George med Liemannen bakom axeln

Hopp, var kommer hoppet från…..

Posted in survivaL by georgeschottl on juli 21, 2010

Jag har funderat mycket om begreppet hopp, alla patienter funderar på det begreppet.
De patienter som till slut efter en lång dans med den hatade sjukdomen bir friskskrivna, där får man återigen problem med att tro på framtiden, hoppet är fortfarande påverkat av sjukdomen.

En av de bästa som någonsin skrivit om hoppet är Henrik, änkeman efter Anna och fantastisk pappa till Tilda.
Han skrev om Anna behov av logiska chanser, trovärdiga strategier som bygger hopp.
De meningarna som henrik skrev om sin älskade Anna sätter tankarna om hopp på sin spets.

Jag råkade av en ren slump springa på Dragan, make (nybliven sådan) till Annette Axmacher på stan, med tanke på gästfriheten hos dem båda så blev jag med omedelbar verkan inbjuden till dem på fika i deras underbart vackra hem i Västra Hamnen Malmö.
Jag tror att en ”normal” person hade blivit mörkrädd om denna person hade hört med vilken lättvindighet vi pratade om väldigt svåra?? speciella samtalsämnen.
Hoppet var en stor del av själva grundvärdet i vår diskussion, själva basen i hur vi pratade om våra ställningstaganden om vår egen sjukdom, vår egen värld, både som patient och som anhörig!

En av de bästa föreläsningarna som jag hade kunnat tänka mig att gå på för att lära mig mer om livet är samling av speciella människor.
Ett DreamTeam av människor som VET om hoppets värde.

Annette & Dragan Axmacher är givna, Hans &  Anita Malmberg skall självklart med  samt Henrik Gustafsson.
Tänk er vilket DreamTeam som skulle kunna ge åhörarna relevanta jämförelser om hopp, livets värde, familjehantering och om att älska livet!

För att Ni skall få en extra tanke att fundera på denna veckan så kommer det återigen ett nytt av de bästa inläggen någonsin från Hans Malmberg, insiktsfullt och stärkande.
Läs och njut!!

George

Annonser

Ett svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jessika said, on juli 22, 2010 at 00:49

    Jag och sambon befinner oss för det mesta på olika nivåer. Jag VET hur jag mår medan han mer får gå på känsla, observera, notera. Om han blir överbeskyddande blir jag irriterad och han blir i sin tur irriterad för att jag inte förstår hans oro. Nu har vi jobbat oss igenom största i det men det är ändå en sån där grej som ligger och skvalpar.
    Om att hoppas, jag vet inte om man någonsin överger det. Själv lyckas jag hela tiden hitta saker som kunde vara värre. Det kan vara rätt så genomuselt men jag hittar ändå det där att det kunde faktiskt vara värre. Om nån däremot frågar vad detta ”värre” är eller består av så har jag för det mesta ingen aning. Inget som jag kan sätta ord på iaf. Vi överlever och hoppas på våra olika sätt men det med hopp finns ändå med som löpande undertexter.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: