George med Liemannen bakom axeln

Noll Millimeter!

Posted in survivaL by georgeschottl on oktober 13, 2009

Morgonen började kl 03,00 med medvetenheten om att Idag skall röntgen ske! Idag vaknade jag med ångest kl 03,00!

Idag visste jag att det skulle gå åt helvete!

Efter röntgen så ingår det i studien att ansvarige läkaren och patienten skall få reda på direkt, omedelbums direkt omedelbart vilket resultat det blev röntgen! Läkemedelsbolaget står för den extra kostnaden att ”expressinformera” berörda parter!
Men det här till historien att min läkare nu är så van vid att mitt besked är gott och bra så när vi nu blev kallade till Lars E så började han prata om andra saker som inte har med sjukdom att göra….han är för go!
Men min hjärna har ju inte riktigt fattat att det blir större och större sannolikhet att medicinen jag äter INTE är den där 50% Chansens Placebo utan faktiskt riktig medicin! Efter en diskret hostning och en direkt fråga: och bilderna…..???? så kom ju svaret från Lars E, jamen de står stilla, precis som om det vore det mest självklara….! (Ja det är den där underbara Lars E som hittade min cellgiftspåverkade autoimmmunsjukdom trots att de felaktiga provsvaren redan sagt motsatsen, men han stod på sig och begärde fler prover….tack och lov! )

Men det viktiga är MIN MÄT-TUMÖR har INTE rört sig EN ENDASTE MILLIMETER!!
Tack Merck, tack Ni andra som gör att Sverige är aktivt i att arbeta med läkemedelsstudier! Tack ALLA ni som arbetar i det fördolda som laboratorieassistenter och tech-support. Alla Ni får mitt tack !! Tack alla som stöder forskningen, skit samma om det är småsummor såsom tior, det är själva gåvan som jag tackar för, oavsett hur stor den är!! TACK!

Nu skall jag försöka ta kontakt med någon som heter Anette som just fått ett kasst besked om en hjärntumör och berätta för henne om att framtiden kommer med stormsteg med nya mediciner och att mirakel kan ske! Och att man aldrig får ge upp! Som min läkare Lars sade: att jag är ett levande bevis på att det kan komma en ny medicin i sista sekunden och att man skall ALDRIG ge upp!

George

Annonser

41 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kerstin said, on oktober 13, 2009 at 21:51

    Njut! Glad för din skull 🙂

  2. julia said, on oktober 13, 2009 at 21:54

    Åh det var härliga besked, vad glad jag blir för er skull!!!
    kramar

  3. Sara said, on oktober 13, 2009 at 22:07

    Åhhh vad glad jag blev. Vad härligt detta kändes!! Jag känner dig inte men det känns som att jag känner dig ändå tack vara att du är en sån underbar människa som verkligen bjuder på dig själv och ditt liv. TACK för att DU finns i mitt liv!!!

    Jag önskar dig och din fru allt gott!

  4. Petra said, on oktober 13, 2009 at 22:07

    åh george! det var väl fantastiska nyheter! Är så glad för din skull! 🙂

    Kram

  5. Vicktoria said, on oktober 13, 2009 at 22:13

    Hurra George! Och med det nära hjärtat gör jag natt och hoppas att vi båda får sova bättre än föregående natt.

    Kram, V

  6. Yvonna said, on oktober 13, 2009 at 22:28

    Toppen ,,så bra besked .
    Ha det underbart /Kram Yvonna

  7. Cia said, on oktober 13, 2009 at 22:48

    Hej,

    Har inte sett ”Himlen kan vänta” men har läst om dig på internet tidigare. Hittade till din blogg häromdagen. Jättekul att du fick så bra besked igen! Hoppas du får sova bättre inatt.

    Kram

  8. Linda said, on oktober 13, 2009 at 22:58

    Åhh.. Vilket fantastiskt besked!
    Jag kan inte beskriva hur glad jag blir!

    Lycka!
    Kramar!

  9. Anneli said, on oktober 13, 2009 at 23:29

    Vilka underbara, underbara besked!

    Jag tänker ladda vattenpistolen och hoppas på att vi träffas på Rosa Bandet Galan i Malmö så jag kan skjuta lite på dig i förskott =)

    UNDERBART FÖR ER!!!!

    Kram

  10. Madde said, on oktober 13, 2009 at 23:53

    Men George o Sara : Det är ju HELT UNDERBARA BESKED !!

    Fantastiskt ! Jag är så glad för er bådas skull o mest George som dras med den där ”ovälkomna gästen” som tänkte sig flytta in i dig : Helt rätt: sparka ut den !

    Du vinner på knock George ! För jädrar vilken underbar knock du fixade nu- med alla forskares hjälp !!!

    Kram Madde

  11. Lina said, on oktober 14, 2009 at 00:19

    underbart.

  12. Bea said, on oktober 14, 2009 at 00:27

    Åh så gott, goda nyheter, Grattis till detta George!!!

  13. Kristina said, on oktober 14, 2009 at 01:39

    Glädjer mig åt de härliga beskeden och allra mest åt att ni får besked direkt efter undersökningen!
    Är sjuksköterska och träffar många cancerpatienter och vet hur illa de far medans de går och väntar på besked, och det känns som att de många gånger får vänta onödigt länge..

  14. Kajsa said, on oktober 14, 2009 at 08:02

    Mind over matter – och en bra medicin… OCh en dos jävlar anamma, så kan man uppenbarligen gå hur långt som helst. Hoppas du kan ingjuta samma mod, hopp och kämparglöd i Anette. Du gör bra saker. Fortsätt med det. Stooora kramar till dig och Sara.

  15. Clara said, on oktober 14, 2009 at 08:28

    Oh, vad glad jag blev för ER skull.
    Ha det fint, kramar Clara

  16. Anita T said, on oktober 14, 2009 at 08:39

    Mår nu bra rillsammans med Er! Höstrusket är mindre besvärande när positiva saker händer. Jag hoppas att forskning inom olika områden, både när det gäller cancer, men
    även andra sjukdomar får högre prioritet. Tycker ibland att det satsas stora pengar på
    fel saker. Får väl börja jobba lite politiskt på gamla dagar. Kram

  17. sabine said, on oktober 14, 2009 at 08:43

    UNDERBART!!!!!! så gråter jag en skvätt igen….blir ju sååå glad för din och Saras skull, visst är livét underbart.
    Måste erkänna att jag oftast blir så rörd när jag läser vad du skriver, det går rätt in i hjärtat.
    Du berör verkligen.
    Hoppas du och Sara firade med en god middag och champange.

  18. Annelie said, on oktober 14, 2009 at 09:09

    Vad glad jag blir för din, för ER skull!
    Underbart att höra.
    Och man ska inte ge upp.
    🙂

    Ha det jätte bra
    /Annelie

  19. Berit said, on oktober 14, 2009 at 09:18

    Härligt härligt!
    Har tjatat om det tidigare men får nu i ren glädje lust att ta det igen. Mitt dystra besked som jag fick för över fyra år sedan var att jag hade några månader kvar att leva. Jag lever fortfarande och tumörmarkörerna håller sig stilla på låg nivå tack vare ett litet piller om dagen. Behöver inte ens cellgifter. Medveten om att detta kan ändra sig och troligen kommer att göra det men ännu lever jag och njuter av livet! Som sagt George. Inget är riktigare än det du säger. Man ska aldrig ge upp! Talade med en sjuksköterska som berättade om en väninna till henne som blev svårt cancersjuk med små överlevnadschanser. I den vevan kom en ny medicin som botade henne.

    Glad för din och Saras skull! 🙂

  20. karin said, on oktober 14, 2009 at 09:29

    tack för att du tar kontakt med Annette – hon behöver det. Du är en så bra männsika. Tårara rinner av glädje när jag läste om att röntgen igår gick bra för dig. UNDERBART!!!!!!

  21. Anna said, on oktober 14, 2009 at 10:10

    UNDERBART!!! Så glad för din och eran skull! Och för alla andras med för den delen… att nya läkemedel kanske är på väg ut på snart och kan bota fler som får skitsjukdommen! Hurra för det!!!
    Stor Kram // Anna

  22. Malin S said, on oktober 14, 2009 at 10:13

    Ah vad glad jag är att höra sana bra nyheter!!

    Och gud vad skönt det maste vara att slippa vänta pa beskedet..

    Massor med kramar
    Malin

  23. Maria said, on oktober 14, 2009 at 10:18

    Härligt besked!
    Kan man få kontakt med dig via mail?

  24. Allice said, on oktober 14, 2009 at 15:30

    Goda nyheter till familjen är alltid kanon. Ha en go skånehöstdag.

  25. Madde said, on oktober 14, 2009 at 15:44

    I dag är det en underbart vacker höst dag här i Umeå. Blå himmel, alldeles vindstilla, hög o klar luft och bara några grader varm i solen som kyser ner på träden som har underbara höstfärgerm även om många börjat tappa som ”sommarskrud”.

    Det varsom gjutet att ta en lång promenad i skogen med våra två hundar: de skuttar ivrigt o glatt i väg o nosar på allt. Och jag bara ”är” o njuter av det.

    Men halvvägs på promenaden sätter jag mig på en stor sten o börjar fundera över livet:
    ler ända in i från över nyheten att George mår ganska bra och verkar ha övertaget över sjukdomen just nu- o så hoppas jag det förblir.
    För dig måste det vara som att komma över en tröskel in i ett nytt rum som exploderar i ljus…

    Samtidigt så finns det så många som kommer in i ett mörkt rum o ska försöka famla sig fram genom det…..många klarar det , men hur mår det under de steg de sätter ner framför sig ?

    En del kommer aldrig fram till nästa dörr, eller i alla fall inte fram till dörren med ljuset / livet…
    Jag tänker på Martin som förlorade kampen mot ALS, det gick så fort. Det är en grym sjukdom. En kompis till mig -hennes mamma fick ALS o dog drygt ett år efter diagnosen. o det var ingen vacker historia som varje kapitel utgjordes av: varje vecka var en ny funktion förlorad…..” nu är mamma så dålig att vi fått flytta ner sängen till b.v så att pappa inte ska behöva springa allt för mkt … dessutom orkade inte kvinnan gå i trappan…… …” nu är hon på hospice…” därefter tog det ca 3 v vill jag minnas innan ljustet slocknade.
    Men hospicet i Umeå har varit o är enligt vad jag hört- en underbar plats där de möter dessa människor på ett mkt fint, respektfullt sätt. Och det finns plats för oerhört mkt värme o skratt.
    Så mitt upp i eländet har en del fått sköna sista steg….

    Men alla som inte får det ? Som inte känner att de hittar ngn ro, ngn att luta sig mot ?
    Som nästan får be om ursäkt för att de har en livshotande sjukdom eller ett liv som ger dem en mkt tunn tråd att vandra på ?

    Hur bemöter vi dem ?
    Hur kan vi ge varandra lite mer feedback, lite mer värme och inse att vi förlorar inget på det- snarare så mäste väl vinsten vara så oerhört mkt mer värt både för dem o får en själv ?! Framför allt för oss som inte
    står i kaoset.
    Hur orkar man leva ? Du George, har ett jävlar anamma som måste ge den mest apatiske en ordentlig tummeltorkar vända…
    Anette ( hittade länken via George eller vad det Vimmelmamman? Nåväl.)
    Hon verkar ta hjärntumören o det hela med ett lugn o en frid som jag högaktar.
    Vimmelmamman,hon jobbar på o lever i nuet i ren racerfar( tycker jag )t O så verkar hon vilja ha det- hon känner att hon fixar det på det sättet. Då måste det få vara så.

    Alla som lever med en fruktad o ofta ”enkelriktad väg” nånstans på den väg ni vandrar…
    Hur får ni denna kraft ?

    Jag som socionom hittar så oerhört mkt kraft o nya vinklar att möta folk i, med dessa bloggar ( en del av dem följer jag mer ” personligt ” då jag hittar nåt som känns som en del av mitt liv,en människa med likartade värderingar och personlighet. hur jag nu ska förklara det…)

    VARIFRÅN får ni all denna styrka ?
    Alla ni som bloggar o låter oss få ta del av era liv: förstår ni hur oerhört mkt livskraft och värdefulla tankar o insikter ni ger oss ? Det är en stor gåva ni ger oss. TACK !

    Jag skulle vilja säga att NI ger OSS en gåva som vi borde ta vara på o värdesätta mer….
    Hur livet kan fara fram med en….
    Och bortom alla dessa fantastiska bloggar så finns det så många många andra som inte orkar, vill och inte får möjligheten att dela med sig av sina liv- av den vånda och livskraft som även de har.

    Det finns absolut ingen tanke eller handling i mitt läsande att ” gotta mig ” i andras elände eller dyl: utan bara en plötsligt jäkla stor insikt att dessa öden- dessa fantastiska människor- de ger mig mer livskunskap i detta nu o framåt, än jag kan skaffa mig själv på säkert 10 års vandrande i detta liv. Och då har jag ändå levt drygt 40 år redan , med mkt berg o dalar….

    Via Georges länk kom jag att kika in på ”stödet”- ett forum för lungcancerdrabbade.
    Läste bakåt o fick lära ” känna ” Pixel, grönt eskönt, bachon” o allt vad de heter.
    Människor med så mkt livsgnista o delar med sig av glädje o tårar….

    Plötslig tblir det bara tomt där inne: Pixel dör, grönteskönt dör, Bachon likaså….
    Man bara slår näven i bordet o torkar tårarna… så TOMT det blev….. så fort kan livet rämna !
    Men oh- vad de förmedlade hopp -gnista o lärdom rakt igenom dataskärmen….
    Men så tomt det blev……. Tack alla ni änglar som gav mig nya tankar, nya vinklar att pröva o leva efter.

    Jag fortsätter mig skogspromenad, plockar några vackra höstlov.
    När jag når fram till en liten å, som börjar frysa till i skyggpartierna, så låter jag löven dala ner i vattnet..och skänker en krans av tankar till Martin.. o alla andra livsöden..både de som inte nått ut till ett nytt rum med sol, de som vandrar o prövar sig fram ….

    Jag skänker en tanke till Martin o Helena, de som Himlen inte kunde vänta längre på….

    //Madeleine

    • georgeschottl said, on oktober 14, 2009 at 20:20

      Jösses, du skriver vackert, intensivt och gripande, tack för att du läser här, tack för att du tänker och tack för att du skriver inlägg! DU är bäst!
      George

      • Madde said, on oktober 14, 2009 at 22:33

        Tack- kunde jag hitta en smiley som rodnar så skulle jag knacka ner den här….
        Ser att jag stavat fel lite grann…inte för att skylla ifrån mig, men just nu tar jag en medicin som gör mig lite trött/ lite disträ…
        Känner mig inte 100% på hugget som jag brukar vara: det ska bli bättre säger läk !

        Men då en lång skön promenad som ger en välbefinnande trötthetskänsla o så ”behovet” av att få skriva ner tankarna… då blir det lite brått.
        Då kan det bli lite av en annan Madde på tangenterna…

        Tur att folk fattar :=)

        Jag har alltid gillat att uttrycka mig, skriva , tala… ”läsa av folk”…”nå fram” till den jag är i möte med…. inte alltid det lyckas-det vet ju var o en att man själv kan ha en dålig dag, man är inte heller ensam i ett möte . Jo: man kan vara två eller flera i ett möte men ändå så kan man vara ensam ibland !

        Men tack för komplimangen ! Den värmde !!

        //Madde

        PS : jag är lite nyfiken: din läkare: hur resonerar han kring / hittat ”orsaken” till att du fått igen så pass mkt ork till att tex promenera ?
        För ngn alien tror jag inte vetenskapen köper…… Eller ????
        DS

  26. Anette said, on oktober 14, 2009 at 17:19

    Jösses så glad jag blev av att läsa din blogg idag.Stor grattiskram från mig

  27. maria sedström said, on oktober 14, 2009 at 17:49

    Blev otroligt glad för din skull! Vilket fantastiskt resultat och vilken kanonläkare du verkar ha. Otroligt att få svar så snabbt. Går själv hemma och väntar på besked och tiden går otroligt långsamt. Då är det så skönt att få glädjas åt någon annan.
    MVH
    Maria Sedström

  28. Carina said, on oktober 14, 2009 at 18:00

    Vilka underbara nyheter, fy f..n vad gött att läsa. Gläds så med dig och din Sara. Njut av beskedet, gläds av varandra och livet. Härligt, härligt. Festa loss….
    Massor av kramar från
    Carina (Andreas mamma)

  29. bittan said, on oktober 14, 2009 at 19:59

    Ett stort Grattis önskar jag er båda

  30. Elisa said, on oktober 14, 2009 at 20:02

    Men det var ju underbara besked. Hur länge har du haft regress/stabil sjukdom med denna studie?
    /Elisa

    • georgeschottl said, on oktober 14, 2009 at 20:18

      sedan augusti 2007……med andra ord, mirakel finns faktiskt!!! Medelöverlevnadstiden är 8:a månader för oss med denna typen av cancer

  31. pysan said, on oktober 14, 2009 at 21:05

    Senaste röntgen visade att mina metastaser inte heller har vuxit.. de har inte heller tackat av efter 21 omgångar med idegran… men min kropp mår därefter..

    Heja dig..

    Eller som en bröstsyster alltid säger
    Mod och Styrka…

    Eller som jag säger:
    Jävla knöl.. jävla sjukdom.. jävlar anamma…

    Kram Pys

  32. Madde said, on oktober 14, 2009 at 22:45

    HEJ ALLA :

    Detta hittade jag hos Nellymamman för en liten stund sedan.
    Det är en text / tankar som kommer från Peter Jidhe: sportjournalisten.

    MKT TÄNKVÄRDA ORD – ELLER HUR ????
    ( jag skulle bara vilja göra ett tilläg efter sista meningen: HEJA ALLA !!! som mer eller mindre, stor som liten människa, är i samma sits !!

    //Madde

    Peter Jihde skrev i Barn & cancer #5 2008, en krönika som berör. Jag vill dela med mig av den till er, läs och tänk efter. Har han inte fullständigt rätt? Vad är väl en guldmedalj värd mot att få leva!?
    Krönikör Peter Jihde
    Vem är egentligen en hjälte?
    I SPORTJOURNALISTIKENS VÄRLD använder vi ofta ordet hjälte. Ordet brukar förknippas med viljestyrka, mod och handlingskraft. Carolina Klüft besitter de egenskaperna. Peter Forsberg likaså. Och Zlatan inte minst. Tre svenska idrottsprofiler som är hela landets hjältar vid speciella tillfällen.

    Men det finns stunder när jag ifrågasätter vårt omdöme. För vad har de att förlora? En guldmedalj. Ett sponsorkontrakt. En hockeymatch. Insatserna är alldeles för futtiga. När en idrottsman förlorat en match kan han, eller hon, sparka i en vägg, gråta en skvätt, ligga sömnlös en natt och sen går livet vidare.

    För Evelina är det annorlunda. För henne handlar det om liv eller död.

    Jag träffade henne förra sommaren på tåget mellan Alvesta och Stockholm. En brunhårig kalmartjej någonstans mellan elva och tretton som redan har gått ett antal tuffa matcher. Nu skulle hon upp till huvudstaden med sin mamma för att
    återigen möta en av världens hårdaste motståndare. En motståndare som Evelina besegrat ett par gånger men som alltid verkar komma tillbaka. Som vägrar ge upp. Vi kan kalla honom ”c”.

    Evelina känner sin antagonist väldigt väl vid det här laget. Deras första möte var redan i unga år och nu kan de varandras styrkor och svagheter. ”c” är otroligt uthållig, lömsk och kör med en hel del fula trick. Ena veckan dyker han upp i axeln och ett år senare så siktar han mot ett revben. Evelinas chans är att kämpa. Att vara positiv och att få stort stöd av sin familj. Då har hon en bra chans att vinna. Det har hon visat förut.

    I förra veckan pratade jag med Evelinas mamma. Hon berättade att fighten pågår än. Att Evelina fått en del stryk men bitit tillbaka bra. Hon hoppades att det här skulle vara den sista matchen. Att Evelina skulle knocka ”c” och sen kunna lägga av som mästare. Få leva ett vanligt liv utan alla ”träningsläger” på olika sjukhus.

    Jag har följt många stora mästerskap genom åren. Sörjt när svenska idrottsstjärnor missat medaljchanser i os eller vm trots åratal av slit. Och jublat när det gått vägen för att sedan stå och smågråta när jag hört ”Du gamla du fria”.

    Men är det någon match jag önskar att en svensk ska vinna är det Evelinas match mot ”c”.

    Hennes kamp pågår i det tysta. Utan sponsorpengar, fans och tv-kameror. Det är Evelinas egen match. Och den är den allra svåraste.

    Evelina och alla andra barn som kämpar mot svåra sjukdomar är värda vår beundran varje dag, alla dagar. Det är de som är de riktiga hjältarna.

    Heja Evelina – vi ses efter matchen.

    • Anneli said, on oktober 15, 2009 at 05:27

      Ja den berörde verkligen. Jag hoppas innerligen att hon vunnit kampen precis som många andra som tex min mamma.

      Min kompis förlorade den tredje gången skiten kom tbx. Hon dog endast 33 år gammal. Några dagar efter hennes födelsedag.

      Jag saknar henne. Jag kallade henne Busan för hon hade alltid bus för sig.

      Sista gången jag träffade henne på hospice tog hon min hand och viskade med den tunna rösten: Jag är glad att du kom Anneli. Jag behövde skratta som jag bara kan med dig.
      Många gånger tänker jag tillbaka till den dagen och önskar att det ej varit den sista.

      Ibland så får man inte alltid vad man önskar sig, tyvärr!

      Må Väl Alla!
      KRAM

  33. Emily said, on oktober 15, 2009 at 09:27

    Hejsan! Va glad jag blev när jag hittade din blogg och ännu gladare när jag läse hur bra de gått för dig! Grattis! Du är en stor förebild för många, och även om du var tveksam till att skaffa en blogg så är jag tacksam för de! Du har en superhärlig personlighet! (glömmer aldrig när du blev kallad balou i ”himmelen kan vänta”, du gav skratt även i de jobbiga)

  34. Lotta said, on oktober 15, 2009 at 12:12

    Åhhh Finaste George, Stort Grattis!!! Det är inte klokt vad glad jag är
    Kram lotta

  35. carre said, on oktober 15, 2009 at 20:10

    KÄMPE!!!
    De går att överleva cancer. har jag gjort sen 2003

  36. Sophia said, on oktober 16, 2009 at 08:18

    Helt underbart att läsa. Stort grattis till er!!!

  37. Jessica said, on oktober 19, 2009 at 15:51

    Fantastiskt. Underbara nyheter för oss alla som håller dig så kär.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: