George med Liemannen bakom axeln

Smärtan ger perspektiv!

Posted in survivaL by georgeschottl on februari 14, 2010

Jag har haft två av mina ovanliga dagar, dagar då smärtan är så låg att det känns som om livet är normalt, så underbart normalt.
Idag betalar jag priset tiofalt!
Existensen som är George, den existensen stapplade ur sängen och stödde sig mot väggen bara för att kunna gå till medicinskåpet som betedde sig som en hägring.
Att ha så ont och att ligga så högt på smärtskalan klarar jag av några dagar, speciellt som jag fått njuta i två hela dagar, jag till och med handlade på ICA. En aktivitet som normalt inte ens är att tänka på!
Fler dagar på så höga smärtnivåer är humörpåverkande!
Åter till dagen, Daimi vår stackar tik är i höglöp, hon är så stressad och samtidigt ”lekfull” att jag tycker synd om henne!
Att få henne att fokusera på annat än potentiella hannar med hjälp av:
Kasta pinne!
Kasta boll!
Gömma favoritgodis!
Dessa aktiviteter är idag påfrestande, för kroppen fungerar ju inte, så jag har idag bara kunnat ge henne det stöd hon förtjänar i små, ytterst små portioner. Ewok undrar förstås varför Storasyster är så konstig….Vuff??

Det finns andra sorters smärta, sorgens smärta!
En liten kille, Gustav som levt med sin cancer och kämpat så hårt, har nu hamnat bland de andra stjärnorna på himlavalvet!
Gustav, du pryder himlen och du gläder de som gått före dig!
Sorgen hos de som finns kvar kommer någon gång att bli vackra minnen och varma fina tankar. Men den tiden verkar alltid så avslägsen….

Två sorters smärta, den ena sorten kan jag hantera, den andra sorten är den ofattbara mardrömmen

George

Advertisements

18 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Pelle said, on februari 14, 2010 at 19:11

    Hej George,
    Läser ofta, kanske alltför ofta…Vill förstå varför det är så här men kan inte. Har också följt Gustavs kamp i Umeå och det känns verkligen orättvist. Har haft en ödmjuk kristen inställning till livet men vet inte längre. I vart fall så är du tillsammans med så många flera med liknande diagnos hjältarna i vardagen, finns inget som kan mäta sig med er styrka och vilja att gå vidare trots denna j-a sjukdom som cancer ändå är. Trodde i min villfarelse för ett tag sedan att så gott som alla idag blev botade men har abrupt vaknat upp. Min far dog i cancer när jag var 11 och jag har väl i min naivitet trott att vetenskapen gått framåt mer än vad den gjort. Kommer fortsatt att läsa din blogg och vill bara att du ska veta att folk verkligen bryr sig även om det ibland känns hopplöst. Skulle vilja gör mer men vet inte med vad eller vart jag ska börja.

  2. Eva Berglund said, on februari 14, 2010 at 19:22

    Sänder dig massor av smärtstillande cyberkramar.

    Det är en tung dag idag. Tänder ett ljus för gustav i kväll.

    Eva B

  3. Jojjo said, on februari 14, 2010 at 19:30

    Hej George!
    Följer din blogg och ”Himlen kan vänta”.
    Har en syster med bröstcancer.
    Denna Alla Hjärtans Dag uppmärksammar jag och min man varandra med en gåva till Barncancerfonden istället för blommor och choklad.
    Missförstå inte, det är inte egalt att uppvakta varandra men ibland funderar man när man kan lägga flera miljoner på blommor ochh choklad (i Sverige) när det finns forskning som är i skriande behov av pengar.
    Tänder ett ljus för Gustav också, jag vet inte vem han är men jag vet att han är värd många tända ljus och fina tankar ikväll.
    Hoppas att du har en fin dag med din Sara, såg på tv att ni skulle skaffa barn men jag vet inte att jag läst hur långt ni har kommit på den fronten än.
    Inget är omöjligt George, det är ju du ett levande bevis på!
    Villl också berätta att jag funderar på en Ridgeback men efter din blogg ”så vete tusan”…hihi..
    Kramar Jojjo

    • georgeschottl said, on februari 14, 2010 at 20:17

      Jag håller med om att man noga skall överväga om man skall skänka pengar till välgörande ändamål eller om man skall lägga samma summa på en bukett från en blomsteraffär!
      Min älskade systerdotter Mimmi är florist och har även hjärtat på rätt ställe…
      Jag skall fråga henne vad hon tycker eftersom hon är en av de ärligaste och vettigaste människorna jag känner. Trots hennes körkortsupplevelser!
      För jag resonerar som Er båda, hellre skänka pengar till någon/något som HJÄLPER än en odlare av blommor.
      Blommor tycker jag man skall köpa till sin älskade lite oftare istället!

      Ljus tänds överallt i världen, massor av ljus.
      Ett av de ljusen är för Gustav, så han hittar rätt plats på himlavalvet!

      George

  4. Maria said, on februari 14, 2010 at 20:19

    Precis som du så har jag också följt Gustavs blogg (och hans mammas) ett tag… Det är svårt att se mening med sjukdom och för tidig död… särskilt när den drabbar ett barn…

    Sedan blev jag nyfiken på vad du har för syn på livet och döden…? Är det slut när man dör, eller hur tänker du? (Svara bara om du själv vill!) Tänker du på samma sätt om död nu än innan du insjuknade? Hoppas att du fortsätter leva ett bra tag till, det var ju det där om löftet… ålderdomshemmet… 🙂

  5. Anette said, on februari 14, 2010 at 20:23

    Ja fy fan,förlåt att jag svär men ibland tar vanmakten över,detta jäkla positiva glada kämpande,ibland känns allt Blahha!Nej jag vet kämpa på och tänk positivt!Men ibland undrar jag,va fan är meningen och tanken med döden.Nej då jag ger inte upp jag kämpar på men barn!va fasiken! nej det känns tungt.Kramiz

    • georgeschottl said, on februari 14, 2010 at 20:40

      Det är OK, det är helt OK att gå ner på knä, det är ju liksom inte småpotatis vi slåss emot, det är ju hela vår existens.
      Hotet är påtagligt och i vår kamp med det som hotar oss är det helt OK att gå ner på knä och skita i allt!
      Vi kan inte bara se det goda, vi måste se det onda och svåra också, annars är inte vår kamp berättigad, gå ner på knä och vila hjärnan och låt känslorna rasa, låt förtvivlan ha sin gång….
      Så länge du reser på dig igen och står rak och pissar liemannen i ögat!
      Kram tillbaka
      George

  6. Linda said, on februari 14, 2010 at 20:33

    Tänker på både dig och Gustav!

  7. Magdalena said, on februari 14, 2010 at 21:02

    Åh, tycker det är så orättvist att man liksom BÅDE ska vara sjuk som fan OCH ha ont.
    Unnar dig allt annat och hoppas att det kommer bra dagar snart. Tänker på lilla Gustav i himlen. Keep up the good work George!

  8. Veronica said, on februari 14, 2010 at 21:05

    Hej. Nu är det dags att jag ger mig till känna. Har sett alla avsnitt av ”Himlen kan vänta”, följer flertalet bloggar din, annas anatomi, Gurra G´s life mfl. Har många gånger fått frågan varför jag gör det, för mig har det varit väldigt enkelt…. jag är intresserad av livet (i livet ingår ju så mycket bla glädje, sorg, smärta, välmående och även döden i slutet). Jag är så imponerad av alla er bloggare som delar med er av alla tankar, det ger mig som läsare så otroligt mycket. I mitt huvud har jag många vänner, där du är en av dem… hur konstigt det nu kan verka, jag känner dig utifrån det du skriver och delar med dig av men du har ingen aning om vem jag är.
    En stor kram till dig och din familj från din trogna bloggläserska!

  9. Anna73 said, on februari 14, 2010 at 21:21

    Käraste George och Sara. Vilka fantastiska filmstjärnor ni är!!

    Jag har förstås kollat igenom både repriser och nya avsnittet. Blev superglad över att höra att nästa tillskott i er lilla familj kanske blir något annat än en liten Rottis-valp. En egen liten mini-doktor, en snor-valp, ett vrålande bajsmonster. Tro mig. Det låter sjukt, men det är kärleken till en sån som botar cancer.

    Tilda får mig att glömma alla dödsdomar, otrevliga handikapp och får mig att vilja leva varje dag. Hon får mig att äta cellgiftstabletter som är för många och för stora för mig att svälja. För hennes skull försöker jag alltid lite lite mer än vad jag egentligen orkar.

    Självklart kämpar jag för att slippa lämna min älskade Henrik också, men ja jag tror ni förstår.

    Iallafall STÖRSTA kramarna på alla hjärtans dag från Anna Henrik och Tilda

    • georgeschottl said, on februari 15, 2010 at 09:25

      Fantastiska Perfekta Underbara ANNA! S underbart att f ditt inlgg! Jag sg (frn en annan person) att du skulle lmna sjukhuset, hon lg visst p samma avdelning som dig??? S jag har varit lugn och glad ver att signalen r att du har kravlat dig ur det svarta mrka hlet och svljer dina piller! Underbara Anna! S glad jag blir! Att ngra f ord, ett par vnliga meningar kan ge s mycket?? Det r otroligt att man kan bli s glad bara fr lite text p en skrm….men eftersom att vi vet vad som ligger bakom dessa ord s frstr vi ju problemen och den ofantliga styrkan fr att hantera vgen tillbaka !!! Jod, hr rullar det p och frhoppningsvis s r vi inne i behandlingen och processen fr att kanske 1+1 blir tre! Vi fr se, det som r underbart r ju att vi blev godknda! etiska rdet som gjorde bedmningen lste inte enbart statistiken, de lste realiteten, att det finns omjliga odds att sl, att det finns sista chansen-rddningar…..

      Snlla, lt oss trffas fr en fika om 365 dagar, d kanske jag sitter med en blja som stinker, kanske det finns ett bajsmonster som har presterat, det hade varit kul att f rd frn tv underbara frldrar som Er tv!

      George

  10. Anna73 said, on februari 14, 2010 at 21:26

    Åh samtidigt blev jag nu så ledsen för Gustav…
    …och för att du har ont.

    Försiktiga stärkande kramar från Anna

  11. S said, on februari 14, 2010 at 22:06

    Jag är ledsen och glad – lite kluvet… Ledsen för din smärta, för Gustav ja för den jävla skitsjukdomen som förstör så mycket. Glad är jag för att ni fortfarande kämpar George (och Anna :-)) och vad ni ger oss andra som inte ens känner er – helt otroligt egentligen hur era ord påverkar- jag tänker på er varje dag. jag har också sett alla repriser på svtplay (missade serien första gången). Ni berör! Och jag fick kraft att finnas där för min vän som kämpar på! Varma kramar och extra energi!

  12. Tuvan said, on februari 14, 2010 at 22:46

    Ja… idag är en tung dag, där hoppet ändå syns i horisonten.

    Varför ska människor behöva uthärda nästan outhärdig smärta…
    Varför ska överhuvudtaget oskyldiga barn behöva dö…
    Varför ska föräldrar behöva se sina barn lida o gå bort i obotliga sjukdomar…
    Varför ska någon enda, tas ifrån möjligheten att få bli gammal…
    Varför, varför, varför…

    För/till alla (även lilla mig) som kämpar/kämpat vill jag ta ner månen om det var möjligt… sätta plåster på alla såren…. krama bort bekymmerna, för någonstans finns hoppet att imorgon blir en bättre dag.

    Ikväll har jag tänt ett ljus för Gustav o hans fina familj

    Varma plåsterkramar på din värkande kropp store George o resten av din familj

  13. Fanny Bengtsson said, on februari 14, 2010 at 23:10

    hej George
    jag undrar om du har kollat upp Redox-behandlingen än. Det finns hjälp att få. Du kan ta det parallelt med din vanliga behandling. Har själv sett hur många som blivit bra eller mycket bättre med behandlingen, även de som har blivit färdigbehandlade på rikshospitalet och fått besked på att det kan inte göras mer har blivit bra, cancern har försvunnit eller tumörerna blivit mindre. om du orkar ring mig.
    kram till er båda
    Fanny

  14. Mirjana said, on februari 15, 2010 at 00:00

    Det här är väldigt intressant. Jag har inte cancer och ingen i min närmaste omgivning har varken haft cancer eller någon annan svår sjukdom. Men jag följer väldigt många ”cancer bloggar” och bara en som inte har ngt med cancer att göra.

    Varför? Först får jag så enormt mycket genom att lyssna på människor som har det svårt. För det andra, jag känner mig levande när jag känner empati med andra människor. Är det inte det som gör oss till människor?

    Idag hade jag några studenter/vänner hos mig och vi skulle rita ett projekt för skolan. När vi fikade såg jag att lilla Gustav hade dött. Jag grät så mycket att våra skisser blev fläckiga, helt förstörda av mina tårar. Då började mina vänner kritisera mig, att jag skulle sluta läsa sådana hemska bloggar, för man blir bara ledsen utan att kunna hjälpa på ngt sätt, man samlar på negativa känslor i stället för att vara glad och positiv. Bullshit, tänkte jag….

    Samma sak hände föra veckan när jag ringde mina vänner och frågade om jag får våldgästa för att titta på Himlen kan vänta (fattig student, har ingen tv) i måndags. De svarade artigt att jag alltid är välkommen men inte för att titta på ”sådana” program, för att de vill fylla sitt hus med glädje och skratt och inte med tårar. Jaha, synd, för jag tänkte gråta av glädje….

    Det är väldigt populärt idag att vara så där smått lobotomerad, man läser böcker för att lära sig att vända huvudet åt andra sidan för det minsta som skulle få en att vara ledsen. Som om det är det värsta som kan hända en. Kan man verkligen känna glädje om man aldrig upplevt sorg? Det tror jag inte. Det finns inga höjdpunkter utan bottenläge, inget gott utan ont…

    Och ANNA,
    jag blev otroligt glad när jag läste dina kommentarer här idag. Skickade idag meddelande till ditt inlägg som var 14 dagar gammalt och undrade hur ni har det…..och nu ser jag att du kämpar med tuffaste vapen i behåll: KÄRLEK TILL DIN FAMILJ.
    Jag väntar på din bok… ”Resan från åsneröven”

    Och George, har du inte lovat en bok också för några veckor sen? Minns jag fel?

    Kram// Mirjana

    • georgeschottl said, on februari 15, 2010 at 22:02

      Hej Mirjana

      Att vara rädd för döden är nog många, vi i ”Himlen kan Vänta” är ju ytterst livsglada och lever livet till fullo. Men man måsta komma ihåg att ens egna problem är just det, ens egna problem.
      Även om det verkar trivialt värderingsmässigt, så har ALLA rätt till sina egna problem.
      De kanske mår bra, lever gott, är superlyckliga, har tur och…då får de tänka att det är jättesynd om dem för att de inte tycker om sin chef….
      Jag är stolt äver att ha dig som läsare för dina värederingar är extra fina, och du är empatisk, och du har vettiga tankar, likaså så förstår du buskapet.
      Så tack för att du skrev och tack för att du läser…
      George


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: