George med Liemannen bakom axeln

Det finns så mycket att skriva om..

Posted in survivaL by georgeschottl on januari 10, 2011

Det finns så mycket jag vill ta upp med Er läsare, ni betyder ju ofantligt mycket för mig.
Inte bara att det är roligt med så många läsare men även ansvaret gentemot Er är viktigt.
Att kunna veta att Era åsikter speglar sig tillbaka i en sorts återkoppling om mina egna åsikter.

Jag vill skriva om så mycket numera….normalt när jag sätter mig för att skriva inlägget så är det ett tabula rasa, ett tomt ark, sedan bara skriver jag av mig och ut kommer det ord på en skärm.

Men nu när jag verkligen vill skriva, jag vill skriva om apoteket, jag vill skriva om hur man får patienter att må bättre, jag vill skriva om hur man klarar vardagen med en farligt dödlig sjukdom.
Jag vill skriva om mina cancer-buddies här i världen som kämpar och sparkar för fulla krafter.
Jag vill börja få tiden och kraften att skriva boken som  jag redan har en förläggare till…..men inga kapitel….
Jag vill skriva om affärssystem för medicinsk industri, jag vill skriva om mina tankar om att hjälpa patienter och anhöriga med hjälp av information.
Jag vill skriva om hur världen ser ut i mina ögon, och självklart vill jag skriva om mina tre kärlekar:
Freya, Sara och Ewok.
Men hela tiden finns det något som slår undan fötterna på mig, feber, lunginflammation, sepsis, omgivningen,cancern, bieffekter från mediciner, men först och främst hur lite min kropp klarar av….

Jag vet att jag nu är korkat placerad i tankgången, men jag tror att det har med att jag VÄGRAR acceptera min sjukdom, jag VÄGRAR att acceptera skadorna på min kropp som begränsar mig.
Jag VÄGRAR att anpassa mig till livet som sjuk, jag vill bara flytta gränsen hela tiden för vad som är möjligt för mig och min cancerdrabbade kropp.
Att flytta gränsen går ju, eller hur?
Att hela tiden flytta gränsen mot det omöjlig, mot det osannolika!

Att jag får slåss mot tröttheten och en liten ynka lunginflammation då och då verkar vara ett litet och obetydligt pris i arbetet med att flytta sannolika gränser….

Att tro att jag kommer att bli frisk är fortfarande ett mål som inte ens jag tror på, som INGEN tror på, men ATT LEVA som en frisk, det är ett värdigt mål!

George

Annonser

27 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kristina said, on januari 10, 2011 at 23:00

    JAG tror på dig och det är underbart att läsa dina inlägg från din vardag där du VERKLIGEN LEVER.

  2. mia said, on januari 10, 2011 at 23:35

    hej george!
    jag har följt din blogg en tid och känner att jag verkligen vill passa på att berätta hur mycket den och du betyder för mig. jag har följt dig sedan ‘himlen kan vänta’ och det programmet verkligen drabbade mig. jag arbetar själv som läkare på en onkologlklinik, och det betyder SÅ mycket för mig att höra hur du tänker, det hjälper mig oerhört faktiskt i mitt arbete och mötet med mina svårt sjuka men alldeles fantastiska, positiva och gulliga patienter.
    kämpa på, du är alldeles speciell och grym.
    stor kram mia

  3. Ingela said, on januari 10, 2011 at 23:43

    Du berikar min tillvaro med dina inlägg!!
    TACK o Kämpa på!!!

  4. Eva said, on januari 11, 2011 at 00:08

    Hej George och jag är sjuksköterskan som har kontakt med så många patienter eller egentligen mer de anhöriga som får ta så mycket ledsamheter, oro,förtvivlan och tråkigheter. Som ofta är den som ringer och undrar vad ska vi göra? Tänk så viktig du är i dina tankegångar och hur du upplever allting. Jag vet att din tid är dyrbar men jag skulle så gärna velat att du kom till mitt jobb och berättade för alla oss hur du ser på saker och ting, hur du lever med din cancer och vad vi kan göra för att hjälpa dig och alla andra. Jag läser dina tankar och ord varje dag preciis som Lindas blogg och Anettes och Hans. TÄnk vad man lär sig mycket om människor i dessa bloggar. Jag vet inte själv om jag hade varit så stark som ni verkar? Jag tror att jag hade gått under? Vad är det som gör er till sådana fighters? Var får ni er styrka ifrån? KRam från en empatisk sjuksköterska från 1177 Eva

    • georgeschottl said, on januari 11, 2011 at 00:39

      Hej Eva Jag stller grna upp ngon gng och trffar Er p arbetet och pratar om hur det r frn patientperspektivet och mitt eget perspektiv. Kram George

      • Eva said, on januari 11, 2011 at 20:20

        Hej igen George härligt att höra jag ska ta reda på detaljerna kring det hela så diskuterar vad som blir bäst vilken dag eller så. Oftast är det måndagar och tisdagar det är då vi brukar ha föreläsningar. Jämna veckor. Kram Eva

  5. Lillith said, on januari 11, 2011 at 07:45

    Hej,måste bara kommentera ditt skrivande,du är så himla empatisk i en värld utan empati,ditt sätt att uttrycka dig,att skriva är jättebra och man fängslas av ditt liv,önskar dig och din familj allt gott som finns,och grattis till dina anhöriga som har en så underbar man,pappa och husse.Lycka till med allt

  6. Barbro said, on januari 11, 2011 at 08:23

    Hej,
    Nästan det första jag gör varje morgon är att gå in på din blogg för att se om det kommit några fler kloka ord från dig och ofta har det det och jag läser med glädje. Du har så mycket goda tankar och erfarenheter (bra och dåliga) som är värdefulla på många nivåer och hos många instanser. Jag beundrar dig för att du, trots de dagar då många av oss andra aldrig skulle ens fundera på att sticka fram näsan under täcket, ändå skriver ner dina rader. Du skriver i inlägget att du ändå vill skriva mer än vad du, av och till, mäktar med. Kanske att tala in dina tankar skulle vara en bit på väg och jag tror att det finns många av oss här ute bland cybervännerna som gladeligen skulle hjälpa dig att föra över det i skrift till en liten bok kanske.

  7. Margareta said, on januari 11, 2011 at 09:33

    Jag har följt din blogg en tid och beundrar dig för din kämpaglöd. Känner igen mig i hatet mot sjukdomen. Har själv långt framskriden als och fick som extra krydda cancer i höstas, vilken de nu tror att jag är frisk ifrån. Livet är dyrbart för oss som vet att vår tid är begränsad, nu ser vi allt det vackra i livet som förr var så självklart.
    Önskar dig många fina dagar, veckor, månader och år med din kära familj!
    Kram och hälsningar Margareta

  8. annica said, on januari 11, 2011 at 10:30

    Hej George,

    Halkade in på din blogg via Lindas (Habo). Också det en slump, som så mycket annat i livet. Jobbar som journalist och behövde lära mig mer om hur det är att kämpa mot/leva med cancer. Var också intresserad av vårdperspektivet.

    Såg dig första gången i Himlen kan vänta för några år sedan. Ett program som gjorde mycket starkt intryck på mig.

    Har några saker jag skulle vilja ta upp med dig. Kan jag nå dig på mailen?

    Varma hälsningar från ett (is)kallt Göteborg
    Annica

    • georgeschottl said, on januari 11, 2011 at 12:59

      Hej Annica
      Adressen som är angiven funkar tyvärr inte, pröva med en annan adress som jag kan maila min adress till

      MVH
      George

  9. Catharina said, on januari 11, 2011 at 10:33

    Återigen ett tänkvärt inlägg från dig – vilken mental kraft och styrka du har. Det första jag gör varje morgon är att gå in på din blogg och se om du skrivit något! Helt fantastiskt att du vill dela med dig av dina kloka tankar – fortsätt med det – vi är många som följer dig i med- och motgång!
    Kram till dig och din familj

  10. Ingegerd Kostet said, on januari 11, 2011 at 10:50

    Hej! Känner igen mej i mycket av det du skriver.Befinner mej just nu i Umeå för strålning.Både strålning och cellgifter gör en ganska skröplig.Vi fortsätter att kämpa, eller hur? Kram!

  11. angeluscustos said, on januari 11, 2011 at 11:31

    Precis, att leva som om man vore frisk, i den mån det går – det är gnistan som håller kämparglöden vid liv när man får ”vanliga små ynka” sjukdomar, eller blir sämre eller ”bara” inser hur lite ens kropp klarar av.
    Skulle man köpa det där svarta och bara sätta sig ner och dö – istället för att resa sig upp och kämpa vidare åter och åter igen – så förlorar man ju hur vackert allt det lilla i vardagen kan vara, som ”vanliga” friska människor inte ens verkar märka. Det är så självklart för dem.
    Tycker du gör ett bra jobb i ditt skrivande, och ofta behöver man inte skriva allt det där du talar om rent ordagrant – man kan läsa mycket mellan raderna!
    Och hoppet om att bli frisk – förlora inte det George, hur illa det än ser ut, det är lika viktigt som att vilja och kunna flytta gränserna!
    Styrkekram

  12. Agneta said, on januari 11, 2011 at 12:23

    Härligt att höra att du vill så mycket! Bara att du flyttar dina gränser påverkar säkert din hälsa. Jag hoppas på ett undermedel för dig inom snar framtid, så att du kan njuta länge av dina älsklingar. Läste om en forskning med enzymer om jag inte minns fel. Många styrkekramar till dig och din fina familj.

  13. Berit said, on januari 11, 2011 at 15:35

    Hoppas att du förstår vad du betyder för oss många cancersjuka som följer din blogg.
    Din styrka intar nog alla som följer dej och underlättar för många av oss att mobilisera de egna krafterna i kampen mot cancern. Du har redan sprängt gränsen för vad många av oss trodde var möjligt. Ha ingen prestationsångest. Ta det lugnt så att dina krafter räcker länge länge länge för dej själv, din familj, dina vänner och oss bloggläsare. 🙂

  14. Kajsa/Spenatmamman said, on januari 11, 2011 at 15:35

    Var hittar du kraften människa? Tycker att jag oftast hanterar den här cancerskiten rätt bra, men din kraft är så enorm! Du inspirerar mig oerhört mycket och det behöver jag. Varje dag. Tack! Det där med att flytta gränser mot det osannolika ska jag tänka på varje dag från och med nu. Det måste gå, det måste det!

  15. Anita T said, on januari 11, 2011 at 15:57

    Där har du faktiskt fel George. Jag tror att du kommer att bli så frisk så att du får stå ut med både tonårsdotter och hennes pojkvänner med smattrande moppar utanför ert hus. Dessutom ska du ju ha rullstolsrace med Sara på hemmet vilket jag kanske inte hinner läsa om. Är nog ca 110 år då. Men vem vet? Kramar Anita T

  16. Marie Lundqvist said, on januari 11, 2011 at 16:06

    Du är en fantastisk medmänniska, en inspiration och en ledstjärna som inger hopp. Du finns där på skärmen med dina kloka ord, din medmänsklighet, din kärlek och empati. Jag beundrar dig.
    Du tog dig tid att maila mig, en okänd människa efter min oro om makens misstänkta tumörer i lungan (som visade sig vara bakterier). En handling av dig som jag bär med mig i mitt hjärta.
    Idag sitter jag själv här och har fått besöka hudkliniken på Karolinska i Solna. Malignt melanom säger de och ett födelsemärke skall tas bort i morgon.
    Jag är rädd, förstår inte. Jag som aldrig solar hur kan jag få hudcancer? SKa jag dö nu? ÄR det MM? Slutgiltigt besked får jag efter de analyserat märket.
    Nog om min oro.
    Du är en fantastisk människa och jag önskar dig allt gott. ❤

  17. anneli said, on januari 11, 2011 at 16:51

    Hej George!

    Vill bara säga att du betyder så oerhört mycket för mig.Får mej att inse att varje frisk dag är en gåva! Du är en hjälte! Kämpa på George och Sara, under kan ju ske!!!

    Styrkekramar/anneli

  18. Johanna said, on januari 11, 2011 at 17:00

    Ville bara säga att Du är en helt fantastisk människa!
    Kikar in här (och berörs!) varje dag, men är så dålig på att kommentera..

    Kram!

  19. Inkan o Ligan said, on januari 11, 2011 at 17:56

    Ja, vad skriver man.
    Jag vet faktiskt inte just nu.
    Lägger en slant eller två och försöker stötta en här och en där så gott det går.
    Kram

  20. Helena Palena said, on januari 11, 2011 at 18:21

    Du har mycket att leva för. Vi får hoppas det går bra. Men om du inte hinner skriva kan du väl kanske tala in på band. Det är ju hur lätt som helst idag. Kanske du kan orka med det. Sen kanske du kan renskvia dina ord senare. Ett tips bara i all välmening.

  21. Erika said, on januari 11, 2011 at 21:02

    Blev så glad när jag hittade din blogg och såg att du fortfarande är med oss (inte för att jag förväntat mig något annat…). Fastnade för dig och din Sara när jag såg ”Himlen kan vänta”, såg även uppföljningen och har tänkt på er till och från sedan dess. Härligt att ni fått er Freya! Kommer från och med nu att regelbundet kolla din blogg för att fortsätta följa er.
    Allt gott till er alla.

  22. Kaktusblomman said, on januari 13, 2011 at 01:06

    Jag äter också långtidsverkande morfin och annat skit, orkar därför inte ha gäster eller göra något hemma särskilt ofta. Vi har inte varit på bio, teater eller annat kul på ett år för att jag inte orkat pga de hemska smärtorna jag har i nacke och rygg. Det enda som hjälper mot dem är att ligga på plant på rygg. men ibland proppar jag mig full med piller, tar på mig korsetten och gör något bara för att jag inte står ut med tristessen att bara ligga på sofffan. Jag vill träffa folk och bjuder därför hem mina vänner o barn på ett enkelt fika ibland efter noggrannt planerande o förberedelser. Jag får lida för det efteråt i form av ökad smärta,men det kan det vara värt. Jag förstår att det är nåt liknande för dig.Men jag har inte en livshotande sjukdom och borde därför vara tacksam. Men ni som är friska-tänk på hur mycket ett besök /telefonsamtal betyder för den som är sjuk/skadad.Allt känns lättare när man får kontakt med andra.

  23. Carin said, on januari 14, 2011 at 11:12

    Hej George! Jag tror jag förstår dina tankar kring att VÄGRA acceptera sjukdommen… För 5 år sedan, blev jag allvarligt sjuk i en vaskulitsjukdom… Men jag VÄGRADE att se mig själv som en sjuk människa… Mina njurar var det organ som fick mest stryk… Jag hade ca 40 % kvar… Och fick beskedet att det KAN INTE bli bättre… Men mentalt tänke jag att jag skall minnsan visa dom! Och döm om läkarnas förvåning, när man ett år senare mätte om kapaciteten och den visade på 50 %… Jag såg alltihop som en tävling med mig själv… Varje gång jag tog prover, tänkte jag att nästa gång skall dom vara bättre! Och jag är ÖVERTYGAD om att min inställning har haft betydelse….

    Jag mår i dag toppen, med lite mediciner vid min sida, men dom tar jag så gärna!

    Så fortsätt vara possitiv och VÄGRA ge upp! Kraaam Carin

  24. ewamolneklev said, on januari 21, 2011 at 18:37

    Hej George!

    Har just nu ”halkat” in på din blogg. Åhhh vad jag känner med dig och de dina.

    Du är verkligen en kämpe!

    Varm hälsning Ewa Molneklev


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: