George med Liemannen bakom axeln

Livet med cancer

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 23, 2010

Hur beskriver man livet med cancer?
Hur förklarar man bäst hur det är att leva med cancer?
Hur förklarar man bäst hur man skall leva med cancer?

Vi börjar med den mentala inställningen! Basen i hur man hanterar skitsjukdomen…
Det kommer fler avsnitt om livet med cancer….

Det finns så många cancer-George, en cancer-George för alla de olika situationerna man möter i cancerlivet.
För varje moment i livet från diagnosen fram till idag så gällde det att anpassa mig, att omforma mig själv för att möta de utmaningar och speciella påfrestningar som jag utsattes för.
Dessa olika tillstånd är mina cancer-george, mitt sätt att förändra mig själv beroende på hur väl min kropp hanterade behandlingen och beroende på hur min cancer utvecklades.
Precis som en person utvecklas från barndomen var jag tvingad att utveckla och förändra mig själv för att hantera sjukdomens påfrestningar.

Det finns en George som hanterade beskedet/diagnosen om cancern vars uppdrag var att hantera uppgifterna om att jag inte hade så lång tid kvar att leva.
En annan del av uppdraget var att hantera informationen som höll på att knäcka mig, informationen som fanns på ”stora stygga internet”.
Innan jag blev sjuk så var min första tanke när jag vaknade på morgonen om Sara och vårt underbara liv.
Varje natt EFTER diagnosen vaknade jag ca 15-20 gånger och den enda och första tanken som fanns var att medelöverlevnadstiden är 8 månader för Mesoteliompatienter.

Denna George var bara fokuserad att klara av att leva så pass länge att jag skulle VETA att Sara skulle klara sig.
Denna George:s uppgift var att bygga upp en enorm styrka för att hantera miljön som cancern och beskedet om min nära förestående död skapade åt mig.
Att sticka huvudet i sanden hade inte fungerat, då bygger man inte upp det nödvändiga hatet mot cancern, att sticka huvudet i sanden är en flyktväg bort från cancern.

Jag var tvungen att möta min hatade fiende i full kontakt, ta reda på hur fienden fungerar, hur den kommer att döda mig, hur den kommer att påverka mig, ingen information om fienden är för liten!
Kunskapsinventeringen om fienden är sann, Sun Tzu , militärstrategen som levde ca 500 år före Kristus skrev att man skulle lära känna sin fiende, även i kriget mot cancern är kunskapen om fienden av största vikt.
Devisen ”Kunskap är makt” är otroligt sann i kampen mot cancer, i kampen för överlevnad.

Det finns en annan George, en George som upprätthåller humöret och livsglädjen! Den George finns alltid för min egen skull, en sorts självhjälp till hur man inte tappar fotfästet, men även för att hjälpa omgivningens rädsla för mitt öde. Ett gott skratt förlänger livet, och jag försökte hitta så många skratt jag kunde hitta, tårarna fanns där alltid, men skratten var viktigare att hitta!
Denna George är den riktiga George, det Jaget som är det riktiga JAG!
Detta  Jaget höll på att kvävas av cancern men hittade tack vare allt stöd från Sara, familjen och mina vänner alltid ett skratt, ett leende och livets glädje! (Pappa, du är bäst, det får du aldrig glömma!)
Tack Boberg, Wessfeldt, Esser, Lindström, Wiklund, Iveberg och Savage Jones, tack för att ni alltid finns där….

Det finns ytterligare en annan George, en George som var så pass fokuserad på att klara sig igenom alla smärtfulla procedurer och motgångar.
En George som tog bort så många känslor som möjligt som inte var funktionella i kampen för överlevnad, vilja, glädje, hopp, kärlek, tron, envisheten var det som var tillåtet!
Förtvivlan, sorg och panik fick ej finnas, detta var tillstånd och känslor som ej var godkända av min hjärna!
Dessa tillstånd skulle förtryckas, de skulle låsas in tillsammans i det där rummet i skallen där man låser in smärtan och allt annat som gör ont!
Allt som gör livet svårare, som gör livet mörkare och mer smärtsamt är inte accepterat, det är förbjudet! Det enda som skall finnas kvar är viljan att Tänka Goda Tankar, att Göra Goda Ting, att överleva!

George

Annonser

18 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ewa Larsson said, on februari 23, 2010 at 17:44

    Fantastiska ord!Tack!Nu är det bara att leva upp till dem vilket är svårt ibland.Just nu känns jobbigare än någonsin att vänta på PET-kamran och vad den hittar.Jag vill både ha kakan och äta upp den.kram ewa

  2. Tuvan said, on februari 23, 2010 at 17:51

    Trots du är så otroligt bra på att beskriva, vad du gått/går igenom…. Store Man… så förstår jag…
    ATT min inlevelse av/i dina ord endast är en pytteliten mikroskopisk del av det hela.

    Om du orkar… låt inte alla medmänniskor gå miste om din lärdom?
    Om du orkar… gör slag i saken o skriv din bok?
    Om du orkar… åk ut o föreläs om dina upplevelser?
    Om du orkar… så har du så mycket att lära oss andra?

    Uppmuntrande, smärtstillande kramar till dig, Sara o vovsen.

  3. Helena said, on februari 23, 2010 at 19:03

    Hej!
    När jag första gången såg programmet Himlen kan vänta var det svårt.
    Hade precis förlorat mamma i cancer som hon, utan någons annan vetskap än sin egen, haft i flera år o valt att inte behandla. När vi anhöriga fick veta att hon var sjuk hade hon 5 månader kvar att leva men vi var hoppfulla o trodde diagnosen såg ganska bra ut efter det hon valde att berätta… Vi förlorade mycket tid som vi bättre kunnat ta vara på om vi vetat mera! Det är 1,5 år sedan.
    Jag lovade mina barn efter min mammas död att om jag någon gång skulle bli sjuk så skulle jag aldrig luras o inte berätta sanningen för vi upplevde alla hur svårt det kändes o inte ha fått funnits där för henne…men trots allt var det vägen hon valde.
    Hon ville inte att vi skulle oroa oss för henne.
    Jag o mina barn reste till Turkiet i september o fick salmonella. Därefter fick jag svininfluensan o blev mycket sjuk. Hamnade på infektionskliniken där man efter mycket om o men hittade en tumör i tjocktarmen. Den 18e december kom så beskedet att det spritt sej till levern.
    Så fick vi då veta att detta är obotligt o kanske går att bromsa med cytostatica.
    Är nu, i morgon, inne på min 3e omgång o tänker att det bara MÅSTE funka!!!!
    Så kom då reprisen på Himlen kan vänta.
    Nu såg jag allt fån ett annat håll. Mitt eget!
    Tack snälla, alla ni som fanns med, för ett underbart o trots allt HOPPFULLT progam!
    Igår när min son var ensam hemma fick han telefon från en bekant. Den personen sa att
    han ska förbereda sej på att jag dör för då gör det mindre ont när det händer!!!!
    Usch, jag finner inga ord bara ilska!
    Du skriver att det bästa sättet att inte dö är att LEVA och det gör jag även om, som du förstår, allt känns vidrigt.
    Önskar dej o Sara en skön vecka o allt gott!
    Kram
    Helena

  4. Johan said, on februari 23, 2010 at 19:07

    Mycket bra skrivet George!

    fattar inte hur den här lilla obefintliga skitsjukdomen kan tro att den kan besegra oss,när ska den inse att den mött övermakten?

    Johan

  5. Mia said, on februari 23, 2010 at 21:10

    Jag känner igen mig i din framställning om de ”olika personer” man blir. Jag stängde ute det mesta som hände under ett par år runt beskedet att det är ett stort intet, helt blankt. Min man berättar om saker jag sagt eller gjort och jag har inte minsta tillstymmelse till ahaupplevelse. Helt tomt! Det måste vara självbevarelsedrift. Man klarar inte hur mycket som helst! Det jag minns är att jag aldrig gav upp (kämpa och tänka positivt – inte alltid helt lätt) och att den sjukvårdspersonal jag mötte var underbar.
    Jag är glad att du och din familj nu blickar framåt!
    Kram

  6. Carina Jönsson said, on februari 23, 2010 at 21:19

    Många, många kloka ord George (som vanligt).
    Jag minns som igår när vi var första gången på barnonkologen och fick veta att Andreas hade cancer, jag kommer aldrig att glömma det, den där sommaren 2007.
    Då säger läkaren till oss att vårt liv aldrig mer kommer att bli detsamma, det finns ett liv innan Andreas blev sjuk, ett liv under hans behandling, men det finns även ett liv efter när han är färdigbehandlad. Jag minns att jag tänkte, vad är det människan säger, vårt liv är slut, vår älskade son har fått cancer… Men det jag vet idag är att han hade rätt. (det har jag faktiskt också sagt till denna läkare, som är en helt underbar läkare, dom är så himla bra på att ta hand om hela familjen på barnonkologen).
    Man måste fixa detta, man har inget val, man kan inte trycka på en stoppknapp och hoppa av, det funkar inte så. Det gäller att kämpa, kämpa och åter kämpa. Det är ju du verkligen ett bevis på George, eller hur?!
    Jag säger inte att det är lätt, men det går, det måste gå. Än idag har jag mina stunder där man känner sig helt slut, framförallt givetvis inför kontroller. Men man måste lära sig att leva med det, att helt enkelt leva, för livet är en underbar gåva.
    Det är också en enorm gåva du ger till oss alla som följer dig och din Sara och era vovvar. Du ger oss så mycket, din kämparglöd tränger igenom skärmen, hopp, tro och livet. Tack George.
    Vintriga kramar från Carina (Andreas mamma)

  7. Okki said, on februari 24, 2010 at 00:45

    Du är så bra på att sätta ord på hur det är att leva med en cancer-diagnos.

    Den har ju så många olika ansikten.
    Den hoppfulla och den som tror på framtiden, vill vi ju vissa våra nära o kära.

    Men i bland, fast vi stretar emot, så hamnar vi i djupaste och mörkaste hålet.
    Men som du säger Kunskap är makt!!!

    Kärlek, styrka och mod till er!
    Okki

  8. Anita T said, on februari 24, 2010 at 09:58

    Snälla George det är sådana här berättelser som jag och många andra hade behövt läsa inför min brors sjukdom och bortgång. Vi är många som är i samma situation där det vore kanon att ha ”erfarenhetslitteratur” att tillgå för att förstå den sjuke bättre.
    Skriv, skriv din bok snart. Vi väntar!!
    Kram Anita

  9. AnniR said, on februari 24, 2010 at 10:10

    Underbara Människa! Jag brukar inte vara mållös men nu har jag svårt att finna ord för att beskriva vad Dina texter betyder för mig! Tack, stort TACK för allt som Du delar med Dig av! Varma hälsningar från ett kallt Gävle och en frusen Anni som dock blir varm i själ o hjärta av när jag kikar in här! Härlig onsdag till Dig och de Dina!

  10. Carolina said, on februari 24, 2010 at 13:23

    Du är helt fantastisk. Din fru likaså.
    Ni inspirerar och som sagt, du anar inte vad dina ord betyder och hur de påverkar mig och många, många med mig.
    Tack!

  11. Karin said, on februari 24, 2010 at 13:52

    Du ger så många styrka och ”klokigheter”. Undrar om du riktigt förstår vad dina ord gör ? Är djupt tacksam för att fått möjligheten att följa din blogg.
    Tack !

  12. Marianne Ljungberg said, on februari 24, 2010 at 19:39

    Underbart skrivet!!!Just sånt här jag behöver höra !!

  13. Sara said, on februari 25, 2010 at 10:27

    Hej George!
    Du beskriver så bra precis allt det där min Dan också gick igenom. Att liksom bli sjukdomen i alla människors ögon men vilja fortsätta vara Dan. Det är också svårt, näst intill omöjligt, för andra att förhålla sig neutral till förändringen.
    Tack för att du orkar sätta ord på det!

  14. Julia - Älska utmaningen! said, on februari 25, 2010 at 13:00

    Hej Georg!
    Jag ligger lite efter här, är på rehab på teneriffa en månad…
    Men såg att ni fick godkänt av etiska rådet, om du anar vilket glädjetjut det blev! Så härligt!!!
    Dina ord du skriver är så bra… Efter bara några dagar är på vintersol och alla människor man träffat med alla möjliga sjukdomar så inser man vikten av Goda Tankar! Vi skrattar så mycket här och peppar varandra! Trots olika sjukdomar som MS, ALS olika neurologiska sjukdomar, ryggmärgsskador osv så tror jag vi lever mer än andra…!
    Kramar från ett soligt teneriifa

  15. My said, on februari 25, 2010 at 17:20

    Det är märkligt att när man är frisk och inte har en djup sorg att förhålla sig till, så flyter liksom bara livet på alldeles för självklart. Jag stör mig på det, att inte alltid känna tacksamhet och vara närvarande i nuet. Det är som om att en liten portion sorg gör livet lyckligare. Inte så mycket svart och vitt som i ditt liv, men om man kunde pytsa ut lite till oss friska, skulle det nog vara bra och vägörande för alla och det skulle kännas förbannat bra att avlasta någon, att plocka bort några kilo ur en tung ryggsäck. Tack för att du skriver och beskriver hur det är, på riktigt.

  16. Maija said, on februari 25, 2010 at 20:58

    Jag blir så berörd av din text. Måtte du få leva kvar i denna värld och fortsätta sprida den kunskap och erfarenhet du har. Tack! Tänk att en människa är så många människor i en och samma skepnad. Att livet är så många liv i ett och samma liv. Det du delar med dig av så värdefullt för alla oss som kanske inte själv direkt är drabbade men de flesta av oss, inklusive jag, har eller har haft någon som vi älskar – kanske en en syster, en vän, en bror, en svåger, en mor eller en far eller annan släkting som har drabbats. Jag är glad och imponerad av det du gör och delar med dig av. Det påverkar och berör. Inte vet jag om det spelar någon roll men jag vill dela med mig av ”min” dikt om livet, skriven av Per-Erik Michanek. Det kanske var någon som menade väl – när vi fick vår kropp och själ? Kram och lycka till med ditt liv, så ska jag försöka ta hand om mitt!
    LIVSSPEGEL, Per-Erik Michanek

    Att vara till och känna liv, är inget dåligt tidsfördriv.
    Det är att höra och att se, det är att sörja och att le.
    Det är att frukta och att våga förnimma blodets låga.

    Det är vår, sommar, höst och vinter, det är doft av mull och hyacinter.
    Det är åska, regn och stormigt hav.
    Det är bröllop, dop och sorg vid grav.

    Det är skogar, berg och sol på sjöar, vida slätter och gröna öar.
    Det är rikedom, och nöd och brist, det är att komma först och sist.
    Det är arbetsdag och vilodag, smekningar och hårda slag.

    Det är allt vackert och allt fult, en tavla gjord i blått och gult.
    Det är att fiska, jaga, så och skörda.
    Det är att lätta någons börda.

    Det är att taga och att ge, det är att lära sig att be, om misskund och barmhärtighet och nåd till liv i evighet.
    Skaparen har menat väl, när han gav oss kropp och själ

    • Ewa said, on juni 30, 2014 at 06:36

      Som jag letat efter den dikten! Fick den för ca 30 år sedan, men slarvade bort lappen. Tack!

  17. Josef Boberg said, on februari 28, 2010 at 22:32

    All Lycka till ❗ – önskar Josef B.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: