George med Liemannen bakom axeln

Det finns en vishet i klyschor…..

Posted in survivaL by georgeschottl on mars 15, 2010

En ny studie visar att ungdomar som överlevt en cancersjukdom är mindre nedstämda och har högre livskvalitet än jämnåriga, friska kamrater.

Jag kan hålla med i den teorin, ibland får jag frågan om hur jag alltid kan vara så postitiv, så glad och så full av djävlar anamma…
Studien är enligt mig självklar, det är ju självklart att man mognar och utvecklas i en cancer-resa….
Det som inte dödar, det härdar…..den klyschan funkade på mig.
Jag överlevde den mardrömmen 1996, 10 år senare kom en ny mardröm i och med mitt Mesotheliom.
1996 hade jag redan gått igenom mitt första elddop, min första prövning gällande cancer.
Jag hade haft ont i magen länge, efter ca 5 månaders smärtor uppsökte jag akuten i Malmö, 5 dagar senare får jag permission för att förbereda mig på att bli opererad. För att operera bort min högra njure!
Jag hade fått min första cancerdiagnos!

Klarcellig Malign Njurcancer…..nu i efterhand också en sannolik orsak av asbestexponering enligt
Yrkes & Miljömedicinska kliniken i Göteborg.
Jag hatar asbest!

Efter den diagnosen har jag stått stadigare på jorden, inte tagit saker för givet, i etiska val har jag  valt det alternativet som hjälpt majoriteten.

Så att unga som genomgått en cancerhistoria är lyckligare och stabilare är inte konstigt, en hotfull situation som tvingar fram tankar om döden, bortgång, kärlek, saknad gör att man mognar som individ snabbare än de som lever livet på en räkmacka.
Motgångar föder styrka, så enkelt är det!
Kanske var det därför  jag klarade av att hantera nästa cancerdom bättre, denna canceromgången har ju slitit hårt på min kropp.
Jag slåss ju egentligen inte mot min cancer, jag slåss mot skadorna från cellgiftsbehandlingen, från bieffekterna av det som räddade livet på mig!

Hur kan man utvecklas bättre och snabbare samt bli en mer mogen, balanserad och lyckligare person UTAN att behöva drabbas av cancer eller andra stora motgångar, sorg och panik skall väl inte behöva vara en katalysator för personlig utveckling?
Lista ut den lösningen så har ni nästan kommit fram till svaret på ”meningen med livet”

Vem hade jag varit utan dessa erfarenheter?
Hur hade min personlighet varit om jag inte genomlevt min cancer-resa?

George

Annonser

14 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jessika said, on mars 15, 2010 at 21:59

    Det är frågan. Kan man utvecklas som person utan att genomgå stora personliga motgångar? Själv skulle jag gärna ge bort mina enskilda erfarenheter om jag fick bli frisk. Samtidigt vet jag inte vilken person jag skulle vara om jag skulle vara utan de senaste åren.

  2. gladmymlan said, on mars 15, 2010 at 23:21

    ja, själv ”utnyttjar” jag andra människors livserfarenheter, för att förstå lyckan bättre. Genom att läsa ex din blogg, andras bloggar där människor har kämpat sig igenom eld och vatten…det är väl så klart inte samma sak som om man upplevde det själv, men jag känner att jag ändå utvecklas något enormt. Mina problem blir väääldigt små… och just cancer har smygit sig in lite i livet med då en väldigt nära vän till mig drabbats…genom att se och vara nära i det läget, inser man livets förgänglighet…på nåt vis har livet fått en helt annan mening. förr kanske jag kände det var viktigt hur man såg ut…nu är jag glad att jag ens existerar..man prioriterar annorlunda helt enkelt…
    men visst är det i en form så, att utan regn kan man inte njuta av solsken…en rik människa som alltid varit rik, förstår inte upplevelsen av att inte ha pengar, utan är ungefär lika som en människa som inte har så mkt pengar. men däremot är det lite magstarkt av själva Livet, att ge en dödsdom, för att man ska uppskatta livet bättre. Det hade väl räckt med en tumör i njuren för att du skulle förstå livet på ett helt annat sätt…..
    vi pratar mkt om det min vän och jag, om meningen, varför varför? en del drabbas så hårt medans andra inte drabbas alls…märkligt.

    men det är i varje fall det fina med bloggar, dom GER någonting ( förutsatt att man inte sitter o läser hypade 14åringars modebloggar då)
    det är väl kanon att man kan dra ”nytta” av cancern, genom att berätta om den, berätta om farorna med asbest, berätta om alla känslor och tankar man har….

    följde en blogg som heter ”sabinas kamp” förra året, hon hade en malignt melanom i svår vidrig form…hon lärde mej mer än jag skulle någonsin lärt mej på tio år.

    en mening hon hade som etsat sig fast:

    – fredagskväll med tacos och Lets dance…hur har jag inte alltid älskat det här?” hon förstod så väl, meningen med lyckan i det vardagliga…det försöker jag tänka på när barnen är gnälliga och inget är bra…vardagen har alltid en guldkant……

    kram på dej!

  3. Inger Nilsson said, on mars 16, 2010 at 00:14

    Jag förstår vad du menar. När jag blev sjuk och överlevde tänker jag och ser livet på ett annat sätt.

  4. Stina said, on mars 16, 2010 at 04:11

    Hej George!
    Först så vill jag tacka för en utmärkt blogg. Nu till min fråga. Jag bor i USA och här över får de som blivit utsatta för asbest stooora skadestånd. Hur ligger det till i Sverige, har du ingen chans till ersättning för det som du blev utsatt för?

    • georgeschottl said, on mars 16, 2010 at 10:50

      Nej, vi har inte det massiva skadeståndssystemet i Sverige, på något sätt känns det bra som Svensk, men som drabbad hade det varit lättare att inte behöva oroa sig för ekonomin också.
      Pengar hade inte gjort mig lyckligare, bara mindre orolig…
      George

  5. Ima said, on mars 16, 2010 at 09:34

    Hade ett samtal med min chef häromdagen.
    Jag fick min cancerdiagnos för ganska precis ett år sen och jobbat lite sen december.
    Min chef sa just så: Tänk om alla som jobbar kunde ha ett uns av din glädje, kraft och styrka. Att ha gått igenom det du har gjort med ”ett leende på läpparna” och ett enormt stort hjärta.
    För mig var det också andra gången att drabbas av cancer.
    Så visst, jag tror också att motgångar föder styrka.
    Idag är det dags för en ny koll, av ny knöl.

    Njut av solen strålar och fågelkvitter!
    Det är ljuv musik!

    • georgeschottl said, on mars 16, 2010 at 10:47

      Det hjälper att vara lite envist positiv!
      En ganksa enkel mening men ett svårt sinnestillstånd.

      Du har det!
      Grattis

  6. Tuvan said, on mars 16, 2010 at 15:47

    Store George

    Du har så rätt tycker jag….. du äger en sådan stor styrka o utstrålning, jag tror på själens läkande effekt… tror på din kärlek till andra o deras kärlek till dig, ger dig styrka att genomlida detta helvete med alla dina sinnen (mestadels) positivt öppna?

    Har ingen cancer (tackar tacksamt), men vet att min tuffa barndom, törnerna i livet, lärt mig att ta vara på alla små guldkorn som man hittar överallt dagligen.

    Vet att jag varit en kärleksfull, omsorgsfull, nyfiken mamma, fru, vän o arbetskamrat.
    Vet att min envishet genom alla svårigheter….hjälpts av humor…
    Vet att min sjuka, skadade, utslitna kropp….. gör mindre ont… med kärlek o glädje.
    Vet mina nära o vänner tycker jag är bra….. rolig, glad, positiv… men även bär sorg.
    Vet att FK… tycker jag är en envis, ifrågasättande j-vel….. men vänlig, ha ha.
    Vet att det är inte fel att ibland känna stor sorg, ilska, men låter (utnyttjar) detta bara till att ge mig näring till mera jävlaranamma-energi, ha ha.

    Alla dessa känslor, alla dessa gulkorn jag har…. dom som så många andra inte ser… dom som så många andra inte uppskattar…

    Naturligtvis, förstår jag detta inte är jämförbart med att ha en ”lieman” hängande på axeln…
    Men, det jag menar är att….Tyvärr, tror jag att vi måste sett andra sidan, för att uppskatta livet till fullo.
    Fast jag har gärna fel.. för jag önskar alla denna upplevelse.

    Stora guldkornskramar till dig o din fina Sara

    PS….. måste bara få detta ur mig: JÄVLA ASBEST….

  7. Isabelle said, on mars 16, 2010 at 16:27

    Tack, George, för många kloka ord än en gång.

    Tack vare dig, din blogg och Himlen kan vänta, känner jag att jag tar vara på mitt liv lite bättre än tidigare. Är också mycket nära anhörig till en drabbad (av obotlig cancer) så vi tvingas leva och ta vara på varje dag som går…

    Tack för en underbar blogg!

  8. Jenny said, on mars 16, 2010 at 18:44

    George,

    Jag vet inte huruvida du har funderat på att kräva de ansvariga på ersättning för att du som värnpliktig blev exponerad för asbest eller ej. Jag vet heller inte om du har fått någon ersättning.

    Jag vet dock att det är möjligt. Jag har en i min bekantskapskrets som gjorde lumpen och tvingades ut på någon övning trots att han var sjuk. Begreppen är totalt okända för mig så jag nöjer mig med övning. Tjugo år senare blev han sjuk och det i njurarna, resultatet blev ett antal år i dialys och därefter en njurtransplantation. Njurskadan kunde härledas till det tillfälle i lumpen då han sjuk tvingades ut på övningen. Det hela låter inte solklart men han fick en ersättning som dock inte var gigantisk men väl på ett par hundra tusen kronor vilket betalar en hel del räkningar.

    Hälsningar från Jenny

  9. Helen said, on mars 16, 2010 at 20:07

    Vart hittade du den studien George? Jag funderar på om den även gäller för barn, med tanke på att jag är ett av alla de barn som överlevt en leukemi, som jag fick 1990 då jag var 9 år.

    • georgeschottl said, on mars 16, 2010 at 21:19

      Hej Einar Studien presenterades av en komptetent lkar p MAS i Malm…Jarek heter han, Jarek var insatt i vilka alternativ det fanns fr patienter i livets slutskede, och drmed presenterade han informationen fr mig samt skrev ett intro-brev att jag var lmlig som studie-kandidat! Min tacksamhet gentemot Jarek r sjlklart enorm, hans brinnande intresse och engagemang fr vilka ”sista chansen” alternativ det finns r ju bidragande till att jag idag kan skriva dessa ord till dig… George

  10. Jessika said, on mars 17, 2010 at 14:14

    DET har jag ju lärt mig mycket om, att ur bräcklighet föds en ny uppskattning för det mesta i livet. Sånt som jag aldrig såg innan jag blev sjuk framstår nu i all sin härlighet, även om det så bara rör att jag ser fåglar ute, blommor i rabatterna. Skrattar åt något. Mitt liv behöver inte längre fyllas med enorma mängder spännande saker, och jag klagar inte längre över sånt som väder. Först nu förstår jag innebörden av carpe diem. Det är NU och bara nu inte imorgon.

  11. Anna-Julia said, on mars 18, 2010 at 14:17

    Tack för mycket mycket kloka ord!
    Jag tycker, precis som flera andra, att du har så rätt, för att kunna uppskatta guldkornen i vardagen måste vi ha sett allt det där andra. En mycket klok person sa till mig vid ett tillfälle att sorgen gröper hål i hjärtat, ett hål som sedemera kommer fyllas av glädje och lycka. Jag tycker att liknelsen är så fin och tänkvärd.

    Ibland tycker jag att mina jämnåriga är så materialiistiska och så fokuserade på att bli lyckliga att de missar just de där små sakerna som verkligen är guldkornen i vardagen. Ibland känner jag mig som en gammal tant. Jag var död när jag föddes, ingen andning, ingen hjärtaktivitet. Efter 10minuter av återupplivningsförsök lurade jag döden och började andas för egen maskin. Min mamma brukar påstå att jag har en extremt stark livsvilja som utan några större men började leva, tog min revanch. Ingen trodde att jag ens skulle bli 1månad, aldrig kunna prata och/eller leva ett normalt liv. Idag är jag dryga 20, började prata när jag var 1år och har aldrig varit tyst sedan dess (hihi). Jag har inga större men av min episod som död, visst nerverna i vänster axel tog lite stryk under själva förlossningen, men vad sjutton, man klarar sig bra med 1½arm. Men jag har fått kämpa för att få andra människor att förstå att jag klarar mig bra utan min arm. Att jag inte vet hur det är att ha två fungerande armar. Att det är totalt lönlöst att försöka få mig att stå på händer/hoppa bock etc. för det kommer aldrig gå. Men jag försökte i alla fall stå på händer och hoppa bock, med vrickade handleder som resultat….
    Den livserfarenheten jag har, dels efter min tunga start men också efter en uppväxt med en mycket mycket sjuk mamma, är något jag faktiskt är glad att jag har. Periodvis har det varit extremt tungt både fysiskt och psykist, men idag, jag ser det som en ”förmån” att jag fått se saker och lära mig så mycket om livet redan i unga år. Visst hade jag fått välja så hade min mamma varit frisk och jag hade inte varit död. Men nu fick jag inte välja och då är det bara att göra nått bra av det ganska pissiga utgångsläget.

    Jag har verkligen lärt mig uppskatta de små sakerna. Pojkvännen som skiver: till min fantastiska Anna på en av de första sidorna i sin doktorsavhandling. Att sitta en eftermiddag och bara stirra ut i havet, dricka thé, äta vaniljbullar och bara ha det gott. Att en fredagkväll titta på på spåret med en vän, prata om allt och lite till. Att få frukosten serverad med nykokt te, rostade mackor med marmelad. Ja allt det där man ibland tar så förgivet.

    Men det jag egentligen vill säga är att jag är så imponerad av din styrka, ditt mod, din förmåga att se de små sakerna etc. Jag följer din blogg slaviskt, funderar ofta på vad du skriver och försöker använda mig av det. Jag tror, precis som mymlan skriver, man kan lära sig så mycket av att läsa om andras erfarenheter och inte göra samma misstag en gång till.
    Så tack för en underbart bra blogg! Tusen och åter tusen av kramar tiill dig och din Sara.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: