George med Liemannen bakom axeln

Belastningen för Sara

Posted in survivaL by georgeschottl on augusti 15, 2010

Jag oroar mig normalt inte, jag har en livssyn som är baserad på glädje och hopp…..
Men jag har även en syn på att man har ansvar och skyldigheter, inte bara rättigheter!
Nu idag har tankarna snurrat om min kropps envisa syn på att den inte vill göra som jag vill, att jag inte klarar av vissa fundamentala saker som en människa faktiskt skall klara av, klippa gräset, gräva ner en planta i rabatten, tvätta bilen…
Idag var Sara tvungen att hoppa in mitt i matlagningen för att min kropp ”lade av” när den behövdes mitt i salladstillagningen…

Jag ni fattar, kroppen har fortfarande inte gett tillstånd till att den skall fungera som den skall, det som gör att jag inte misströstar är att min kropp är på en ständigt förbättrande skala!
Märk väl, under hela 2007 samt halva 2008 kunde jag inte gå utan Saras stöd samt massiva mängder morfin.
Att sitta i en stol klarade jag bara av i tio minuter sedan var jag tvungen att ligga ner.
Nu idag kan jag sitta i en till två timmar innan jag får ont…jag blir bättre! Men förbannat långsamt!

Nu kan jag klara av saker som att laga mat, att min kropp ”krampar” mitt i matlagningen är något jag får lära mig att leva med, varje gång kroppen ”krampar” är det bara att sluta att göra det jag gör för tillvället och uppsöka den skönaste soffan i närheten, tio minuter senare kan jag fortsätta igen till nästa krampande…

Men vad händer efter den 14:e November?
Hur skall jag göra när kroppen slutar fungera och musklerna krampar om barnet behöver mig, jag kan ju inte bara lita på att barnet kan vänta på att pappas kropp skall börja fungera igen om ca 10 minuter.

(nä lilla bebis, vänta tio minuter med att leka med elgrejerna eller det kokande vattnet….pappa kommer snart)

Ni förstår mina rädslor och tankar, jag MÅSTE finnas där för barnet, det finns inte utrymme för att min skadade kropp inte skall vara tillgänglig för lilla bebben, det är MIN skyldighet…

Kanske någon av Er läsare kan hjälpa mig, ni kanske kan ge mig tips om var jag kan köpa en bättre begagnad kropp någonstans, det gör inget om det är en långmilarkropp, den är fortfarande bättre än min egen!
Bodys R Us…..jag har letat men jag hittar ingen sådan butik, ….så enkelt det hade varit om man bara kunde byta ut sin sjuka skadade kropp till en ny (eller begagnad), jag är inte kräsen!

George

Annonser

11 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kaktusblomman said, on augusti 16, 2010 at 00:16

    Jag skulle också gärna byta kropp om det gick. Jag har inte någon livshotande sjukdom som du,men att ha ständig smärta och vara beroede av andra människor suger.

    Men försök tänka på det kan göra med bebisen istället. Det är du ju duktig på. Du kanske kan få någon som hjälper dig med bebisen när din fru är borta?

  2. Mia said, on augusti 16, 2010 at 01:08

    Förstår din oro, men vet du det där kommer fixa sig, dels dröjer det ju en stund innan barnet börjar dra i sladdar och nå kokande vatten, så förhoppningsvis så hinner du bli lite bättre, sen får ni ordna något bra och barnsäkert ställe att ha när det krisar, en filt på golvet, vagnen eller en babysitter funkar bra i början, nån form av lekhage funkar ett tag till sen.
    En sång/sagostund om du pallar med det så kan det också vara en bra grej.
    Lösningar finns till det mesta och långt ifrån alla barn behöver jagas varje sekund!
    Du kommer ju finnas där för ditt barn! Å förmodligen vara mkt mer närvarande än många andra föräldrar!

  3. Ebba (Mor till 3 töser) said, on augusti 16, 2010 at 02:06

    Hej!
    Ett bra tips är att köpa en extra spjälsäng/resesäng att ha typ i vardagsrummet. Där i kan du lägga barnet en stund. Även om det skriker och gråter så vet du att det inte kan skada sig där i. Vår dotter på 17 månader både sover och leker i sin resesäng som vi har i vårt vardagsrum. Onödigt med lekhage. Bättre att köpa en extra säng med en bra madrass.
    Liggvagnen funkar oxå de första 5-6 månaderna att lägga barnet i om du börjar känna dig dålig. då kan du bara ta med dig vagnen dit du går.
    Du kanske har någon granne som du känner väl som du kanske kan ringa och be om hjälp om du känner att du inte fixar det.

    Läser din blogg varje dag och har gjort det sedan jag såg programmet ”Himlen kan vänta”.

    Tycker att du är så stark. Jag gillar dig jätte mycket och tänker ofta på er.

    Lycka till med er lilla bebis och jag tror att ni kommer klara det jätte bra!

    Många kramar till er från mig.

  4. Tina said, on augusti 16, 2010 at 08:35

    Hej George!

    Förstår så väl din oro, men i mitt fall rör det ju sig inte om en bebis, utan om min hund eftersom jag inte kunnat/kan få barn. Han är ju iofs som ett barn för mig 🙂

    Kan bara instämma, tänk vad många gånger man önskat att människokroppen vore som en bil, eller något som man bara kunde lämna på verkstaden och reparera. Byta ut de delar som inte fungerar, eller hela chassit 🙂 och vips så fungerar livet normalt igen!

    Jag är övertygad om att du kommer att bli den bästa pappan i världen, trots din oro, så kommer du och Sara att finna lösningarna allt eftersom problemen kanske dyker upp. (det behöver ju inte bli några problem heller!) Det har du ju gjort med bravur hittills och på ett beundransvärt sätt!

    Tipsen ovan är perfekta också om det skulle krisa – tror jag iaf, har som sagt ingen erfarenhet, men det känns som om man får hitta sina egna små lösningar, och det kan du! Sara är världens klippa också, så det fixar ni tillsammans 🙂

    Stor styrkekram
    Tina

  5. Maria said, on augusti 16, 2010 at 08:52

    Jag tror att det där kommer att lösa sig allt eftersom. Jag har också uppfattningen om att barn läser av situationer och anpassar sig bättre än man tror. Jag kan ge ett exempel då jag var hemma ensam med mina ca 10-11 månaders tvillingar. Fick världens migränanfall och var bara tvungen att lägga mig ner på soffan. Under den timmen det tog innan medicinen fick mig på fötter igen så stod mina barn och lekte med varsin nalle vid soffan, helt lugnt och fint. Normalt sett så for de ju runt som två yra höns.

    Om du ser till att ett rum (lämpligtvis rummet med soffan eller sängen i) är helt barnsäkrat så gör det inget att barnet ”röjer omkring” under den stunden du behöver vila. Grind till dörren, resesäng, lekhage, säkrade uttag, ingen duk på bordet, fäst hyllorna i väggen, ja du förstår. Nu pratar vi förstås om ett lite större barn än en nyfödd. Vi får förstås hoppas att du lyckas buda hem en piggare kropp på Tradera
    innan dess, men skulle det inte ha lyckats så kommer det att ordna sig ändå. 😉

    När barnet är litet kan du göra små ”stationer” där barnet kan ligga eller sitta en stund då du behöver vila. En filt på golvet med ett babygym i köket, en babysitter i vardagsrummet, osv. Gärna i närheten av där du ligger och vilar. Orkar du sjunga en sång eller på annat sätt visa din närvaro då kroppen strejkar? Barnet känner att du finns där ändå.

    När barnet blir lite större kan du ha en ”hemliga lådan” med lite spännande leksaker i en liten väska eller påse som du slänger fram då du behöver vila. Barnet tycker att det är jättespännande med dessa ”nya” saker och kommer att roa barnet tills du är på benen igen. Det behöver inte vara något avancerat, bara det är något som barnet inte brukar få leka med annars. En trasig fjärrkontroll kan till exempel roa ett barn rätt länge.

    Allt löser sig, och ni verkar ju vettiga båda två, så ni kommer säkert att hitta lösningar allt eftersom!

  6. Tanten som läser said, on augusti 16, 2010 at 14:43

    Jag gillar Mias svar. Inget om sig själv utan bara bra och enkel pepping som är realistisk.

    Du kommer att fixa detta galant, säger en tant som läst din blogg ett bra tag.

  7. Ewa Larsson said, on augusti 16, 2010 at 15:04

    Jag tänkte att skriva som ovanstående.Barn läser av sina föräldrar bra.Jobbat med barn och familj i 25 år.Ett ex. en mamma med 5 barn har mycket svårt att ta sig fram,hur kan det komma sig att hennes barn aldrig springer längre än trottoarkanten när hon är med.Tror du att de stanna när pappan var med?Nej!
    Jag var alldeles tagen av barnens uppförande jänt emot mamma respektive pappan.
    Jag tror det ordnar sig alldeles utmärkt.Kram.

  8. Maria said, on augusti 16, 2010 at 21:42

    Hu ja, när olyckan är framme så går det snabbt… Du har fått många praktiska tips och tankar om hur det kommer att bli! Jag tror att du kan koppla av en hel den genom att barnsäkra hemma + att jag instämmer i att den lill* snabbt kommer att förstå dina begränsningar och kunna anpassa sig. Sedan är jag alldeles övertygad om att Sara kommer att finnas nära den lill* och det kommer att gå alldeles utmärkt!!

    Till sist vill jag bara säga att barn är fantastiska på att ”känna in” sina föräldrar, så var lugn bara lugn 🙂

  9. Inkan o Ligan said, on augusti 16, 2010 at 21:56

    Ja, dessvärre har jag ingen butik på lager.
    Jag letar också.
    MEN, jag lovar att jag ska säga till dig det första jag gör när jag hittar en affär.
    Stor Kämpa Kram

  10. Monica Carlsson said, on augusti 17, 2010 at 12:26

    Hejsan på er.
    Nu skall jag skriva något om hur jag med facit i handskulle tängt, när min kropp inte hade någon energi och värkte dag o natt, mitt barn var på väg, min kropp bar mig inte, min man fanns inte till för mig och barnet, jag var så rädd, rädd för att inte klara av, men när den dagen kom, ordnade det sig på det bästa sätt, då fanns det hjälp att få och jag kunde på mitt sätt ge mitt barn all den kärlek och omvårdnad som jag var kababel till, efter det fick jag 2 barn till, alla med samma fruktansvärda rädsla om ”hur skall jag klara detta, nu är mitt första barn43 år, nästa40 och sista är33, Jag har inte kunnat vara en hönsmamma, många dagar och tider har jag fått lyda min kropp, men barnen har aldrig behövt känna skuld och skam, vi har alltid fixat till det, barnen är trygga fina människor med egna barn i dag, med all den inre styrka och all den humor du besitter, och med den underbara kvinna du har vid din sida kommer detta inte att bli något problem, ni kommer att lösa det allt efter som det kommer. Gläds åt ögonblicket åt det som är här och nu, denna underbara tid, då det lilla barnet växer och gör sig redo att komma till er, jag är säker på att allt detta redan finns i dig men dessa känslor av rädsla gör att det inte går att se allt det underbara här och nu, Tänk på att rädslan är en känsla som går att välja bort, låt den inte ta över, den älskar att förstöra allt som är underbart, den är bara bra att ha vid verkligt farliga tillfällen, då man måste handla snabbt och beslutsamT men den älskar att finnas till, så kör bort den och gör den liten, låt den inte störa på det vidriga sättet, skratta åt den, så försvinner den med svansen mellan benen!!!
    Jag Önskar er allt gott, / Monica

  11. Mona andersson said, on augusti 20, 2010 at 08:26

    Hejsan.

    Vill bara säga en sak…..DET ORDNAR SIG….
    Du o Sara är så barnsligt uppfinningsrika båda två, så min vän jag är 100% säker att ni kommer få väldens vackraste, underbaraste barn som kommer att lysa upp ert liv.
    Kram
    Mona A


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: