George med Liemannen bakom axeln

Slagen men lycklig….

Posted in survivaL by georgeschottl on juli 31, 2010

De senaste dagarna har mina smärtreceptorer bestämt sig för att kampanja!

Vi har fått Nooog lyder deras slagord.
Vi har tröttnat på smärtstillande, skriker de, vi skall se till att vi smärtreceptorer gör vår röst hörd skriker de små cellerna som ger signaler till hjärnan…….
Tänk er små celler med banderoller och vandrande på led som en demonstration.
Cellerna demonstrerar, cellerna har fått nog, cellerna vill ha stopp i sin egen kropp….
Ned med alla smärtstillande, förbjud Alvedon….
Så lyder orden från min egen kropp….

Med resultat att jag har knaprat smärtstillande på löpande band, ändå är jag knappt aktiv…..
Men vi har haft några goda skratt ändå idag, ämnena som gett Sara och mig en del gapskratt har handlat om illaluktande fisar från hundarna (kanske någon enstaka fis inte var hundarnas fel….)
Om själva pillerknaprandet och mina problem med att hålla i saker, det är nämligen så att när jag har mina ”skov” med smärta så har jag inte riktigt 100% över mina muskler, med andra ord, jag tappar det mesta jag håller i,
Resultatet av att ha tappat saker idag för 30:e gången har gett frsterande fnittranden istället för svordomar.
Det går liksom över gränsen när jag tappat något och böjer med till golvet för att ta upp det igen….och tappar saken IGEN….
Då fnittrar man lite helgalet istället…..

Jaja, jag vet att numera kommer min normala smärtnivå tillbaka igen om några dagar, så nu håller jag mig till mina surar fisar och mitt halvgalna fnittrande…

George

PS, det finns en Linda som har en strålande syn på livet, en positiv attityd som till och med Hans Rosling skulle gilla.
Så självklart kom det en länk til hennes blogg här till höger.
Läs mer om livet med där vilja och kraft går hand i hand för att mota bröstcancern i grind…

Annonser

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Carina said, on juli 31, 2010 at 22:58

    Hej George!!
    Har svårt att hitta orden, men av egen erfarenhet i all bedrövan så lättar det att skratta. Tänker varje dag på dig o Sara. Vet va ni går igenom vi är också i de.
    Många varma kramar
    Carina

  2. Maria said, on augusti 1, 2010 at 15:14

    Än en gång fascineras jag av att du med sådan humor kan skriva om eländet som har drabbat dig/er… Skönt att du kan skratta åt allt som händer 🙂

    En, nej två saker till….
    Foto på alla tomatplantor efterlyses och är ringen återfunnen??
    När ungefär väntas lillfröet i magen titta ut?

  3. Linda said, on augusti 1, 2010 at 22:56

    Vad roligt att du länkat till min sida! 🙂

    Jag gillar verkligen din blogg och ditt sätt att skriva. Ja, det är tur man kan skratta ibland trots eländet.

    Önskar verkligen att du slapp ha ont. Ja, jag önskar att smärtan kunde överge mig också ett tag. Hade trott att jag skulle somnat tidigt ikväll. Men inte då! Nä, på nätterna passar det nämligen på att göra extra ont. Men nu ska jag göra ett nytt försöka att sova ändå.

    Hur många hundar har ni? Vi har två.

    Kram kram!!

  4. Karin said, on augusti 2, 2010 at 01:26

    Önskar så att du inte ska behöva ha så ont. Din beskrivning är lysande om hur kroppen reagerar. Tänk om man kunde för en liten tid ta semester från sjukdom trötthet och smärta. /K


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: