George med Liemannen bakom axeln

Icke kompatibelt!

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 25, 2010

Från diagnosen jag fick på UMAS avd Medicinen 4 fram till att jag fick mitt sista besked i Maj 2007 att det bara fanns pallitativ vård kvar fanns det ständigt i mina tankar två saker!
Två konstanta tankar!
Nummer 1 var löftet till Sara, att vi skall leva tills vi blir gamla och jaga varandra med vattenpistol på ålderdomshemmet!
Nummer 2 var vetskapen att jag snart skulle dö!

Dessa två tankar är ju inte kompatibla, det förstår vem som helst!
Ena tanken förutsätter ju ett långt liv, den andra tanken bekräftar att min återstående tid är räknade i månader!
När det till och med på mina sjukintyg står Palliativ vård och jag såg ordet palliativ i skrift (jag ringde min läkare och begärde att det aldrig skall stå palliativ i något av de nästkommande och framtida sjukintygen, vilket jag också fick igenom, att det sedan blev lite rörigt på FK fick jag hantera senare) så kom verkligheten rusande som ett lok (vi vet ju numerar att verkligheten är ganska justerad)

Dessa två tankar hade kapaciteten att förstöra min dag, min tankeprocess så jag valde att välja bort den ena tanken, låter konstigt eller hur?
Jag FÖRSÖKTE välja bort den där tanken om döden, jag valde medvetet tanken, löftet om vattenpistolen och ålderdomshemmet.
Det kändes konstigt att jag av alla personer på något undermedvetet sätt censurerade mina egna tankar, jag som HATAR censur!
Åsikter och tankar får aldrig censureras…..
Min far och hela hans sida av familjen har riskerat sina liv för tanken om yttrandefrihet! Så det ligger i blodet hos mig att aldrig censurera!
Men vad gör jag?

Censurerar mig själv!!!
Censurerar mina egna tankar!
Det är mycket man kan tillåta sig för att överleva!
Det är mycket man tillåter sig själv att göra för att hålla ett löfte!

Att försöka se de fina sakerna i livet, det som gör en oövervinnerlig, det som gör en till stål-mannen eller stål-kvinnan!
Välj bort att se det som gör tillvaron nattsvart, välj att se det vackra, det roliga!
Välj att se det kärleksfulla! 

Anna J och Lilla H, jag ser Era vackra ord, era vackra bilder och era vackra ögon.
Jag ser Er som ni vill att vi skall se Er!

Jag vill se Er som ni vill bli sedda!
Men absolut mest av allt vill jag se resultat som gör er Bättre och Friskare!

George

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. magnus said, on februari 25, 2010 at 20:32

    dinna tankar är så kloka, din kunskap borde ingå i sjukvårsutbildningen.jag tror att ett problem sjukvården är att se hela människan och att man bara ser den sjuka delen inte den friska. empati är en bristvara i detta samhälle. önskar dig och sara och hundarna allt bra.mvh magnus.

  2. Therese said, on februari 25, 2010 at 20:54

    Hej George

    Du skriver så klokt, När jag först fick reda på att min cancer spridit sig tilll min hjärna trodde jag att jag skulle dö vilken sekund som helst jag vågade inte vara ensam ifall något hände mig. Men succetivt lär man sig på något konstigt sätt att leva med tanken att livet kan ta slut när som helst, så det är bara att ta vara på livet. Man lever ju här och nu det är ju det som räknas. Och att tänka positivt tycker jag är bästa medicinen.

    Du ska bara veta att du ger mig så mycket styrka och hopp, jag är bara 26 år gammal men jag ska klara denna skitsjukdomen och leva många år till..

    För visst är det så George att hoppet är det sista som sviker en..

    Många kramar till dig

  3. Jessika said, on februari 26, 2010 at 00:28

    Man ska inte underskatta krafterna som släpps lösa när man inser att ens liv är hotat.
    Även när statistiken är förgrymmande dålig så ser man sig alltid i den lilla procentdel som överlever, människan förefaller oförmögen att ge upp. Och det är bra. Många tror det. Många säger (till mig) att om den hade drabbats av (lika) svår sjukdom så hade den bara gett upp. Och det törs jag sätta mitt hus på att det skulle de INTE göra. Ingen jag vet lägger sig ner och ger upp, alla kämpar på ett eller annat sätt vidare. Och kämpar gör man, med näbbar och klor.

    Men förr eller senare, när det mest akuta hotet av överståndet, då måste man tänka alla andra tankar. Oavsett om man vill eller inte.

  4. annika said, on februari 26, 2010 at 11:23

    När jag fick min cancerdiagnos var det nåt som hände i min hjärna, det fanns liksom inte att jag skulle dö, jag tillät bara positiva tankar. Det trodde jag inte om mig själv!! Likaså tillät jag inte att någon tyckte synd om mig, det var nog det allra värsta. Jobbarkompisar som grät, då blev jag arg! Jag skulle inte dö!!! Nu lever jag för dagen och är lycklig med det. Man kan gå och bli överkörd av en bil också. Att läsa din blogg är rena terapin för mig. Tack George. Annika

  5. Annette Axmacher said, on februari 26, 2010 at 13:02

    Tack George. Underbart vackert.

    Kramar till dig och Sara,
    Annette

  6. Ingela said, on februari 26, 2010 at 15:35

    Det är bara att instämma i de andra kommentarerna. Du är så klok, George. Och du, Lilla H och Anna har alla tre verkligen förmågan att i nästan ofattbar omfattning sprida tröst, hopp och kärlek omkring er.
    Kram Busan

  7. Eva Berglund said, on februari 26, 2010 at 18:26

    Kan bara säg:
    Jag har läst och tar till mig det du skriver, du kloka man.
    Kramar till er båda.
    Eva B

  8. Monica said, on februari 26, 2010 at 19:01

    Hej Du inspirerande George!
    Jag såg några avsnitt av ”Himlen kan vänta ” och du liksom övriga medverkande i programmet gjorde stort intryck på mig. Eftersom jag kör igenom Gårdstånga dagligen till mitt arbete som arbetsterapeut på en vårdcentral så fanns du ofta i mina tankar.
    Hittade din blogg och har sedan följt denna samt rek. den till många. Det du beskriver att bemötandet hos vårdpersonal är oerhört avgörande har ALLTID varit prio 1 för mig. Många gånger har jag känt för att lämna en kommentar på alla kloka och inspirernade tankar du delat med dig av. Idag är första gången jag svarar – kanske för att jag just idag fick höra av en av mina patienter (som jag känt i 4,5 år) har fått cancer. Jag grät, när hon gråtande berättade att hon fått diagnosen i onsdags. Denna kvinna har varit hårt prövad i många år. Kanske oproffsigt att gråta, men eftersom vi tidigare skrattat så mycket ihop, så tror jag inte att det är fel att gråta ihop. SKa man arbeta i vården
    förutsätter jag att man har förmågan att se, känna och lyssna på människor. Det svåra är när man har kollegor (oavsett profession) som inte har tillstymmelse till dessa förmågor.
    Du inspirerar otroligt mycket och jag önskar att all vårdpersonal började sin dag med att läsa din blogg.
    Tack George – Du tillsammans med många många andra (bla de du nämner i dina bloggar) skänker oss andra enormt mycket.
    Carpe diem
    Monica

  9. Elin E said, on februari 26, 2010 at 20:17

    Kloka Gubben, det är vad du är. Gillar dina formuleringar och ditt sätt att dela med dig på.
    Kramar Elin


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: