gjort allt på rätt sätt tar inte bort saknaden….

George

Annonser

12 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Birgitta said, on februari 15, 2011 at 22:15

    Känner bara att jag vill jättekrama dig!

  2. Monica said, on februari 15, 2011 at 22:22

    Hej
    Du får absolut inte ha dåligt samvete för att du lever och kämpar vidare.

    Jag önskar att min makes kropp orkade kämpa lika mycket som din gör och att vi fått lika mycket tid tillsammans som din fru och ditt barn får med dig. Min make dog i oktober 2010, 4 månader sedan i morgon. Vi fick beskedet att han hade spridd skivepitel lungcancer i mars 2010.
    Tyvärr så orkade bara kroppen med behandlingen mot lungcancern. När den var klar och cancern reducerats med 75% och vi fått hopp om att det här skulle gå bra, så låg lymf och skelletcancern i bakhåll och lurpassade och spred sig med en otroligt fart. Ingenting gick att göra, en och halv månad fick vi och sedan var han död.

    Jag läser din blogg och jag är så glad varje gång jag läser att du fortfarande lever och mår trots omständigheterna bra.

    Du är ängeln på jorden. Som kämpar på och ger hopp till andra i samma situation.

    Stora styrke kramar till dig.
    Monica

  3. Helen said, on februari 15, 2011 at 22:22

    Tungt är det!
    Hoppas din vän får en fin sista stund på jorden.
    Att veta att man gjort allt tar som sagt inte bort saknaden. Men på nåt sätt tror jag sorgen blir lättare att bära utan skuldkänslor för sånt man borde sagt och gjort eller inte sagt och gjort.
    Allt vi kan göra är att ta ett steg i taget och andas lugnt så länge vi har förmågan. Finnas för våra medmänniskor och se dom för en dom är.
    Och du är bra på att finnas för andra, ge av dig själv och sprida hopp och glädje.
    Tack för att du finns!
    Kramar Helen

  4. Birgitta said, on februari 15, 2011 at 22:23

    ”Att beundra mina medmänniskor tar inte bort sorgen……
    Att veta att de har gjort allt på rätt sätt tar inte bort saknaden….”

    Håller med dig om dessa fina rader!

  5. Ewa Larsson said, on februari 15, 2011 at 23:17

    Både du och jag har upplevt det här.För mig nu sist var det så svårt att gå, nästa gång vi skulle träffas var på hennes begravning.Vilken vanmakt jag kände men till slut måste jag ändå gå.Det är skönt att vi har fått kraft att orka med allt det här svåra.Ändå så vet vi att det finns hopp många gånger fast det verkar så omöjligt och det är det vi får leva på.

  6. Åsa said, on februari 15, 2011 at 23:43


    Dina ord fyllde mitt hjärta!
    Det finns inget sätt att förbereda sej, förstå eller acceptera, tror jag.
    Däremot mognar man i motgångar, sorg och oro… att tillåta sej vara liten och svag utan att lägga sej platt och ge upp ser jag som den ultimata styrkan.
    Att trotsa alla hinder, obändligt göra sitt yttersta, njuta och hoppas är tricket.
    Slog mej häromdan att dina och andras "klokord" fyller samma funktion för mej som religion kan göra för andra. Jag hämtar tröst, hopp och tro på det goda när jag läser och funderar.
    Visst är det mäktigt?
    Så stort engagemang, så mycket vilja och livslust att man blir yr… långt eller kort, huvudsaken är att livet levs fullt ut, eller hur?
    Du gör skillnad, George, stor skillnad!
    En kram så armarna knappt räcker till 🙂
    Åsa

  7. Isa said, on februari 16, 2011 at 07:24

    Hej George!
    Har hittat till din blogg via vimmelmamman. Läser både din och hennes varje dag.
    Måste bara säga att du skriver så otroligt bra och man blir väldigt berörd.
    Du verkar vara en mycket mycket fin människa.
    Tänker ofta på dig och din familj och önskar att du kunde bli frisk.
    Kramar

  8. Inkan o Ligan said, on februari 16, 2011 at 09:13

    Det kan inte vara lätt att leva mitt i allt detta som ni gör.
    Du är otroligt varm människa.
    Massor med Kramar

  9. Berit said, on februari 16, 2011 at 10:02

    Tack för att du finns och ger kraft till så många!

  10. Louise said, on februari 16, 2011 at 10:54

    Tack för att du delar med dig med dina tankar och kloka ord, det gör att jag väldigt ofta stannar upp och reflekterar vad livet egentligen innebär! Tack för att du är du, George, en stark kämpe som sprider glädje bara genom att finnas till! En massa kramar till dig, Sara och Freya! ❤

  11. Sara H said, on februari 16, 2011 at 22:20

    Det är inte alltid lätt..men vad gör man. Man måste leva, man måste ta tillvara på de stunder man har.

    Livet är NU!

    Kram SaraH

  12. Micaela said, on februari 17, 2011 at 12:40

    Tack för hälsningen , George. Den värmde. Din kamp är beundransvärd. En sann inspirationskälla att hämta hopp och kraft ur. I livet och nybliven pappa till Freya. Mot alla odds. Så fantastiskt, underbart.

    Kram

    Micaela


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: