George med Liemannen bakom axeln

Fighting Spirit!

Posted in survivaL by georgeschottl on september 28, 2009

Jag har fått ett vackert inlägg, ett underbart inlägg! Det handlar om fighting spirit och en himla massa smicker (jag suger glatt i mig alla komplimanger och smicker) JÄTTETACK!

”Tack gode gud för din figther anda George: den styrker inte bara cancer pat: den ger inspiration till bra många fler än du NÅGONSIN kan föreställa dig !
Kanske skulle läk skriva ut recept på din fighteranda till människor som verkar rent nere i dyn….. Upp kommer man alltid : det vet jag själv : Ibland kanske man måste ha varit där nere för att fatta hur mkt man faktiskt orkar o kan.Även om man många ggr önskar att man sluppit !’
Livet är ett lärande !”

Men Madde (madeleine) har nog snubblat över något guldkorn här……Jag inte bara tror,  jag VET att hon är inne på rätt spår!

Fighting Spirit är något hon tycker man borde kunna skriva ut på recept! Ja, receptet finns faktiskt, och det är INTE psykofarmaka!

Det är läkaren, sköterskans och hela vårdinrättningens mottagande som både är och skapar fighting spirit!

Under min resa med första diagnosen 2006 att jag bara hade månader kvar att leva så varnade faktiskt min läkare Olle Sjöland mig för att gå ut på Internet, STORA STYGGA INTERNET! Det som står om min sjukdom på FASS eller all annan informationskanal sade till mig att: (och med stora bokstäver) DU SKALL DÖ!!!, och en himla massa utropstecken!!
Olle sade till mig att internet hade fel, jättefel, all gammal forskning finns på internet, alla gammal statistik, men vem har bestämt att just jag skulle tillhöra den statistiken sade Olle till mig,  Jag hade en fysik om en OXE på anabola, jag är ung (relativt) och jag har en livsglädje som är ENORM! Så Dr Olle sade till mig att jag skulle strunta i internet, strunta i statistiken! ……sedan slutade Olle…..han slutade arbeta på MAS…..Därefter så fick jag höra flera gånger, både av läkare och sköterskor att jag inte behövde blunda för sjukdomen, att jag inte kommer att överleva denna cancern. De som diagnostiseras med Mesotheliom har en medelöverlevnadstid på 8 månader, Jag som klassades som en klass 4 patient (tumörer och många metastaser i HELA kroppen) hade ännu kortare tid kvar….det var budskapet som nästan hamrades in i min skalle! DU SKALL DÖ!

Så var budskapet tills jag lämnade MAS och hamnade i Lund på Thoraxonkologen! När jag kom dit så var det som om den där långe skranglige skäggige läkaren med en bångstyrig kalufs hade pratat med Olle Sjöland, budskapet var istället, livskvaliteten är viktig, det är HUR man lever, inte hur LÄNGE man lever! Och likaså så fick jag massa information om min typ av cancer som jag inte fått tidigare, hur den växer. Ja ALLT var bättre, sköterskorna på avdelningen, ALLA var så vänliga, INGEN pratade om döden, ALLA pratade om livet! (Jösses, har jag hamnat i himlen?)
Ing-Marie, Helene, Lotta, Ja alla Ni andra, Ni vet vilka Ni är, Tack för att ni har en underbar attityd, en livsbejakande attityd!
Ronny och Lars, mina läkares bemötande och omsorg, deras vänlighet hos dem båda är lika stor som hos sköterskorna!

DÄR finns fighting Spirit på recept!
Efter lite undersökande så visar det sig att läkarna på min avdelning AKTIVT studerar hur man bäst har en dialog med patienten, likaså hur patientens väl och lugn påverkar den STÖRSTA gruppen av lidande individer, de anhöriga!
Dessa läkare har skapat en manual om hur man bäst når fram och ”styr” patienten till att må som bäst! Om alla andra läkare hade gått en kurs hos Ronny Öhman och Lars Ek hade vi haft, friskare patienter, bättre vård, lägre kostnader och lyckligare anhöriga för att alla hade haft en bättre och lyckligare Fighting Spririt!

Deras jobb i Lund bör uppmärksammas! Denna teknik gör behandlingarna snabbare, insatserna snabbare och för till slut patienterna att må bättre, att må bra är en förutsättning för att bli bättre och friskare!
Detta arbete med patientkontakt är oerhört viktigt! Uppmärksamma det, prata om det på middagar, på jobb, på swingerspartyn, på semstern! Så viktigt är det!

Jag söker nu vidare med ljus och lykta efter ett annat forskningsprojekt i Lund, det skall ha funnits en effektivitetskonsult anlitad någon gång innan 2006 på LUS, denna konsult tror jag skall ha intresserat sig för bättre ”löpande band” teorier och bland annat gjort jämförelser med Toyota.
Vem vet mer??     Är det någon som vet mer om detta projekt??
Jag är JÄTTEINTRESSERAD av att komma i kontakt med denna person eller organisation! Vet du något, skriv en kommentar!

PS

Kom ihåg att skänka en slant via SMS till cancerfonden via min insamling, kolla längre ner!!

George

Annonser

20 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Kerstin said, on september 28, 2009 at 21:50

    Hej George,
    vet du hur det går med Martin?

    Hilsen Kerstin

    • georgeschottl said, on september 28, 2009 at 22:05

      Jod, hela hans familj, hans underbara familj med Christel var hr hemma hos oss p besk och barnen hans tog ett dopp i poolen och lekte med vr hund Daimi….detta var ca 8-9 veckor sedan. Sedan dess har det varit dligt fr martin med hans lunginflammation och syreupptagning. Jag har inte hrt ngot p lite mer n en vecka, men jag antar att han r som vanligt, ENVIS! Tuff som en viking! Jag tycker du skall lsa ett av de ldre inlggen om Martin och beskedet han fick om respiratorlggning, riktigt dlig stil av den tillflligt ansvarige lkaren.

      Det finns alltid de som det vrre, och tyvrr r Martin en av ”de”

  2. Emma said, on september 29, 2009 at 08:34

    Du skriver att du har fullt med tumörer överallt, då undrar jag om det inte gör väldigt ont? Har själv kronisk pancreatit trots att jag bara är 33 år. Det är en hemsk sjukdom som gör fruktansvärt ont! Jag har nu fått en smärtlindring som fungerar, annars skulle jag inte uthärda livet.

    • georgeschottl said, on september 29, 2009 at 09:51

      Hej käraste Emma.
      Jag har bara ont ibland när jag andas och tumören är ”irriterad”, likaså så stör tumörerna som var på tarmarna själva tarmarnas tarmrörelser.
      Men det är så lite smärta att det är försumbart. Jag slåss egentligen inte mot min cancer, jag slåss mot skadorna på min kropp efter cellgiftsbehandlingen, jag har fått någon sorts immunproblem som gör att mitt immunsystem angriper mina leder….och det gör FÖRBANNAT ont att röra sig…..! Citodon hjälper bra!
      Jag hoppas att du hittar rätt smärtlindring, det kan ta tid att hitta rätt preparat och kombination.
      Kör hårt och flina sjukdomen i ansiktet
      George

  3. Kerstin said, on september 29, 2009 at 09:57

    Hej igen,

    Jag har läst; d¨rför undrade jag. Fick Martin respiratorhjälp eller?

    Nårjekram
    /Kerstin

  4. Carina said, on september 29, 2009 at 19:27

    Kära George och Sara!
    Fighting Spirit, ja visst kommer man långt med detta, det är du ett levande exempel på. Jag måste säga att jag följde dig och de andra underbara människorna i Himlen kan vänta. Jag har skrattat och gråtit, ni är helt otroliga, helt underbart program. Jag har undrat så hur det är med er, men så hittade jag din blogg via en annan blogg.
    Läkare, ja vi kan väl konstatera att alla som är läkare inte har den psykologiska biten hmm..
    Jag levde ett helt vanligt liv, med man och våra två barn på 16 och 13 tills våren 2007, då sonen på 16 år fick en liten knuta på halsen, efter ett tag gick vi till vårdcentralen, därefter till öron/näsa/hals på lasarettet, efter många om och men och biopsier, så ringer läkaren från öron/näsa/hals hem den 3:e juli 2007 kl. 16.45. Hon frågar mig om jag sitter ner, nej svarar jag, men nu gör jag, jaha, har du penna och papper, nej svarar jag men nu har jag ok säger hon då vill jag bara meddela dig PANG sen säger hon att sonen har cancer och att vi skall vara på barnonkologen dagen efter i Lund (vi bor nära Lund), livet rasade fullständigt samman….. Vilken mardröm, sonen hade lymfkörtelcancer. Det som inte får hända det händer. Jag får fortfarande tårar i ögonen.. Dagen efter var vi i Lund och pratade med läkaren, han sa bla en sak som har fastnat i minnet, det finns ett liv innan Andreas fick cancer, ett liv under hans behandling men även ett liv efter. Jag tänkte, vad pratar han om, vårt liv är ju slut… Men så funkar det ju inte, man kan inte trycka på en stoppknapp och hoppa av tåget, det är bara att kämpa, kämpa och kämpa. Det har vi också gjort, framförallt sonen, han genomgick en tuff cellgiftsbehandling på fyra behandlingar a 5 dagar. Han tränade och kämpade och pluggade för glatta livet, han hade gått ut första året på gymnasiet, naturvetenskaplig linje när han blev sjuk. I juni tog han studenten med 16 MVG, 2 G och resten VG, och han skall fylla 19 år i december. Han är ju givetvis en otrolig kämpe, det har varit en tuff resa men idag är Andreas frisk, vi går på kontroller men än så länge är allt bra, vilket vi är så oerhört tacksamma för. Det har givetvis också varit tufft att vara lillasyster, Emelie som var 13 år när Andreas blev sjuk, hon är också en otrolig kämpe. Ibland tar livet en vändning som man inte tänkt sig.
    Jag vill att du skall veta att programmet Himlen kan vänta har betytt såå oerhört mycket för mig. Ni är alla hjältar i mina ögon och jag är säker på är det någon som skall fixa sin diagnos är det du George, att få bli gammal på ”himmet” som vi säger i Skåne med den kära Sara. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt går bra för er.
    Sänder er massor av kramar och varma tankar
    Carina

    • georgeschottl said, on september 29, 2009 at 21:44

      Tack Carina, så glada vi båda är här hemma över din son Andreas möte med Hodgkins är över. Vi hade båda lite ”glans” i ögonen efter ditt meddelande.
      Antagligen så vet du om att ni nu efter denna pärsen är en lyckligare familj?? eller hur?
      Man uppskattar saker lite mer……
      George
      Tack!

  5. maria sedström said, on september 29, 2009 at 20:13

    Hittade hit efter ditt inlägg på cancerfondens hemsida. Har själv obotlig cancer och blev så glad över din inställning och ditt sätt att se på livet. Fortsätt skriv! Vi behöver bloggare som du. Jag ska själv snart ingå i en studie, framtiden får visa hur det går. Vad är det för typ av medicinering du går på nu, är det en typ av cellgifter?
    Varma Hälsningar
    Maria

  6. J-Li said, on september 29, 2009 at 20:45

    Kan bara hålla med alla andra här – du är fantastisk! Fortsätt med det du gör, d v s att vara DU!!

  7. Ulla said, on september 29, 2009 at 21:19

    Hej George,

    Följer din blogg och är full av beundran för din kämparglöd! Jag hjälper och stöttar en vän som också fått svart besked och det viktiga är att aldrig ge upp. Vi har hittat vägar som läkarna sagt varit omöjliga eller inte sett. Gått andra vägar, byggt HOPP, VISIONER mm. Förbjöd alla kompisar som ringde och frågade om vad det var för nytt på cancerfronten, istället så får samtalen bara röra vad han ska göra när han blir frisk till hösten, till vintern, nästa semester osv. Rummet är fullt med bilder på honom frisk, på naturen, på glada händelser, familjen osv. Så visst finns det mycket att göra och livet fyllls med en annan sorts glädje som är mycket djupare än tidigare.
    Hopp o hej, leverpastej!

  8. Carina said, on september 29, 2009 at 22:46

    Hej din kämpe, följer din blogg med beundran. Du njuter av ditt liv och det försöker vi med göra med med ett ”litet” (6årigt) liv som förhoppningsvis bekämpat sin leukemi. Vår son har bara två veckor av två och ett halvt år kvar med sin medicin och sen hoppas vi att skiten är borta.(peppar, peppar)
    Blev så glad över Carinas inlägg ovan att Andreas mår bra, vi har ju träffats på avd. i Lund för nu drygt två år sedan och vem kunde då tro att livet faktiskt går vidare.
    Kämpa på och Alla kramar både till dig George,Sara och Andreas m. fam.
    och alla ni andra som läser ”gör som du vill med livet innan livet gör som det vill med dig”…….
    Kram Carina

    • georgeschottl said, on september 30, 2009 at 00:22

      Ni skall veta att det är NI som är hjältarna, det är NI som förtjänar beundran. Att sitta med sitt barn som är sjukt är så ofantligt mycket svårare än det jag har gått igenom. Jag är vuxen, jag kan ha ett logiskt resonemang, jag kan hantera sjukdomen på ett lindrigare sätt än vad Ni som föräldrar kan och speciellt vad barnet går igenom. Hur lindrar man med ord eller med kontakt på ett logiskt sätt till ett barn, det finns ju bara emotionella verktyg kvar att använda för er som föräldrar!
      NI har min respekt, NI är HJÄLTARNA!
      Kämpa på själva och hälsa verkligen er son från mig! Hälsa Er son att i detta fallet är det OK att svära, hälsa sonen att man skall sparka den djävla cancern på kulorna!
      Det verkar som om vi i här runt omkring Lund hittar de där behandlingarna som fungerar…….undrar varför?
      George
      PS, 2 veckor kvar!!!!!!

  9. Helen said, on september 30, 2009 at 12:35

    Hej på er!
    Jag är en vuxen kvinna på 28 år snart, med en dotter på 7 år. När jag var sexton år sa läkaren till mig att jag kanske inte kunde få barn p.g.a. cellgifterna jag fick i samband med min leukemi som jag fick när jag var 9 år gammal. Gissa vem som fick se henne först på sjukhuset? Läkaren och personalen på ”min” avdelning och lekterapin. För 19 år sedan blev jag sjuk, men för 9 år sedan vart jag helt friskförklarad. (Då det gått 10 år sedan sjukdomen bröt ut.) Tack vare mediciner, underbar personal, familj och tron att jag skulle bli frisk.

    Till alla er som kämpar på, fortsätt!

  10. Helena said, on september 30, 2009 at 12:55

    Tack för en superblogg!
    Läste tyvärr imorse i GöteborgsPosten att Martin Elmberg vandrade vidare den 22 september…..

  11. Madde said, on september 30, 2009 at 13:26

    Jag har också noterat detta…
    Vissa dagar känns riktigt svarta, det här är en av dem !
    Hoppas bara att han slapp lida ”pga” vårdens ev avoga inställning ( ang respirator) George: du har fått annonsen av mig.

    //Madde

  12. Carina said, on september 30, 2009 at 15:31

    Hej igen!
    Tack för din kommentar George, den värmer skall du veta. Så kul att Carina, mamma till en pojke med leukemi, skrev några rader och även hälsar till oss. Så härligt att han snart är färdigbehandlad, det är såå skönt att läsa. Massor av kramar till er!
    Ja George, Andreas hade non-Hodgins lymfom. Idag är det två år sedan han blev färdigbehandlad. Tiden har gått både fort och sakta. Det har emellanåt varit en hård kamp, det är ju precis som du skriver oerhört tufft att se sitt älskade barn/tonåring drabbas av en så allvarlig sjukdom som cancer. Men det är ju precis som du skriver, idag vet man vad som är viktigt i livet (även om man hade ganska bra koll på det tidigare också). Man värdesätter livet på ett annat sätt. Andreas kan ju säga sakar ibland så man nästan hajjar till och tänker att det är min son på nästan 19 år som säger det, det kommer vissa vuxna aldrig till insikt om.
    Varannan onsdag bjuder barncancerföreningen södra inneliggande barn och föräldrar på mat på barnonkologen i Lund, det brukar vara väldigt uppskattat. Jag brukar vara där ca var sjätte vecka och hjälpa till, när väl föräldrarna som finns där förstår att vi som är där och hjälper till också har haft/har sjuka barn så brukar det bli många diskussioner, det är lite av payback time för mig. Att kunna bidra med något känns oerhört viktigt för mig, jag skall dit nästa onsdag.
    Men jag tycker att det du och din kära Sara och de andra personerna i Himlen kan vänta bidrar med är såå stort, att dela med sig så av sitt liv….. Det är så stort och så betydelsefullt. Jag hoppas att fler liknande program produceras, helst givetvis med er igen. Jag läste i något inlägg att Martin tyvärr inte finns med oss längre, så tråkigt att läsa, tänker extra mycket på hans fina familj och jag skall tända ett ljus för honom.
    Fortsätt att kämpa George och Sara, ni är ett fighting team!
    Kram från Carina

  13. Kerstin said, on september 30, 2009 at 16:07

    Är Martin borta? Nej så ledsamt…
    Kram Kerstin

  14. Maria Q said, on september 30, 2009 at 19:55

    Åhh George vad du gör mig lycklig!!! jag är otroligt intresserad av hur de arbetar i Lund, vet du hur man kan komma i konatkt med någon ansvarig? Jag fightas jämt med kollegor om hur viktigt bemötandet är, men alla babblar om hur viktigt det är att vara professionell, SUCK! Jag är djupt övertygad om att man som patient a. k. a människa vill mötas av en annan medmänniska. Det ska alltid tjatas om att ”han verkar inte inse sin diagnos och oj så förnekande han är”, blablabla. Jag skriver dagligen ut figthingspirit så det så!!!! Du och Sara är ett föredöme, keep up the good fight!
    Kram från den olydiga kuratorn.

    En sorgens tanke går till Martins familj.

  15. Tina said, on september 30, 2009 at 21:37

    Hej!
    Jag tror jag vet vad för projekt du eftersöker, det kallas för ”Lean production” och har använts på flera arbetsplatser däribland ngr sjukhus. Jobbar själv enligt den tekniken sedan en kort tid tillbaka. Här är ett par länkar där du kan läsa mer http://sv.wikipedia.org/wiki/Lean_production
    http://www.lean.org/WhatsLean/
    Vill också säga att jag beundrar din livsinställning och kämparanda. Lycka till
    MVH Tina

  16. Berit said, on oktober 1, 2009 at 13:32

    Hej!
    Jag är svårt cancersjuk och kan bara skriva under på att det är SÅ viktigt hur man blir bemött av sjukvården. Jag bor i Falun men har alltid samma läkare som regelbundet kommer från onkologen i Uppsala. Han är ärlig, trygg, uppmuntrande och empatisk. Utan att förvanska verkligheten så betonar han det som är positivt. Övrig personal (de jag har träffat) på onkologmottagningen i Falun förmedlar trygghet förtroende och värme. Jag känner mig helt enkelt trygg där och blir t.o.m. glad över att se dem.
    Jag glömmer aldrig en gång när jag svårt ankommen av cellgifter, ringde dit och bad om hjälp. Jag låg hemma i ett särdeles dåligt skick. Hade dessutom svår dödsångest. Sköterskan som svarade lyssnade på mig med inlevelse och värme. Hon kunde dessutom förmedla humor mitt i eländet. Det var förlösande! Dödsångesten krympte en aning och jag kunde t.o.m. skratta. Under de få kontakter vi hade lyckades hon läsa av mig som person och skräddarsy sitt bemötande. Det kom ju även min familj till godo. Detta är bara ett av många exempel på inkännande och empatiskt bemötande från personalen där. De tar sig tid (som de egentligen inte har) och stannar upp för att tala med patienterna om livet, möjligheter och svårigheter. Hoppas att de får tillräckligt med stöd och resurser så att de orkar fortsätta att göra sitt fantastiska arbete!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: