George med Liemannen bakom axeln

Hoppet är en vital ingrediens

Posted in survivaL by georgeschottl on maj 4, 2010

Hej på er igen.
Nu har jag fått lite mer info om varför jag muttrar som en 80 årig man och konstant skrikande frågar VAAA???
-Vaad Saaaade du???

Jag har tappat ca 80% av hörseln på höger öra….
Det verkar som om min hörselnerv har fått skador efter en inflammation, att hörselnerven återhämtar sig är ett stort frågetecken.
Öronspecialisten förklarade att jag kunde kanske minimerat skadorna om jag fått en rejäl kortisonkur när jag sökte för problemet på vårdcentralen, men eftersom jag fick droppar mot hörselgångsinflammation så hjälpte det hörselnerven ett smack.
Att nu i efterhand ge kortison ger inte resultat eftersom skadan redan är skedd….

Att nu säga att jag har selektiv hörsel är verkligen sant!
Dock är den selektiva delen inte frivillig…..

Saras kollega som jag skrev om tidigare har nu fått sitt besked ytterligare förtydligat, det låter ungefär likadant som när jag fick min diagnos.
Nu är prognosen för honom någonstans mellan 6 och 24 månader kvar att leva.
Förbannade cancer!

Men även förbannade system som så snabbt deklarerar dödsförloppet.
Lasse (som han heter) måste få en strimma av hopp! Man får inte slita ut hoppet med dessa konstanta besked om att döden är oundviklig om bara ett par få månader!

Profetior är ju självuppfyllande, känns den sanningen igen?

Jag har själv suttit i samma situation som honom med dess konstanta besked att jag inte skall överleva!
Men tack vare en fru som bara blev förbannad på folk som gav dessa besked och förbannat stor vilja att hålla löften så struntade jag i dessa besked.
Jag skall INTE dö inom dessa bestämda månader, det var beskedet som läkarna fick!
Jag har nu levt på övertid i tre och ett halvt år!
Livet börjar gå tillbaka till sina spår (förutom en viss dövhet), Lasse skall få samma chans, han förtjänar samma chans!
Han skall EJ få fler besked som innebär att hoppet slaktas lika effektivt som ett lam från Nya Zeeland!

Hopp skall vara som maskrosor i gräsmattan, omöjligt att få bort och hoppet spirar alltid någonstans på gräsmattan!

En hoppfull och förbannad George som imorgon skall vara på plats när morgonronden går hos Lasse!
Ett litet informativt samtal med rondpersonalen om HOPP är alltid effektivt!

George

Annonser

14 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Lenas Värkstad said, on maj 4, 2010 at 21:14

    Förbaskade vårdcentraler som tror att de kan allt! Om de hade skickat dig direkt till öron så hade det med all säkerhet din hörsel varit räddad.

    För mig var det sjukvårdsrådgivningen som höll på att ställa till det. Jag fick rådet med att lösa upp ”vaxproppen” (som inte fanns). Men jag hade tur och klarade mig.

    Varför ska man ta bort hoppet för folk? Alla vill inte veta så direkt. Men hur gör man med människor som frågar om hur lång tid de har kvar? Ska läkaren vara ”bödel” eller ”hoppingivare”. Svårt det där….

  2. Emma said, on maj 4, 2010 at 21:33

    Hej George!
    Har läst din blogg ganska länge nu men inte skrivit något. Men idag känner jag att jag inte kan låta bli. Du är en fantastisk människa och jag är oerhört glad att du finns här och kan berätta din historia. Du har sådan livskraft och det beundrar jag enormt!
    Just nu läser jag till Sjuksköterska och (kanske) till din glädje läser vi just nu som en del av Sjuksköterskeprogrammet om Hopp och hur stor inverkan det faktiskt har på våra patienter.
    Tack för att du finns!

    Ta hand om dig!

    Kram
    Emma

  3. Kajsa/Spenatmamman said, on maj 4, 2010 at 22:51

    Varför dessa prognoser? Hur kan man veta? Det är ju statistik! Min mamma fick veta att hon skulle dö i den bröstcancer hon drabbades av 1970. Hon levde till 1991.

    Är glad över de läkare och annan vårdpersonal jag träffat på, de har nog snarast varit mer hoppingivande än gett mig dåliga progonser. Först när jag googlade på min diagnos fattade jag hur taskig progonsen var så nu har jag slutat googla. Doktorn vet ju ändå bäst tänker jag ;).

    Det känns otroligt viktigt att ha vårdens stöd när man bestämt sig för att leva. Min kurator sa t.ex. när jag tveksamt sa.. ”jo en tio år i alla fall tänker jag leva” – Tio? Jag skulle satsa på tjugo om jag vore du. Så ska det låta 🙂

    Nu ska jag till ny läkare nästa gång, hoppas han är en hoppingivare. Annars jäklar 🙂

    Heja er imorgon!

  4. Tina said, on maj 5, 2010 at 03:50

    Hej George!

    God morgon och jag är övertygad om att du kommer få hörseln tillbaka – kanske inte helt men mer än 80% i varje fall. Du är stark!

    Tänker på Lasse och dig idag vid ronddags och skickar all jäklaranamma och styrka jag kan uppbåda och avvara till er båda. Och förmodligen kommer jag fortsätta undra tills du skriver igen. En blick på dig och ett ord om din s.k. dödsdom borde räcka för att få dom att inse att man inte bara kan slänga ur sig en cirkatid på det sättet.

    Jag var allt orolig för dig nu när du inte skrivit på ett par dagar, så jag blev jätteglad nu att du skrev igen – trots att inlägget inte handlar om hur roligt du och Lasse kommer att ha det idag och framöver (för jag förstår ju att du inte kommer att vika från hans sida 🙂 ). Skicka Lasse en hoppets och styrkans kram från mig!

    Finns det liv, finns det hopp – eller hur?!

    Stor varm styrkekram
    Tina

  5. Tina said, on maj 5, 2010 at 03:52

    P.S. mer än 20% av hörseln menade jag naturligtvis… D.S.

  6. Yvonne. said, on maj 5, 2010 at 07:52

    RÄTT man får aldrig ta hoppet o tron i från någon.
    Själv fick jag besked att min man aldrig skulle kunna gå
    mer efter en stroke,du ser honom själv när han är ute går ibland med rullator,ibland med käpp.Jag trodde inte på beskedet utan tränade på,idag ser vi han går!

  7. Henrik said, on maj 5, 2010 at 08:48

    Inte kul med hörseln. Vi får hoppas att det går tillbaka.

    Angående det med att inge hopp.

    Frågan vad läkare ska säga och inte säga är så klart en balansgång. När min mor som gick bort 2005, fick diagnosen hjärntumör av typen Glioblastom grad IV, (värsta sorten, samma som Axmacher), då är det ju inte lätt för en läkare att inge hopp utan att i princip behöva ljuga. En sjukdom med närmast katastrofal prognos, som är obotlig och där femårsöverlevnaden bara är någon procent, unga och gamla inräknade; ska läkaren då inte berätta om situationen? I det fallet anser jag att det primära kanske nte är att inge hopp utan faktiskt berätta om sjukdomen, behandling och lindring av symtom och hur läget ser ut. Annars är risken att man ”sticker huvudet i sanden” och att man som sjuk och anhörig aldrig får chansen att prata om livet, döden, sjukdomen, hur man vill ha det osv. Varför måste man i alla lägen försöka att inge hopp? Ibland finns faktiskt inget hopp. I livet ställs vi ibland inför situationer där vi inte kan göra något åt situationen. Vad är det då för fel på att i vissa lägen ”acceptera” att den här sjukdomen kan vi inte göra något åt.

    vänligen Henrik

  8. Maria said, on maj 5, 2010 at 10:11

    Skönt att du skriver igen, även om det inte var så muntra besked…

    Om hörseln – trist att VC inte kollade upp dig bättre, eller t.ex. ringde öronkliniken för rådfrågning (när jag drabbades av samma åkomma, så var det telefonsamtalet som räddade min hörsel). Jag hoppas och tror att du kan få tillbaka åtminstone en del av hörseln, men tänker att det troligtvis tar längre tid än när man får en stark cortisonkur.

    Hoppas att rondsamtalet om din vän Lasse gick bra och att ni nu båda har fått tillbaka lite framtidstro och hopp!

  9. Peppe said, on maj 5, 2010 at 10:36

    Beklagar verkligen hur du återigen drabbats. Det är precis den typen av slentrianmässig behandling som man som patient är livrädd för. I 9 fall av 10 handlar det säkert om en inflammation i hörselgången. Kanske t o m i 99 fall av 100. Men om man utgår ifrån att det alltid är den vanligaste orsaken, hur skall man då lyckas fånga de fall när det handlar om något annat? Konsekvensen för dig blir oerhört allvarlig. Handikappande. Från vårdens sida blir reaktionen ett ”ojdå”. Och man har säkert handlat precis enligt praxis. Nästa gång problemet sitter vid nerven och inte i hörselgången kommer precis samma sak att hända igen. Med ännu ett ‘ojdå’.

  10. Tuvan said, on maj 5, 2010 at 11:52

    Hej store Mannen…

    Verkligen ledsen för din skull angående hörseln, mycket tråkigt att man ej satte in cortison direkt?? Tycker du har nog utan ytterligare detta bekymmer!!!

    Sen vill jag bara lovprisa dig för vilken fantastisk medmänniska du ännu en gång är…. angående Lasse…. hoppas verkligen att Lasse inspireras av din bestämda övertygelse att överleva alla prognoser, jag hejar på er…
    Hälsa Lasse att vi är många som tänker o sänder positiva tankar till honom, just nu..

    Styrkekramar till er alla plus vovsen….

  11. christel said, on maj 5, 2010 at 14:11

    Håller tummarna för Lasse. Så skönt att du e med på ronden och att du verkligen orkar ta tag i det. Tänker på er/kram christel

  12. Jojjo said, on maj 5, 2010 at 15:24

    Hej,
    jag förstår precis hur du menar men många människor efterfrågar och begär besked och de enda besked som finns är enl statistik.
    Jag själv är en av dem som hatar när läkarna inte vill uttala sig om ens chanser.
    Sen ska man givetvis ta statistik för vad den är – nämligen byggd på HISTORIA. Säger inget om dagens chanser som ofta ju har ökat.
    Du och din vän Lasse bildar ju del av den statistik som presenteras om 5 år tex. Då ser det säkert betydligt bättre ut!
    Kram

  13. Berit said, on maj 5, 2010 at 19:31

    Håll hoppet levande!
    Min bröstcancer spred sig till levern efter många friska år. Den kirurg som upptäckte spridningen efter att jag hade sökt akut p.g.a. svåra magsmärtor, erbjöd sig att ha ett samtal med hela min familj för att svara på frågor om läget. Nåväl, vi samlades och min då sextonårige son tittade förtvivlat på doktorn och frågade rakt ut hur lång tid mamma hade kvar att leva. Doktorn ville inte säga något bestämt men min son krävde ett svar. Svaret blev ett halvår till i bästa fall ett år. Minns att doktorn i nästa mening lade till att onkologerna kanske kunde göra något som han inte kände till. Dethär samtalet hade vi för fem år sedan. Den stackars pressade kirurgen hade rätt. Min duktiga onkolog snickrade ihop en behandling som fortfarande håller mig vid liv. Nyligen fick jag beskedet att eländet i levern växer igen. Min doktor säger att han har flera ess i rockärmen. Nyligen har jag påbörjat en cellgiftsbehandling som han tror ska ha god effekt (har innan inte behövt ta cellgifter på fyra år). Jag känner nu hopp om flera år och har verkligen lärt mig att inte ta något förgivet, varken negativt eller positivt. Ett år för min del blev alltså fem fantastiska och kanske ännu flera! Ge inte upp hoppet!

  14. anette said, on maj 5, 2010 at 19:40

    Tro,hopp och kärlek är tre ord jag älskar,dom orden är mäktiga och säger så mycket.
    Jag tror och hoppas att allt ordnar sig med din hörsel.
    Kramar till sara och dig…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: