George med Liemannen bakom axeln

Gubbe…. samt tankar om att hantera döden…

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 26, 2010

Idag tänker jag på två av kommentarerna jag fått, den ena klargör tydligt att jag är en gubbe!
Dock så är det visst en trevlig gubbe  för jag är enligt kommentaren även en klok gubbe…..40 år gammal gubbe…
Sara skrattar vilt och ligger på golvet för hon får inte luft av att hon skrattar så mycket åt mig….gubben…..
Mellan de hysteriska gapflabben och frustningarna från Sara så hör jag bara…gubbe…klok….fnitter…

”Kloka Gubben, det är vad du är. Gillar dina formuleringar och ditt sätt att dela med dig på.
Kramar Elin”
Tack Elin, jag uppskattar dina ord!
(För att hämnas på Sara så säger jag bara, Saras fisar luktar värre än hundarnas….HA)

Den andra kommentaren har ett större djup och effekt.
Hur man hanterar döden!

Jag har ju engagerat mig i Lungcancerförbundet Stödet, i den föreningen finns patienter och anhöriga som medlemmar.
Man lär känna så många människor i cancervärlden!
Men många dör!
Människor som påverkar min egen bild av världen, man lär känna människor som man beundrar och känner starka band till.
Men många dör!
Så har det varit från diagnosdagen och så är det idag, även med arbetet i Stödet men även i mina andra ”kontakter” med omvärlden!  Från avdelningarna jag legat på, till vänner på jobbet, till personliga vänner….
Att många av dem dör!
Jag har lärt mig att komma ihåg alla dem som påverkat mig som riktiga vikingar, som de hjältar de verkligen är! Som de riktiga hjältar de var!

När jag började formulera min tankar i bloggform så hade jag en dialog med mina sköterskor (Ing-Marie & Helen) och mina två ”huvud-läkare (Ronny och Lars) om hur deras arbets-situation är i relation med döden.
Deras yrke som sköterskor och läkare är ju klart skrämmande, de kommer i kontakt med människor som de får en relation till.
Det ingår i deras jobb att lära känna patienten, ibland går det riktigt snett i relationen!
Ibland går det så pass illa att de får en nära och vänskaplig relation, trots att det är med viss sannolikhet att den relationen kommer att avbrytas av döden.

Bland mina frågor till den var hur de hanterade att deras patienter avled, och just att de ibland får en nära kontakt med patienten som gör det så oerhört mycket svårare att hantera när patienten avlider.

Gemensamt för svaren hos dessa fyra personer var att man MÅSTE lära sig hantera det, att bara stunta i det och tro att man klarar av den arbets-situationen går inte.
Att de inte hade samma sätt för att hantera problemet är inte så konstigt, alla individer finner sitt eget sätt att hantera dödens närhet och påverkan.
Jag börjar förstå Er arbets-situation!

Tack vare deras svar på hur de hanterade dödens påminnelse hela tiden klarar jag av att fortsätta mitt bloggande, att fortsätta med mina kontakter med väldigt sjuka människor.
Men det är svårt att hantera att människor försvinner bort.
Jag har just arbetat med att lägga fram en ny typ av struktur för Lungcancerförbundet Stödet så att det inte blir stora problem när engagerade medlemmar går bort.
Nu under senaste 12 månaderna har 7 aktiva engagerade medlemmar som gjort en enorm arbetsinsats avlidit, detta är svårt, väldigt svårt! Och smärtsamt!

Men det gör fortfarande ont, fruktansvärt ont när folk faller ifrån.

George

6 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Lena said, on februari 26, 2010 at 22:18

    Hej George!
    Har följt programmet ”Himlen kan vänta” och även din blogg under en tid och måste säga att människor som du är värda all beundran och respekt för hur man hanterar ett sådant tillstånd som du och dina nära befinner sig i. Jag själv som vad jag vet är fysiskt frisk idag finner genom personer som du en större tacksamhet till livet och vardagen och är därför skyldig dig ett stort tack för att du orkar dela med dig av allt du går igenom. Framförallt så är det så att när man når en grad av insikt så slutar man att ta väldigt mycket för givet och är istället tacksam för allt det man har idag.
    Mina varmaste tankar till dig och din familj och tack för allt gott du sprider /Kram Lena

  2. Jessika said, on februari 26, 2010 at 22:24

    Jag har, av överlevnadsskäl, slutat engagera mig i stödföreningar. Jag har träffat och blivit god vän med 9 ”medpatienter” på olika specialistavdelningar. De flesta har haft ovanliga diagnoser som jag själv, vi har alla vetat oddsen men efter fem begravningar… Då slutade jag försöka bli så engagerad i… ja, det är kanske fegt men på den senaste begravningen då kändes det bara att jag orkar inte en till begravning. Ändå har min bästa väninna leukemi som kan bli dödlig närsomhelst och mitt löfte till henne är att jag ska följa henne hela vägen ut. Och samma sak.
    Jag har själv accepterat att jag kan dö av t ex infektioner. Jag är just utskriven efter nästan ett halvår på sjukhus. De kan inte ordna det som är fel, jag har för många systemstörningar, de kan lindra och behandla symtom. Men på något sätt lyckas jag inte acceptera att andra som jag håller oerhört nära också kan dö.

  3. Karin said, on februari 27, 2010 at 00:27

    Det som skrämmer mig är att jag inte kommer ihåg namnet på alla de sjukhuskompisar som avlidit de >10 år som jag varit sjuk. Personerna kommer jag så väl ihåg men namnen bleknar i och med att nya med samma sjukdom dyker upp. Vissa har ju blivit så nära vänner till mig. Blir så sorgsen över hur svårt andra har det. Jag mår ju skapligt trots allt just nu. Känns så orättvist. Är så oerhört tacksam över att jag mår bättre. Kan leka och krama på min barnbarn. Njuter av var dag som bara flyter på.
    Känslorna åker verkligen berg och dalbana.
    Tack för din fina blogg

  4. Anette said, on februari 27, 2010 at 14:05

    Det där att hantera döden är svårt,jag brukar tänka på dig som en styrkans man när jag faller ned i mitt djupa hål,jag blir så trött på mig själv,jag VILL se allt det fina och njuta av det,jag VILL vara tacksam för varje dag jag har med mina fina barn och man,jag VILL njuta av nuet men ibland är jag liten,rädd och svag och då faller jag igen,det är en ständig balansgång och då tänker jag på dig och din familj,så stark du verkar,Jag vill också vara stark,jämt!Känns som livet är en berg o dalbana,upp och ner,usch! jag blir alldeles yr av all utförsåkning.Många Helgkramar från Tant Anette

  5. Maria said, on februari 27, 2010 at 16:52

    Tack för inlägget George! Hantera döden för att man måste det, låter som ett klokt förhållningssätt, men ack så svårt… Tack för att du fortsätter blogga om glädje och allvar i en kaotisk blandning!

  6. Ingela said, on februari 27, 2010 at 19:50

    Som admin på ett cancerforum, har jag många gånger funderat på vad jag håller på med. Borde jag helt se åt ett annat håll? Är jag knäpp som håller mig kvar i cancerlandet fast jag just nu är sjukdomsfri? Kanske det? Det knepiga är ju att svaret på livets gåtor aldrig finns där i förväg…

    Jag försöker göra som du, dvs minnas våra änglar som dom hjältar dom är och var. Och jag inbillar mig att jag betyder något bara genom att finnas där, även när det är som mörkast. Men det är svårt. Och det gör ont. Man får så otroligt nära relationer med en del. Och samtidigt är det ju också precis det som är en del av drivkraften. Att det ger så mycket.

    Kram Busan


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: