George med Liemannen bakom axeln

Farväl min vän, upplys himlen och gläd änglarna

Posted in survivaL by georgeschottl on januari 16, 2011

En person som stått mig nära och som jag har kunnat prata med om saker och ämnen som ytterst få andra förstår och kan prata om har nu blivit en stjärna på himlen, en starkt lysande stjärna på himlen som fortsätter att visa vägen.
Hans  har som Mesoteliom-kompis kommit mig och Sara väldigt nära precis som en kär familjemedlem, precis som Anita har stått där som en god vän.
Vi har kunnat prata om saker som hade skrämt skiten ur normala personer, det finns saker som bara vi som har döden flåsande i nacken kan prata om.
På något sätt är vi patienter som Hans och jag är lite granna som ”stridsbröder” , dock så är det ju inte bara bröder i denna kampen, det är våra älskade fruar som jag tror förstår oss bättre än vi själva gör….inte helt ovanligt.

Hans som är ett ännu större teknikfreak än vad jag är har lärt mig massor och hjälpt mig ännu mer, men mest har han hjälpt mig att förstå saker om mig själv och om sjukdomen. Saker som jag trodde jag kunde lista ut själv…
Satan vad jag saknar honom………..

Hans och jag ingick i samma forskningsstudie, men medicinen bet inte så bra på Hans DNA i tumörerna men trots detta Mesoteliomet har fått en värdig fiende i form av Hans.
Hans och Anita har bekämpat, kämpat och levt, de har levt mer än vad de flesta människor lever på en livstid, inte tack vare sjukdomen utan TROTS sjukdomen.
Om någon har lyckat vara den ultimata ”jag skall spotta döden i ögat” så är det Hans och hans älskade Anita.

Dagen innan Hans gick upp till himlen pratade vi över telefon just om döden, om hur vi trodde att vi skulle dö och att Hans själv trodde att det var nära med sin egen bortgång.
Jag trodde inte honom eftersom Hans förde ett sådan logiskt resonemang om symptom och svaghet, en sådan viking som Hans kunde inte i min vildaste fantasi gå bort så snabbt och smärtfritt som det var dagen efter.

Hans och Anita är riktiga vikingar, de visade döden att livet slutar inte när man blir sjuk, livet fortsätter att vara vackert och givande, att vara händelserikt och lärorikt, att vara fyllt av liv trots att man även lever med cancer i bagaget!
Anita, du är alltid välkommen hem till oss, kanske bara för att slappa eller prata, här är du alltid välkommen!

Hans, du är en hjälte, jag säger är för att jag vet att du sitter med din kamera uppe himlen och testar olika överföringsmetoder på dina teknikprylar som alla är himmelskt bra!
Du sitter där uppe och tittar ner med ditt leende och din finurliga humor och bara ler…..

Hans, lys vägen för de som behöver, lär de som behöver lärdom, stråla klart som du gjorde här hos oss och visa vägen för oss som ibland går vilse!

George

Annonser

24 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Anette said, on januari 16, 2011 at 22:10

    Vad fint du skriver om din vän! Jag har läst hans blogg då och då eftersom du tipsat om den och förstår varför du gillar honom så mycket. Trist att det nu finns en kämpe mindre!!
    Kram

  2. Pia said, on januari 16, 2011 at 22:12

    Saknad kan vara en så otroligt svår känsla, vill därför skicka en lite hälsning som kanske kan ge lite styrka!

  3. Eva said, on januari 16, 2011 at 22:19

    Så fint! Bara att avundas att du har en sån fin vän! Skriver har, för han är ju fortfarande för dig. Kram

  4. Lisbet Lindell said, on januari 16, 2011 at 22:40

    Så fint du skriver om Hans.

    Kram Lisbet

  5. Sussie said, on januari 16, 2011 at 22:49

    Jag beklagar George!!!

  6. Åsa said, on januari 16, 2011 at 22:50

    Jag beklagar din och allas vår förlust, George.
    Dina rader var starka och trösterika, det är en ynnest att få ta del av dina tankar och din kamp.
    Du har lärt mej uppskatta det jag får uppleva och ta del av iställlet för att sörja och sakna det jag förlorat.
    Du är en klippa, inspiratör… en riktigt god människa!
    Ett stort innerligt tack och en megakram till dej och dina tjejer
    Åsa ❤

  7. Anjo said, on januari 16, 2011 at 23:06

    Vackra ord. De berörde verkligen.

    Cancer är en objuden gäst som tar över och förkortar så många liv, men samtidigt som jag känner den klumpen ler jag åt livet i dina rader och livet i raderna jag läste i din vän, Hans, blogg.

    Det är så härligt, i allt det mörka, läsa om hur ni spottar döden i ögat.

    All kraft till dig.

  8. Helen said, on januari 16, 2011 at 23:07

    Vad ska man skriva. Jag var inne på Hans blogg och läste. Det kommer att bli tomt utan honom och hans finurliga funderingar.
    Jag förstår att din saknad efter din vän måste vara oerhörd, du har mitt varmaste deltagande i din förlust.
    Det är inte alla förunnat att ha en sån fin vän, jag tror du kan finna mycket tröst och styrka i dina fina minnen.
    Många varma kramar till dig och Sara!
    Helen

  9. Linda said, on januari 17, 2011 at 00:28

    Du skriver så fint om Hans! Förstår att saknaden kommer vara stor.

    Varma kramar till dig och din familj. /kram Linda

  10. Monica said, on januari 17, 2011 at 07:50

    Hej George!
    Du skriver så fantastiskt fint och orden är lika självklara och tröstande som regnet som just nu öser ner över Skåneland! Förlusten är enorm, men ditt tankesätt kring döden
    är som bomull kring de sår som anhöriga och vänner behöver när det mist el kommer (kommer vi alla att göra) att mista en anhöriga.
    Att dö är ju egentligen det enda som vi vet är självklart i livet och som vi INTE kan undgå! Likförbaskat lever vissa som om de var odödliga och andra som om livet gått i inflation. Din blogg påminner om att livet är HÄR & NU!!!
    Ta hand om din underbara familj och njut! Du är en stjärna som vi är glada finns här
    nere och kan förgylla alla som upptäckt din Blogg!

    kramar
    Monica

  11. Kin@ said, on januari 17, 2011 at 08:08

    Åh, jag har, vet inte hur jag sa förklara det, men jag har ”hålllit emot” med hela min kropp och önskat, hoppats att Hans skulle fixa det, då jag läst hans blogg och förstod att det var dåligt…
    Det är trist…
    Tack för dina vackra ord, till en fin vän, till dig/er!

    Är så ledsen med er.
    Mvh Kin@

  12. Kristina said, on januari 17, 2011 at 09:30

    Kram på dig. Ni finns alla i mina tankar

  13. Birgitta said, on januari 17, 2011 at 11:07

    Så fint du skriver om din vän! Förstår att din saknad är stor.. Sänder kramar till dig och din familj!

  14. Kajsa said, on januari 17, 2011 at 11:25

    Sörjer med dig, George… Hans kommer att fortsätta att vara din vän, förebild och kamrat. Genom dig, och alla som haft en relation till honom, kommer han att leva vidare. Och fortsätta att vara en inspirationskälla.

    Kramar

  15. Christina said, on januari 17, 2011 at 11:34

    Du skriver så otroligt fint. Du utstrålar kraft, ödmjukhet, empati , vänskap, kärlek och en mängd andra känslor.
    jag blir lika berörd av dina ord som alla andra.
    Tänker på Er alla och är glad över att det finns människor som Du…
    kram
    Christina

  16. Eva said, on januari 17, 2011 at 14:11

    Hej kunde inte sagt det bättre själv. Så fort det blir stjärnklart ska jag titta efter Hans på himlen. Kram hoppas han får leva kvar i evighet i allas våra minnen. Eva 1177

  17. Peter Soilander said, on januari 17, 2011 at 16:50

    djupt impad, tack!

  18. Helene Öhman said, on januari 17, 2011 at 19:49

    Jag sitter här ikväll för att utan någon inspiration sätta ihop ett griftetal. Ibland kan det vara svårt att hitta de rätta formuleringarna. Och så läser jag ditt inlägg; Jag har sagt det förut; George, du skulle ha blivit präst (dock inte i din egen kyrka för då hade inte Sara och Freya fått plats i ditt liv.:)

  19. Inkan o Ligan said, on januari 17, 2011 at 21:12

    Jag beklagar DIN förlust. Förstår till viss del, men fullt ut går det ju inte att förstå när man inte är där. Har läst Hans blogg och även skrivit en not nu och då.
    Kram till dig George från mig och Ligan

  20. Desiree said, on januari 17, 2011 at 22:35

    Beglagar din väns bortgång.
    Kram

  21. Ida said, on januari 17, 2011 at 23:47

    Glad över att du/ni fått ha honom som vän
    Kram
    en Ida

  22. Maria said, on januari 18, 2011 at 12:53

    Du skriver alltid så vackert! Kram

  23. Sandra said, on januari 18, 2011 at 13:59

    När man står brevid… en dikt ? jag skrev för något år sedan. Kram till Dig o Din familj.

    Ont i hjärtat …ont i själen…ont överallt.
    Tänk om jag kunde lindra Din smärta.
    Jag skulle gjort det utan att blinka.
    Direkt. På stubinen.
    Jag vill hälla magiskt pulver över Dig och ta bort allt det onda.
    Blåsa och blåsa tills allt det som skadar Dig har försvunnit.
    Krama krama KRAMA tills styrkan sveper in i Dig igen.
    Vara Din trygghet och Din styrka.
    Låna Dig min själ om jag bara kunde tills Din blir bra igen.
    Istället vilar vi i falsk trygghet, ont ont ont.
    Vi väntar och väntar. Du och jag.
    Men jag är här…alltid i väntan.
    Orolig väntan.
    Du är aldrig ensam.
    Jag är här.

  24. Carina said, on januari 18, 2011 at 20:50

    Vackra ord om din vän. Man kan aldrig föreställa sig hur det är,det skall man vara otroligt tacksam över. Min man har kämpat i snart 3 år med sin cancer och det är verkligen en kamp. Och jag är otroligt tacksam att han har en sådan styrka. Det är många lusingar man får ta emot med också mycket tacksamhet. Men det kunde varit värre. Det är en injektion att läsa från din blogg om varje våning man åker i, från dag till dag. Min man orkar inte läsa så jag läser för honom, han känner styrka av detta som du skriver. Han träffa dig en gång i hissen på blocket, då du kom från någon typ av träning. Har brukar säga kan George kan jag. Kram på dig och dina töser


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: