George med Liemannen bakom axeln

Motstridiga lägen

Posted in survivaL by georgeschottl on juli 28, 2010

Jag har det uruselt och fantastiskt, jag har ont och jag har det underbart smärtfritt.
Jag kan vara aktiv och faktiskt bidra till hushållet med hjälp, jag ligger i smärtor i soffan…….

Så har mina senaste dagar varit!!!
Helkonstiga!

Jag har under hela min sjukdomstid haft stora problem med att i mina tankar acceptera min skador och mina kropps smärtor.
Att inte kunna klippa gräset, att inte klara av elementära husägaruppgifter som rabattrensning eller maskrosutrotning har alltid sänkt mitt humör 20 grader.
Som tur är så är mitt humör på topp så en sänkning på 20 finns det utrymme för.

Men de senaste dagarna har mitt humör varit uruselt, en av mina bästa vänner i hela världen med familj  är på semester i skåne, de har till och med hyrt hus i Kämpinge i några veckor.
Tanken var att sara och jag skulle träffa dem idag, men icke….
Jag har svurit och varit besviken över min egen kropps brister, egentligen är jag ju bara tacksam över chansen jag har fått, över livet som åter har kommit och den snara tillökningen i familjen.
Men det känns som om jag är girig, jag skall inte bli arg över att jag inte kan träffa mina vänner….men jag hade verkligen sett fram emot att träffa Douglas.

Vi har så förbannat kul och skratt hjälper kroppen att läka den också…

Så idag är det motstridiga känslor, ledsamhet över att min kropp svek mig idag, samtidigt har jag inte rätten att vara ledsen.
Jag har fått så mycket genom att bli räddad i sista sekunden, så mycket glädje och upplevelser och lycka
Funkar det inte att träffas idag, då finns det andra dagar…….

Men att tillbringa dagen i smärtryckningar och en dimma av den mentala smärtkontrollen gör att humöret sjunker lite, det som påverkar mitt humör mest är att jag inte fick chansen att ha kul med mina vänner…..

George

Sara och jag var på 60 årskalas förra veckan (officiellt var det ett 27-årskalas) i mjönäs, miljön var FANTASTISK.
En riktig Bauer-värld.
Så här kommer en bild eller två på miljön med alla dessa vackra raka ekar.
En bild är en kamp mellan en sten och en ek, vem vinner??

Annonser

14 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Hans Malmberg said, on juli 28, 2010 at 23:27

    Käre George….
    Visst har du, jag, alla, rätt att vara ledsen.
    I centrum av de problem vi och många befinner oss
    har vi rätt att leva med känslor precis som fullt
    friska gör.
    Vi var förr i tiden ledsna som friska också, orsakerna
    var då banala jämfört med de smärtor och den oro som finns
    runtomkring idag. Vi har full rätt till alla känslor.
    Jag är också ledsen ibland. Lite svårt att förklara
    att det är tårar och svarta tankar som också gör det
    möjligt för mig och dig att vara glada.
    Det hänger ihop.
    Jag känner mig mycket bättre efter en svart stund, därför
    den enda vägen ut ur en svår stund öppnas för mig av tårar.
    Det kan bli bättre, det blir bättre, men sedan så… då åker
    vi i diket igen. Men vi kravlar oss alltid upp.
    Du har rätt i så mycket av dina andra tankar, en annan ”rätt”,
    men jag tycker du har rätt att vara ledsen ibland.
    Den rätten tar jag mig själv, så ta du min hand och så rättar
    det till sig.
    Har jag missat något är jag säker på att du rättar mig!
    /Hans.

  2. eva said, on juli 29, 2010 at 01:38

    Ingen lätt resa det här George. Men man kommer långt med positiva tankar, det är du ett levande exempel på. Kämpa på.
    Eva.

  3. annelie said, on juli 29, 2010 at 09:50

    Hans har helt rätt George!
    Jag tror det är mänskligt att inte helt ”acceptera” sin kropps brister,begränsningar och smärtor det viktigaste däremot är väl att försöka hitta sätt att förhålla sig till det/handskas med det.
    Utifrån hur du/vad du skriver måste jag säga att jag aldrig ”träffat” en mer ödmjuk människa än du George. Å girighet kan du glömma.
    Ta hand om dig och tillåt dig att både kämpa på OCH vara ledsen och arg..

  4. Monica said, on juli 29, 2010 at 16:37

    Ja, George, visst är det så som du beskriver – men det gäller även om man inte är drabbad av SJUKdom utan enbart av ÅLDERdom. Nu är det ju så, att jag inte ens är speciellt gammal – 53 år får väl betecknas som övre medelåldern eller något sådant – men nog sviker kroppen mig med jämna mellanrum numera, åtminstone om jag jämför med HELA mitt tidigare liv.

    Låt mig ge några exempel. Jag kan nu för tiden enbart sova på sidan – förr sov jag även på rygg och på mage. Olyckligtvis innebär detta slitage på såväl höger som vänster sida att jag vaknar av värk i höften minst en gång varje natt numera.

    Jag hör till dem som gärna sitter på golvet och gör saker. Att resa sig från golvsittande är idag betydligt svårare än det var för tjugo år sedan.

    Skräddarställning har alltid varit en favorit, oavsett jag suttit på golvet eller på en stol eller i en soffa. Numera slutar vänster fot att fungera om jag sitter så. Jag vet inte vad som drabbat den, men den domnar fort, och den viker sig stup i kvarten så att jag vrickar den mer eller mindre svårt med jämna mellanrum.

    Sår läker långsamt. Jag har haft världen bästa läkhull, men numera tar ett litet sår på armen (vi pratar storleken 2-3 mm) flera veckor att få ordning på.

    Och synen – det gick på en vecka, känns det som. Jag kan inte läsa en bok eller en tidning utan läsglasögon. Jag måste ha glasögonen med när jag handlar, annars kan jag inte läsa innehållsförteckning eller bäst-före-datum på det jag skall köpa. Detta är nästan det värsta, eftersom det verkligen inte går att läsa utan brillor, och jag har inte lärt mig att ha dem med mig i alla lägen ännu.

    Sedan var det ju detta med hormonerna. Det har periodvis inneburit dålig sömn. Det är inte upplyftande att vara vaken mellan 02.30 och 04.30 natt efter natt. Det är inte roligt att svettas så att det rinner tre-fyra dagar varje månad. Det är gräsligt att drabbas av helt oförutsedd och outhärdlig huvudvärk med ojämna mellanrum (det verkar tack och lov ha klingat av).

    Listan skulle kunna göras ännu längre, men jag tror att du förstår vart jag vill komma. Jag menar INTE att ovanstående är att jämföra med din situation – jag har (såvitt jag vet, i alla fall) inte en dödsdom hängande över mig. Men lika fullt är man tvungen att förhålla sig till det faktum att kroppen sviker.

    Jag skulle fortfarande vilja kunna hoppa iland från båten på det sätt jag gjorde när jag var sexton år, men det kan jag inte. Jag får hitta en ny strategi vad gäller det likväl som när det gäller annat som inte längre funkar som jag är van och som jag vill. Jag vill inte acceptera, men jag måste; jag måste förhålla mig till min kropp så som den har blivit. Och det lär bli värre, inte bättre.

    Både du och jag – och alla andra – har rätt att vara ledsen, arg, besviken, frustrerad och allt annat som vi känner. Varken du eller jag har medvetet gjort någonting för att nöta ner våra kroppar. Vi är DRABBADE, om än på olika sätt och av olika orsaker. Så länge vi vågar känna sorg och besvikelse över vad livet gjort med oss kan vi också känna lusten att streta emot, att kämpa, att hitta strategierna som överlistar tillkortakommandena. Då lever vi – och det är det vi vill!

    /Monica

  5. Ingela said, on juli 29, 2010 at 17:15

    Hej

    Jag har också non-hodgings men är inte så sjuk ännu. Tänker mycket på dig.Tänker också mycket på döden och om hur det är efter…..

  6. Anita said, on juli 29, 2010 at 17:35

    Kära kära George du är den största kämpen jag någonsin hört talas om.
    Klart du måste bli ”låg” ibland. Du har så mycket att ge för både oss ”friska”
    och alla de som drabbats av denna skitsjukdom, som Lotta säger.
    Du ska veta att mina tankar är med dig varje dag du kämpe.
    Kramar till både dig o Sara från Anita en trogen läsare.

  7. Sussie said, on juli 29, 2010 at 18:53

    Tänker på dig o ger dig styrka…

    Kram ,Sussie

  8. Gitte said, on juli 29, 2010 at 19:14

    Håller med den kloka välformulerande Hans som sträcker ut en hand för att hjälpa dig upp.Visst sjutton har du rätt att vara ledsen,men du har lika stor rätt att vara glad att glädjas att känna dig priviligierad,men också att gråta och vara förbannad över dina smärtor och alla svarta tankar som kommer som ett brev på posten.Jag har ingen stor hand eller särskillt stark men jag räcker ut den åt dig och vill också hjälpa dig upp om jag kan.Tankar kan ibland göra lite nytta om dom är ärligt menade.
    Kram till er alla även vovvarna.

  9. Linda said, on juli 29, 2010 at 19:27

    Känner så väl igen mig i de där känslorna. Har svårt att acceptera när min kropp sviker mig, när jag inte klarar de saker jag vill och när det gör ont.

    Hoppas du snart känner dig bättre igen och kan umgås med dina vänner. Varma styrkekramar till dig!!

  10. Ewa Larsson said, on juli 29, 2010 at 20:34

    Du orkar inte bjuda hem folk och själv ligga i soffan men ändå umgås?Kram Ewa

  11. Marie Lundqvist said, on juli 29, 2010 at 20:38

    ❤ Till dig.

    Jag förstår och känner igen ilskan när kroppen sviker. Min pga övervikt, helt andra anledningar än du visserligen, men jag känner igen frustrationen, jag vill men kan inte.

    Försök förlåta den. ❤

    Kram Marie

    Ps Maken gjorde en Bronkoskopi idag, provsvar kommer senare, men de såg inget under undersökningen. Jag är lite lugnare nu.

  12. Jessika said, on juli 29, 2010 at 22:01

    Varför har du inte samma rätt att klaga som alla andra?
    Att tillåta sig själv att vara nere är inte att ge upp. Att ge upp är att lägga sig i sängen och invänta döden. Man mår inte bättre av att tvinga kroppen göra saker som den inte orkar. Resultatet att man blir liggande i flera dagar och verkligen lider gör att jag mer tror på att vara snäll mot sig själv. Lyssna på kroppen och på dess signaler.
    När det hastar att leva, när man verkligen vet att tiden är klart utmätt, då har man inte tid att ligga i sängen. Man har ju saker att hinna med innan det inte fungerar bättre.
    Jag tror att man får mer tid över om man är snäll mot sig själv.

  13. Inkan o Ligan said, on juli 30, 2010 at 20:41

    Underbara bilder.
    Såg dig på TV för ett tag sedan.
    Vill bara ge dig en cyberkram.

  14. Tina said, on juli 31, 2010 at 08:05

    Kära George,

    Du uttrycker exakt känslan av otillräcklighet man känner när man är van vid att kunna göra allt (med vissa undantag 😉 ) själv. Som man sa när man var liten ”KAN SJÄLV”.

    Men som Hans säger ovan, vilken otroligt fantastisk man – precis som du, man måste få ha kvar sina känslor precis som de man hade när man var frisk. Man förlorar ju inte känslorna för att man är sjuk. Både skratt och gråt måste få vara med, det ger i varje fall utlopp för allt man har inom sig. Och allt det måste ut, hur skulle man annars orka kämpa vidare?

    Jag upplever också att när jag haft en period av ledsamhet, svarta tankar och gråt, så kommer jag snart på fötter igen. Ibland t.o.m. med mer styrka än före ”fallet”.

    Hoppas innerligt att detta är fallet med dig också! Att du kommer ur den här svackan med ännu lite mer styrka än den du redan visar om och om igen i allt du gör.

    Sträcker också jag ut min hand till dig, ta den och tanka lite styrka av mig, jag ger dig all jag kan uppbåda.

    Stor styrkekram
    Tina


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: