George med Liemannen bakom axeln

Det gick lite snett…blod och svordomar

Posted in survivaL by georgeschottl on april 15, 2010

Då är jag hemma igen, mörbultad och trött.

Det gick lite snett med tumörprovet idag, det blev så mycket blod att en läkarkandidat som närvarade vitnade i ansiktet och därpå fick följande svimnings-episod.

Självklart skulle blod ej vara en del av ingreppet idag, speciellt inte från det hållet som det kom…från munnen….

Så här gick det till, precis som normalt så var det superbra personal som tog hand om mig, vänliga effektiva och proffsiga, jag preppades med infart via min Porth a cath och premedicineringen sattes in.
Jag rullades ner till CT-maskinen där jag skulle röntgas och efter några minuter insåg jag att själva ingreppet skulle ske när jag låg kvar inne i CT:n.

Röntgenläkaren som skulle utföra själva ingreppet var av den typen som skilde sig från resten av Lundafolket, just denna dagen saknade hon förmågan att förmedla information om ingreppet och jag låg på britsen som en död ko och undrade vad som kommer att ske?
Eftersom jag inte fick information om hur ingreppet skulle gå till så blev jag något nervös samt faktiskt ganska irriterad.
Det jag gillar med de läkare som jag har upplevt som mest kompetenta och som jag fått mest förtroende för är de som berättar i förväg vad som skall hända samt att de guidar mig genom hela ingreppet.
Att lugna patienten är viktigt, vi skall ju inte lida under ingreppet bara för att information saknas och att vi undrar vad som sker, att bara ge upp på britsen och låta ingreppet fortsätta utan min medvetna medverkan är inte riktigt vettigt.
Denna läkaren idag tilhörde inte den kategorin som var informativ!

Efter tre försök att ta sig förbi mina revben så märkte jag hennes irritation att hon inte lyckade komma förbi.
Att hon hela tiden fastnade i mitt revben gjorde mig inte tryggare!
Vad som hände sedan skrämde mig och fick en av läkarkandidaterna att bli helvit i ansiktet.

Något gick snett och istället för att ta en bit av min ”älskade” tumör så gick instrumentet in i lungan istället och plockade bitar därifrån istället.
Dett märkte jag genom att det började gurgla och rossla i min hals och lunga, lite förvånat så kände jag att gurglingen förvandlades till en hostning och när jag hostade till så rann det en stadig blodström ut ur min mun.

Vafaaan har hon gjort nu var min tanke, tumören sitter i lungsäcksväggen, inte i själva lungan, självklart insåg jag att hon kommit för långt in med instrumentet, det enda jag tänkte på var att jag kände att luften började ta slut, blodet fyllde min hals….paniken var nära.

Jag fick en snabb förklaring (under tiden som jag frustade blod i en spypåse) av läkaren som utfört ingreppet att det var fullt normalt med blod från lungan efter ett sådant ingrepp, men blickarna som sköterskorna gav varandra när hon sade detta gav mig andra signaler.
När jag träffade en av mina andra läkare så fick jag informationen att: ”visst kan det hända, men normalt är det inte…”

Min bild av mängden blod som jag hostade upp kändes självklart som en hel liter, men det verkar alltid mer än det är, jag gissar på ca 1,5 dl blod med tanke på  hur mycket absorberingsmaterial och spypåsar som gick åt till att samla upp blodet.

En dryg kvart efter ”blodsgurglingen” så slutade det blöda och jag kunde äntligen hosta upp det sista blodet och börja känna mig lugn igen.

När jag rullades ned i min säng till mottagningen igen så försvann en av de medföljande läkarkandidaterna vit i ansiktet och det sista jag hörde var från hennes kollega som sade ” lägg dig ner på rygg så håller jag benen högt”
Återigen så fick jag en ypperlig hantering och omtanke från personalen på lungmottagningen, så jag kände mig lugn och tillfreds och faktiskt var jag mest orolig  för tjejen som fick svimningsattacken

Nu är jag hemma i älskade Saras omvårdnad och har vait parkerad i säng samt soffa sedan hemkomsten.
Matlagning idag har varit uteslutet så vi har avnjutit en inköpt kebabtallrik.

Smaklig spis och metallsmakande hälsningar från
George

Annonser

23 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. kaktusblomman said, on april 15, 2010 at 20:31

    Det låter inte klokt att bli behndlad på detta sätt av en läkare!Jag skulle ha blivit skitförbannad och frågar hur det skulle gå till. Du måste ha en ängels tålamod som stod ut med att inte få någon info. Det är förbaske mig läkaren skyldighet och är till för att lugna patienten . Om man inte vet vad som ska hända blir man ju ännu mer nervös för ingreppet. Att du började blöda tyder på att läkaren punkterat ett blodkärl i lungan. Tur i oturen att det gick vägen i alla fall.

    Kram Kaktusblomman

    • Monica Jacobsson said, on april 16, 2010 at 22:06

      Kaktusblomman, vilken tur för dig att du skulle ha funnit exakt de rätta orden och exakt den rätta reaktionen vid ett tillfälle som detta!

      Olycklligtvis gör nog de flesta inte det. I händerna på sjukvården (eller skolsystemet eller socialvården eller domstolsväsendet eller liknnde) är nog de flesta av oss, i synnerhet om vi är sjuka, små och svaga och fög lämpade att ifrågasätta och ställa krav.

      Ditt inlägg, Kaktusblomman, tyder på bristande empatisk förmåga när det gäller att sätta dig in i patientens situation. Din analys på slutet, där du uttalar dig om vad som gick fel i själva ingreppet, avslöjar din inkompetens vad gäller det rent medicinska.

      Växer du av att förminska andra – patienter såväl som läkare?

  2. Anette said, on april 15, 2010 at 20:31

    Men kära nån är du säker på att det var en läkare du träffade?jag som snart ska till Uppsala och öppna min skalle,nog bäst att jag ber att få se läkarleg innan.Krya på dig

  3. annika said, on april 15, 2010 at 20:48

    Stackars dig! Hoppas du slipper den läkaren igen! / Annika

  4. majacaroline said, on april 15, 2010 at 21:05

    Fy farao vilken dag du fick genomlida. Låter som en galen slaktare som gick lös på dig. Tur att du kom tillbaka till tryggheten på lungmottagningen och tur att du fick komma hem och vara i Sara närhet.
    Hoppas att du får sova gott i natt och att kebaben dämpar metallsmaken!

  5. Mia said, on april 15, 2010 at 21:15

    En läkare kan vara hur duktig som helst tekniskt sett, men är han/hon inte medmänsklig räcker det inte med kunskapen de sitter inne med. Skönt att det är över för denna gång och att det gick vägen! Men bästast av allt – du är tillbaka hos Sara!
    Mia

  6. magnus said, on april 15, 2010 at 21:20

    vilken dag du har haft. du har ett tålamot som är otroligt. vissa läkare borde ej arbete nära människor, dom kan vara forskare bakom ett skrivbord långt från alla patienter.

    skönt att du nu är hemma hos trygga omtänksamma sara. hoppas du får en riktig bra morgondag och helg. du är värd en lugn skön helg med din sara o hundarna.magnus…

  7. Christel said, on april 15, 2010 at 21:56

    Usch som dom gjort med dig George, sicka läkare inte konstigt att man inte känner förtroende för en del av dom friska nu på o Lycka Till Styrekram/christel

  8. Jessica said, on april 15, 2010 at 22:07

    Ja George, allt som inte ska hända händer dig. Tack vare din kämparglöd så tar du dig igenom allt. Hoppas du återhämtar dig någorlunda så vi kan ses på lördag. P.S. Ärtsoppan blev kanon. Kram Jessica o Max (fast han sover).

  9. Sara said, on april 15, 2010 at 22:28

    Jag blir så f……..ad
    Visst kan vissa saker gå fel ibland men att dessutom ljuga dig rakt i ansiktet efter är lågt…iof kanske hon inte ljög kom jag på…för henne kanske det var normalt (hemska tanke och hoppas inte det stämmer)
    Det går nog inte att föreställa sig dina tankar och känslor där och själv vet jag inte alls hur jag skulle ha reagerat. Rädd skulle jag ha blivit iaf.

    Vissa läkare är säkert väldigt duktiga teoretiskt och kan säkert väldigt mycket men är tyvärr ganska opraktiska när det ska handhas med något. Min son skulle limmas ihop en gång av en läkare men hon lyckades inte och sköterskan fick rycka in så att det skulle bli rätt. Denna gång inget allvarligt men samma läkare kanske ska göra andra ingrepp och det är då det börjar kännas skrämmande…det är ju inte bara att skära och hoppas på att allt ska gå bra sen….
    Vad vet vi igentligen?? Hur utlämnad är vi? Hur många frågar om referenser innan ett ingrepp??? Nä, vi förlitar oss oftast på att den som ska göra ingreppet har kunskapen. Vissa har det (de flesta hoppas jag) och är superduktiga…sen finns den kategorin som inte inser sina begränsningar och som ingen skulle behöva utsättas för. Kanske en av dem du tyvärr nu råkade ut för (verkar som så) Tänker man ännu ett steg till så ska ju alla någon gång göra det första ingreppet…MEN hur många vill vara den första som denna person gör detta på? Ärligt…
    Samtidigt kan man ju fundera på hur många duktiga läkare vi skulle ha utan det första íngreppet….

    Tur det till slut gick bra fär Dig och att du har sån fin omvårdnad hemma 🙂
    Metallsmakande kebabtallrik skulle jag avstå men en god glass är aldrig fel…

    //Sara H

  10. Karin said, on april 15, 2010 at 22:33

    Kanske kandidaterna skulle få öva sig på läkaren att utföra samma undersökning. Man undrar vad den här typen av läkare har för social kompetens. Att förbereda och informera patienter är deras förbaskade skyldighet.
    Det finns inget försvar att någon patient blir behandlad så. Blir så j…a galen.
    Viktigast är att du mår bra igen. Må gott

  11. Maria said, on april 16, 2010 at 07:33

    Jag ryser när jag läser ditt inlägg!!! Ok att läkaren kan göra fel MEN fruktansvärt att ingen kommunicerade och pratade med dig. Då har du som patient förvandlats till ett objekt och den som blev mer viktig att ta hand om var kandidaten som svimmade… märkligt…

    Hoppas att du mår lite bättre idag och att metallsmaken är borta!

  12. Ännelaij said, on april 16, 2010 at 07:53

    Men fy vilken upplevelse.
    Jag hade nog fått panik.
    Och vilken tråkig läkare som inte informerar om vad hon gör.

    Usch, jag ryser!

  13. Gitte said, on april 16, 2010 at 08:15

    Milda tid vilken pärs.Tydligen är det någon som håller en vakande hand över dig och det är vi många många som är väldigt tacksamma över.Träffar du den läkaren igen så bit henne.

  14. Jessika said, on april 16, 2010 at 08:33

    Jag blir asförbannad när sånt händer. Ingen information och så går det åt helvete också. Visst kan det inträffa komplikationer och saker blir inte som det var tänkt men ffs. Den läkaren skulle aldrig komma inom en meters omkrets till mig igen!

  15. Catha said, on april 16, 2010 at 08:46

    Usch, vad man är utsatt som patient. Jag blir så besviken när jag läser det du skriver. Tyvärr ser jag det ganska ofta, läkare som inte informerar patienter tillräckligt. Som patient har man rätt att kräva att få information om ALLT som händer med en. Tyvärr är många patienter rädda för att fråga, då de inte vill vara till besvär.
    Är iaf glad att det gick bra till slut!

  16. Tuvan said, on april 16, 2010 at 09:14

    Håller med alla inlägg ovan….. förfärligt att man ska råka på dessa personer, när man redan är utsatt för så mycket annat… Ledsen för din skull, du ska inte behöva genomlida mera än nödvändigt!
    MEN förvånad blir jag inte, man hör o läser dagligen om dessa händelser. (kämpar mig själv igenom en ”process” där läkaren låtit prestigen gått före min säkerhet o möjlighet till bättring)

    Tänk så lite det hade behövts av denna läkare?
    Om hon nu missade att förklara innan eller som nu när det gick lite snett… kunde hon sökt upp dig, efter du hämtat dig o gett dig en förklaring o lugnande besked… kanske en liten ursäkt med medkänsla? Vi är ju alla så förlåtande då?

    Vila dig mycket, ”träna rodel” i soffan, som vi hemma hos oss, brukar säga dvs… ligg rak lång 🙂

    Ha det gott med de dina…
    Medkännande kramar till dig o din familj…

  17. Agneta F said, on april 16, 2010 at 11:50

    Må Sara och vovvarna förena sig i en gemensam jättekram om dig, efter den jobbiga upplevelsen.
    I varje yrkeskår finns det ju personer som inte passar in, du hade oturen att träffa just en sådan. I den situation du befinner dig ska sånt inte få hända.
    Ha en riktigt skön helg och njut av våren!!!!

  18. Tina said, on april 16, 2010 at 12:54

    Hej George!

    Idag sitter jag och gråter när jag läser – inte av skratt, utan av hur det ska behöva vara i den svenska ”världens bästa” vården, och allt du och de flesta sjuka behöver gå igenom. Räcker det inte med sjukdomen i sig?

    Samtidigt beundrar jag ditt mod och din oerhörda och enorma styrka och din kraft. Önskar jag hade om så bara ett litet uns av det själv just nu!

    Jobbiga dagar, högre medicindoser, gör att jag inte var dag klarar skriva till dig – men du finns alltid i mina tankar och det är din kämparglöd och livsvilja som får mig att orka kämpa vidare.

    På tal om ditt inlägg i förrgår ”Vad är det bästaste” så är du en av de bästaste personerna i mitt liv!!! *kramar om*

    Hoppas du mår bättre idag – och du, ibland kan det faktiskt vara gott (i varje fall okej) med skräpmat 😉

    Stor varm styrkekram
    Tina

  19. Malin said, on april 16, 2010 at 13:14

    Skönt att höra att det gick bra till sist! Det är ju så oerhört viktigt att man känner sig trygg i läkarnas händer, men tyvärr är det inte det enda exemplet på läkare utan empati.

    Du är SÅ värd en kebabtallrik! 🙂

    Hoppas solen skiner på er också! Önskar en trevlig helg!

    Kram Malin

  20. Gabriella said, on april 16, 2010 at 18:21

    Hoppas att den gågna dagen har varit enormt bra, fylld med positiva upplevelser och på så sätt vägt upp gårdagens hemska upplevelse.

    Kram till Er

  21. Y said, on april 16, 2010 at 21:50

    Jag undrar ibland om jag har rätt att vara ledsen, vilket är stört. Min mamma gick i pension mars 2009, av en händelse (hon hade satt i halsen och trodde att hon brytit ett revben) så upptäckte dom en tumör i höger lunga. operationen gick bra, men efteråt drabbades hon av sjukhussjukan. Varken hon eller jag förstod hur allvarligt det var. Hon låg på Thoraxkliniken i 8 veckor. Julafton firade vi på sjukhuset, och det var bra, ingen hets med julklappar osv, utan vi bara umgicks. Nu är hon bättre, och efter det kom min sjukdom. Jag var så stark när hon låg där, åkte in varje dag efer jobbet, varje helg. Om jag då hade vetat hur nära det var att hon inte klarade sig pga sjukhussjukan så kanske jag inte kunde ha gett henne mitt stöd, så på ett sätt är jag tacksam för det. När mamma sen blev bättre, så brakade jag ihop som en liten våt trasa. Har rest mycket i välden och vet att jag är oerhört priviligerad, men min mamma ska inte dö när jag är 36 år!! Och sen läser jag om din kamp, vad är en tredjedels höger lunga mot det du går igenom? Kom igår tillbaka från Tanzania, mitt livs resa. Mötte flickor i bushen som inte kan gå i skolan.Träffade även en kvinna som jobbar med att dessa flcikor ska få gå i skolan, en som hon sponsrat har till och med blivit lärare, vilket betyder enorm mycket eftersom de andra barnen ser upp till henne och ser att de har en framtid. Det som de saknar är bla pennor! Så jag kommer snart starta en insamling. Oj, villket långt inlägg detta blev, förlåt. Summan av kardemumman är att du är en hjälte, och om jag hade dig som vän så vore jag lycklig!

  22. Marcus Sundman said, on april 16, 2010 at 23:46

    Hej igen George!

    Jag rekommenderar starkt att du läser; http://www.bokkilden.no/SamboWeb/produkt.do?produktId=4864767&ept=2&pid=200061&gclid=CMCnwb-ljKECFQIsDgod5yf7Rg

    Det var Regine Stokkes sista önskan. Att hennes blogg skulle ges ut i bokform. Och nu blev den sann. Det var hon som fick mig att öppna ögonen. Jag önskar dig det bästa.

    Kram från Oslo!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: