George med Liemannen bakom axeln

Hur bidde jag så här?

Posted in survivaL by georgeschottl on oktober 12, 2009

Idag har det hänt mycket, otroligt omvälvande saker.
Den viktigaste och mest omtumlande kan jag inte än skriva om eftersom ärendet inte är beslutat i vår favör än, men så fort jag kan så skall jag delge Er kära läsare om en fantastisk sak!

Men som en del kan jag säga att jag intervjuades av en läkare, en kraftfull, intressant och förtroendeingivande person. Denna läkare ställde en fråga som totalt överraskade mig, totalt fick mig svarslös vilket inte är lätt. Hennes (alltså läkaren) fråga löd: Hur blir man som mig? Hur kan man bara gå vidare med livet så starkt och glatt, hur kan jag bli engagerad i olika cancerorganisationer och andra uppdrag.

Jag tror att man måste ”gå på” en del smällar, råka ut för en del bakslag. Jag tror att man måste bli påmind om sin egen dödlighet.
Vi som har kommit i närkontakt med Liemannen, vi som omfamnat döden och ändå valt livet har fått en gåva. Vi har fått en fruktansvärd mardrömsgåva i form av en otäck erfarenhet! Men den gåvan måste användas till något gott, har vi ändå bekämpat döden  och klarat oss tillbaka till livets glada skara så måste vi dela med oss, det är vår skyldighet att berätta om den erfarenheten.
Skyldigheten som vi har, bekräftas av behovet av de som läser våra bloggar och ser på exempelvis sådana program som ”Himlen kan Vänta”
Hans, Vimmelmamman och alla som handlar om hur man lever vidare trots smärtor, problem och annat,  hjälper människor som drabbas av bakslag!

I alla fall, vi (läkaren och jag) kom fram till att styrkan som kommer från ”sjukdomsresan” är inte genetiskt betingat utan det är miljön som skapar oss, våra erfarenheter, vår samlade livsresa. det är de erfarenheterna som skapar oss, man skall bara lära sig att använda erfarenheterna som något gott istället för att tycka synd om sig.

Men om man då tolkar mina tankar så betyder det att där ute bland Er så finns det så mycket Ni kan hjälpa andra med, Er samlade erfarenhet, Er kunskap kan hjälpa de som behöver den där handen på axeln eller det där uppmuntrande ordet.

Kom ihåg att säga det där uppmuntrande ordet idag och imorgon och alla andra dagar!

Annonser

7 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Madde said, on oktober 12, 2009 at 21:05

    Nu blir jag ju NYFIKEN !!!!!

    Återkomm !!!!

    Mitt liv har så här långt varit att jag VET att står man väl nere i dyn så finns det enbart en väg : uppåt : Man fixar mer än man tror…. när man står mitt i eländet / det jobbiga så kan det vara svårt att se det ”ljuset” men efter ett tag när man ser tillbaka, så inser man att man lärt sig ngt av det med- o det tar man med sig till nästa ggn man går på knä.
    Satt just o tänkte på … skulle JAG klara mig om min man dog…..?
    Två barn o allt det ekonomiska… osv osv… man bara tackar högre makter så länge man får ha en värld utan allvarliga / livshotande sjukdomar……
    Ibland kan jag nästan få ångest när jag tänker på sådana scenarion……

    Här o nu- jag o du…. jaaa, man hoppas att man få ha sin familj intakt- men man ser ju runt om i världen- eller bara hos grannen- att allt kan rasa på bara några få ögonblick……

    Kan man då ha en positiv inställning- åtminstonde i stunder för att orka ett tag till- så ger man nog kropp o knopp mer näring än mkt annat.

    Jag ”tankar” mkt från dig George: för att minnas att OM ngt händer: sjukdom. olycka, vad f-n som helst som slår undan benen på en, så har jag i alla fall en underbart positiv människa att tacka för den gnista jag VET att jag nånstans där inom mig , kan plocka fram.

    Du skrev nånstans att du fattar inte att dina inlägg kan vara nåt- eller nåt i den stilen.
    Men du; du har humor, skriver på ett sätt som skulle göra även de mest svårt vidbrända hamburgare intressanta/ möjliga att äta.
    Du har djup, insikt och delar med dig på ett generöst sätt ( visst- det finns säkert fler bra bloggare- alla har sin personliga touch !)

    Likaväl som att man nära på duckar när du blir förbannad- eller tassar runt för filt tofflorna därhemma :=) o fnissar hejvilt.
    Det finns tillfällen då jag nära på måste kika bakom min bärbara dataskärm för att kolla att du o ibland Sara inte sitter där… så nära kan du skriva.
    Du har aldrig funderat på att skriva en bok ?

    Tror definitivt att du skulle fixa det !
    Tappar du en stund inspirationen, så måste det bara vara att se/tala med din fina fru: där kan du tanka oerhört mkt energi o kärlek- det känner nog varenda bloggläsare här….

    Du George : ” det finns en mening med allt”- kom du o läkaren fram till den frasen också ? Jag tror nästan den stämmer på dig George-även om det kunde ha varit bättre orsaker för din egen del så klart.

    Många människoöden här i världen finns det naturligtvis o alla har sin historia.. men jag är tacksam att jag ramlade in på Vimmelmamman. därifrån till även nelly mamman o till dig George: lika viktigt som att läsa tidningen varje dag( för mig i alla fall) så är det en LÄRDOM o förmån att få delta i era liv.

    PÅ nåt konstigt sätt så behöver vi nog alla varandra här i livet- oavsett vem vi är o var vi finns: LÄRDOM , insikter o nya djup inom oss alla… kan det vara annat än en gåva ?
    ( nä- jag är inte religiös i ngn vidare bemärkelse.)

    Nu är det bäst att jag slutar innan jag blir så djup att jag inte hittar tillbaks till Madde i
    ” normal vardag ” !:=)

    Ha en bra vecka där nere o hos de dina: varje dag är en sällsam gåva”

  2. Kin@ said, on oktober 12, 2009 at 21:17

    Hej George!
    jag har, som säkert halva sveriges befolkning, sett dej och din underbara fru i tvn, då ”Himlen kan vänta” i svt…
    Jag gjorde en sökning, på er alla deltagare, häromkvällen, då det helt plötsligt slog mej; ”hur gick det sedan”…
    Ser att Martin lämnat oss, grät en skvätt, men att du, du härliga man! – kämpar på!
    Önskar dej allt gott och sänder en även en varm hälsning till din fru!
    Vad är väl ens egna bekymmer, mot dina…

    Tusen kramar och ”go man”! (och girl!)

    Mvh Kin@ i Umeå

  3. karin said, on oktober 13, 2009 at 08:43

    Läste igår på Annettes blogg (Diagnos Hjärntumör på Metrobloggen) att hon i måndags fck sin dödsdom. Allt från några veckor till högst ett år. En söt kvinna precis som dig som precis insjuknat. Jag tror att du skulle kommentera hennes blogg för då hade hon blivit så lycklig. Jag vet. Hon befnner sig i avgrunden nu och bara du vet hur det känns.

  4. Kajsa said, on oktober 13, 2009 at 11:23

    Håller tummarna för dig och Sara! Och ser fram emot att få ta del av ert omvälvande och bra besked. För det måste det bli.

    kram

  5. mamms said, on oktober 13, 2009 at 14:43

    jag tror att det är viktigt att bli påmind om sin dödlighet oavsett frisk eller sjukdom. Vi måste ju välja att VÅGA leva. Din blogg är en otroligt inspirerande blogg och det är underbart att läsao ch känna din positivitet trots din sjukdomsdiagnos så att säga. Livet är en fantastisk gåva. Det är inget vi kan ta för givet utan varje dag är en möjlighet och en skimrande gåva.
    Kram

  6. Carina said, on oktober 13, 2009 at 18:46

    Hej svejs!
    Oj, vad jag blev nyfiken, hoppas att det är något riktigt, riktigt bra besked som ni väntar, hoppas!
    Men oj vad många kloka ord, så himla träffsäkert.
    Andreas och hans pappa är iväg på älgjakt, han är en hängiven jägare, trots sina unga år, dessutom tävlingsskytt. Tog jägarexamen när han var tretton år, har dock ingen egen jaktmark, vilket han verkligen önskar sig utan både han och pappa är inbjudna.

    Jag kan inte låta bli att tänka tillbaks två år i tiden, det var den 16:e oktober Andreas skulle göra sin remissonsutredning. Han hade varit lite röd på port-a-cathen men hade ingen feber. Iallafall när vi kommer till barnonkologens dagvård så tas prover i vanlig ordning, sen skulle han på CT-röntgen, kontrast sprutas in, vi går iväg, han röntgas sen går vi tillbaks på avdelningen så efter en liten stund blir han jätte, jättedålig, han skakar, har jätteont i bröstet, stora trumman slås på, larm alltså, det dröjer bara någon minut sen står tre läkare på rummet, vilken kalabalik, jag håller på att svimma och jag känner bara, vad är det som händer, pust, jag blir fortfarande skakig när jag tänker på det. Det visar sig att Andreas har baktierier i porten efter massor av undersökningar, så kraftig antibiotika sätts in, han sätts upp på tid för operation att ta bort porten. Han har hög puls och lågt blodtryck, vilket kollas varje halvtimme tills han opereras något dygn senare. Vilken pärs. Jag är så, så oerhört tacksam att det gick bra.
    Tänker på dig och din Sara ofta, ofta.
    Kram från Carina

  7. Carina said, on oktober 13, 2009 at 18:49

    Glömde att säga så oerhört glad jag blir när jag läste att nya avsnitt av Himlen kan vänta skall spelas in. Jag skall sitta bänkad!
    När kommer dessa avsnitt att sändas?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: